På repertoaren har 123 Schtunk flera klassiska historier: Rid i natt och Raskens av Vilhelm Moberg, Strindbergs Ett drömspel och Hemsöborna, Romeo och Julia och en berättelse om Mozart. Nu plockar gruppen upp några av scenerna och sätter ihop dem till Världen är en scen, med ett löst ramverk bestående av Mannens sju åldrar. Det börjar med tillblivelsen. Men hallå, det där kan man ju inte visa hej vilt när det är barn i publiken! Man hejdar sig och börjar fråga ut ungen, svär litet över barnen och föräldrarna som tagit med dem, och vänder tillbaka till de utpekade och använder sig av dem, skolans namn och allt vad de sagt under resten av föreställningen.
Det var förresten inte där det började, utan med välkomnande sånginslag, och förstås ivriga applåder från publiken varje gång någon gjorde entré. Ja, nästan varje gång någon gör entré om igen under hela föreställningen, och varje gång någon får till en pangreplik, och det är ofta! Idén med 123 Schtunk är ju att använda sig av det tveksamma och roliga i pjäserna de spelar, spåna vidare på det och låta ögonblickets ingivelse leda dem till nya skratt. Och ett riktigt bra sätt att få in nya detaljer att spela på är att dra in medlemmar ur publiken, vilket alla bör vara beredda på på rad ett och faktiskt även rad två. När 123 Schtunk har premiär på Världen är en scen får de hjälp av engagerade damer från Lysekil, snickare, IT-konsulter och några till, och alla hjälper glatt till under skämtsamma tillrättavisningar av de tre älskade clownerna på scenen.
Det ligger stor skicklighet i att hålla handlingen igång när allt ser ut att vara helt spontant och flytande. Improvisationerna styrs i hamn innan de seglat iväg alltför långt, och nya scener baxas in vilket ger många anledningar till att få småpanik för att man har fel kläder för pjäsen det gäller. Det leder till många skratt och en stor känsla av gemenskap. Jag har djup kärlek till artister som vill roa sin publik och jobbar hårt för att det skall se enkelt ut. 123 Schtunk må snubbla sig förbi djupsinnigheterna i pjäserna de rusar igenom, men den goda känslan i magen är nog så viktig för alla oss i publiken.
Länk till spelplanen för 123 Schtunk
Det var förresten inte där det började, utan med välkomnande sånginslag, och förstås ivriga applåder från publiken varje gång någon gjorde entré. Ja, nästan varje gång någon gör entré om igen under hela föreställningen, och varje gång någon får till en pangreplik, och det är ofta! Idén med 123 Schtunk är ju att använda sig av det tveksamma och roliga i pjäserna de spelar, spåna vidare på det och låta ögonblickets ingivelse leda dem till nya skratt. Och ett riktigt bra sätt att få in nya detaljer att spela på är att dra in medlemmar ur publiken, vilket alla bör vara beredda på på rad ett och faktiskt även rad två. När 123 Schtunk har premiär på Världen är en scen får de hjälp av engagerade damer från Lysekil, snickare, IT-konsulter och några till, och alla hjälper glatt till under skämtsamma tillrättavisningar av de tre älskade clownerna på scenen.
Det ligger stor skicklighet i att hålla handlingen igång när allt ser ut att vara helt spontant och flytande. Improvisationerna styrs i hamn innan de seglat iväg alltför långt, och nya scener baxas in vilket ger många anledningar till att få småpanik för att man har fel kläder för pjäsen det gäller. Det leder till många skratt och en stor känsla av gemenskap. Jag har djup kärlek till artister som vill roa sin publik och jobbar hårt för att det skall se enkelt ut. 123 Schtunk må snubbla sig förbi djupsinnigheterna i pjäserna de rusar igenom, men den goda känslan i magen är nog så viktig för alla oss i publiken.
Länk till spelplanen för 123 Schtunk
Jag såg "Hemsöborna" med 123 Schtunk för några år sedan. Helt galet roligt. Men hade jag inte känt till storyn innan hade nog varit svårt att hänga med i handlingen.
SvaraRaderaJa, det ger en extra dimension om man känner till handlingen och vet vad de skämtar om! Men jag gissar att de som inte gör det har väldigt roligt också!
SvaraRadera