It is written in the oldest legends that all are born in prison. This prison is all they know. ... Having lived there all their life, humans have ceased to see it as a prison. ... They created music of such beauty that they forgot their underlying misery.
Det första trettiotalet sidor i Ben Okris bok The Freedom Artist är som en existensiell thriller, med svindlande och fantasieggande perspektiv. Vetskapen om att vara i fängelse är undertryckt men känns inuti människorna som en ångest, dock kan man då och då känna sig förflyttad ut från det då man läser de gamla myterna eller betraktar solens spegelbild i vattnet. Läsningen gjorde mig lika upprymd som de lyckliga som får känna en glimt av vad som finns utanför fängelset.
När jag fortsatte i boken en dag senare, lika förväntansfull och öppen, sjönk dess kvalitet som en sten då handlingen började fyllas av stereotypiska karaktärer och symboliska scener som radades upp efter varandra. Där fanns en vacker ung flicka med en synbarligen magisk insikt om det ogripbara bortom Fängelset, själv undflyende men kärleksfull mot pojkvännen Karnak. Ack, ett förfluget ord och så förs hon bort från hemmet inför Karnaks ögon av de obevekliga polismännen.
Sammanblandningen mellan det metafysiska Fängelset och den världsliga makten, the Hierarchy och deras egna hemliga fängelse, sker tidigt i boken. Vi får veta att många trycks av ångesten över att sitta i fängelse till den grad att de skriker i sömnen. Skriker man inte i sömnen är det misstänkt och medelst mikrofoner hör makten vilka som inte skriker och alltså bör föras bort. Fler och fler övergrepp från maktens sida används för att hålla folket i schack. Böcker är sedan länge förbjudna och för övrigt bortglömda av den icke-läsintresserade massan. Men när den storögde Karnak går runt och upptäcker allt i sitt samhälle stöter han på en bokhandel! Som förstås drivs av en idealistisk ung Ruslana till minne av hennes hängivne far.
Denna lilla symbol för motstånd är dock impotent i mina ögon. Där finns inte böcker utan hologram av klassiker. I en källare sitter människor och skriver och skriver allt som händer - men att dokumentera samtiden ord för ord är ju inte heller den diktning som samhället tappat. Snart ersätts dock bokhandeln av en blomsteraffär som säljer statligt förmedlade blommor som dör inom kort efter inköpet.
Det finns ett underjordiskt motstånd mot förtrycket, men i mina ögon är det oklart hur effektivt det är. De sprider orden "Who is the prisoner?" och uppmaningen "Upwake!" vilket inte tycks ge synbart avtryck i befolkningen. Jodå, boken samlar sig mot en stor motståndshandling, men den är överlastad av symboler som döljer den igenkännbara kärnan av vad motståndet mot denna kvävande anti-intellektualism skulle kunna vara, och det känns som ett svek då jag ser det som det viktigaste att visa. Men nej, det skall visst gå via litet trolleri i folksamlingar utan mål och en jättestor symbolhandling mot en central ondska. Ingenting om hur förtryck fördelas på olika nivåer genom våld, ekonomisk och kulturell makt, via människor som själva har att vinna på att liera sig med makten; och hur genomgående och förgrenat och hårt arbetet mot rättvisa måste vara för att lösa upp en diktatur.
Sammantaget är historien alltför full av halvmagiska kvinnovarelser, unga män/pojkar på bildningsresa genom världen, mysterier som staplas på varandra och ett framförande som för tankarna till Paolo Coelho-smörja. På de allra sista sidorna kommer några skärvor av insikt som gläder mig, men det räcker inte för att göra boken läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar