Jeff Parker har en respektabel karriär, med musikaliska insatser i grupper som Tortoise och Isotope 217 och andra lyckade samarbeten. Sedan några år har han samlat andra skickliga musiker kring sig i bandet The New Breed, och deras tredje album (jättebra) kom ut så sent som förra veckan - kul att spela ny musik på sin internationella turné! "Men kommer de att spela Executive Life då?" undrade jag oroligt under dagarna innan konserten. (Den hypnotiska låten som är min favorit inledde första plattan.) Och de gjorde de, redan som första låten på Faschings välkomnande scen! Visserligen med dålig medhörning, gissade jag av gesterna, men när Jeff Parkers gitarr och Joshua Johnsons altsax glider ifrån varandra i den återkommande slingan så är det för att de SKA göra det.
Fast visst lät bandet tightare i de efterföljande låtarna, och i den melodiska Here Comes Ezra fanns det utrymme för Parkers mest virtuosa gitarrspel. Den följdes av coverlåten Visions, också den från första skivan. Så var det dags att gå in på den nya musiken, och de började med låten Go Away (riktad till Donald Trump) som lät mycket bättre live och dessutom växte till sköna, komplexa harmonier under framförandet. Joshua Johnson och basisten Paul Bryan kompletterade sina instrument med synthar vilket ofta hjälpte till att utöka rikedomen i musiken. Ibland kunde musikerna till och med ge sig av i rymd-liknande klanger som påminde om Jean-Michel Jarre, för att i nästa ögonblick explodera i smattrande saxtoner.
Efter en kort paus inledde bandet med Max Brown, från nya skivan Suite for Max Brown vilket är Parkers mor. Nästa låt, Jrifted, flummade ut litet för mycket för min smak, men How Fun It Is to Year Whip hade rätt balans av dröm och markkontakt i de många syntklangerna. I Get Dressed drev Jamire Williams trummor på musiken bra medan Parkers gitarr porlade melodier ovanpå det hela. I den mjuka, gungande Cliche glänste Johnsons saxtoner vackert. Det är synd och skam att Fasching inte var överfullt med fans till den här sköna musiken, men vi hängivna som var där gav bandet stående ovationer och fick ett fint extranummer som tack: After The Rain, ännu en välgjord cover som skimrade just som blänket efter ett sommarregn. Jag är tacksam för att kunna höra så här bra konserter i min stad och jag hoppas att Jeff Parker and the New Breed kommer tillbaka många gånger.
Fast visst lät bandet tightare i de efterföljande låtarna, och i den melodiska Here Comes Ezra fanns det utrymme för Parkers mest virtuosa gitarrspel. Den följdes av coverlåten Visions, också den från första skivan. Så var det dags att gå in på den nya musiken, och de började med låten Go Away (riktad till Donald Trump) som lät mycket bättre live och dessutom växte till sköna, komplexa harmonier under framförandet. Joshua Johnson och basisten Paul Bryan kompletterade sina instrument med synthar vilket ofta hjälpte till att utöka rikedomen i musiken. Ibland kunde musikerna till och med ge sig av i rymd-liknande klanger som påminde om Jean-Michel Jarre, för att i nästa ögonblick explodera i smattrande saxtoner.
Efter en kort paus inledde bandet med Max Brown, från nya skivan Suite for Max Brown vilket är Parkers mor. Nästa låt, Jrifted, flummade ut litet för mycket för min smak, men How Fun It Is to Year Whip hade rätt balans av dröm och markkontakt i de många syntklangerna. I Get Dressed drev Jamire Williams trummor på musiken bra medan Parkers gitarr porlade melodier ovanpå det hela. I den mjuka, gungande Cliche glänste Johnsons saxtoner vackert. Det är synd och skam att Fasching inte var överfullt med fans till den här sköna musiken, men vi hängivna som var där gav bandet stående ovationer och fick ett fint extranummer som tack: After The Rain, ännu en välgjord cover som skimrade just som blänket efter ett sommarregn. Jag är tacksam för att kunna höra så här bra konserter i min stad och jag hoppas att Jeff Parker and the New Breed kommer tillbaka många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar