Jutta Koether på Moderna Muséet

När man kommer in i den första utställningssalen med Jutta Koethers verk, ser man bara kolsvarta tavlor - svart på svart med några nitar och olika finish på den svarta ytan som skapar figurer, om man tittar noga. Några svarta glänsande trianglar ser spännande ut - de liknar glaserade kakor, askar med dyra saker man nyss köpt i en dyr affär, kvinnokön eller något annat. Vem som helst får en anledning att stanna upp och titta. På en annan tavla skapar nyanserna av svart och ansamlingen av nitar skepnader som liknar en New York-skyline. Jag tycker om den tavlan, men fascineras av att alla verk ser så taffliga ut. Alla ser ut som något en tonåring skulle kunna göra på skolans Bild-timmar.

Jutta Koether, Blow up your mind (2009)

Tavlorna är uppsatta på skärmar i rummet, så medan man går vidare för att se på nästa skärm kommer man länge in i rummet. När man kommit längst in och vänder sig för att gå tillbaka, ser man tavlorna som är uppsatta på baksidan av dem man just såg. Från heltäckande kolsvart byter Koether stil till sirliga motiv utan djupkänsla, med suddiga konturer målade i flickigt orange-röd-rosa färgskalor. Det är naivt och taffligt på ett helt annat sätt än de svarta sakerna.

Jutta Koether, Berliner Schlüssel #13 (2010)

I den stilen fortsätter resten av utställningen. Tavlorna är så intensivt simpla att jag försöker förstå om det är det som är meningen. Är tanken att tavlorna skall uppvärdera tonårsflickors rosa drömmar och outvecklade skisser? Jag försöker tänka så men det lyckas inte. Tekniken och färgvalet tilltalar mig inte. Motiven intresserar mig inte, och om verken innehåller någon djupare mening kan jag inte se det.

Länk till Moderna Muséets sida om Jutta Koether

Never Let Me Go på bio

För några år sedan läste jag Kazuo Ishiguros bok Never Let Me Go. Jag hade läst tillräckligt mycket innan för att inte bli överraskad av handlingen, och jag kommer inte att avhålla mig från spoilers här. Varning till alla som läser, alltså.

Eleverna på Hailsham är mestadels snälla och lydiga. De bor på skolan, de går på lektioner, målar och sportar. De lämnar aldrig skolan, inga släktingar kommer och hälsar på dem. Där arbetar ett dussin kvinnliga lärare. Med lärarinnornas blick sveper kameran över barnens ansikten där de sitter tysta i stora salen för morgonsamling, eller skrattande i salen där de ser på film. Så många barn i olika åldrar, oskyldiga, jättesöta, fulsöta, med olika frisyrer, skruvande på sig eller stilla - och alla skall de användas/gå åt. Holkas ur tills de är så tomma att de dör, till godo för någon annan. Vilka önskningar och drömmar de har för sina liv är ovidkommande, för de är klonade av andra människor och födda till att användas som organdonatorer till "riktiga" människor.

Hur kan barnen vara så duktiga och lugna? Jag förstod det inte när jag läste boken, och jag förstår det inte när jag ser filmen. Även om man tänker sig att barnen skolas in i tanken på att de inte kommer att kunna välja yrke, bilda familj och bli gamla, varför är det inte en enda av dem som ser det orättvisa i sin situation, förbannar sitt öde och gör uppror? Till och med välmående ungar i Sverige blir ju griniga och gör tonårsuppror mot dem som bestämmer.

Och hur kan omvärlden låta det vara så här? Ett modernt samhälle som har förbjudit slaveri och fördömt koncentrationslägren - hur kan "vi" låta det vandra omkring icke-människor som ser ut exakt som vi men som skall plågas tills de dör för att vi själva skall leva längre?

Jag har god fantasi och inlevelseförmåga, och kan sätta mig in i hur det är att diskutera med uråldriga civilisationer från andra planeter, att leva vidare efter att mänskligheten utrotas eller att välja att gifta sig med en man som redan har två fruar. Men de här två mysterierna kan jag inte förstå, och det lägger sig som en tjock glasskiva mellan mig och handlingen. Jag ser vad som händer, jag ser problemen, men varken hjärna eller hjärta förstår fullt ut. Historien blir som ett spel för mig, utom i vissa ögonblick när man får se att ungdomarna i sina försök att leva tillsammans härmar gester de sett i TV-serier, eftersom de inte har några "riktiga" människor att modellera sitt vuxenblivande på. Och självklart blir jag kall av sorg när jag ser ungdomarna under deras sista år, medan några av dem långsamt dör, och när Tommy och Kathy förstår hur mycket de förlorat av att inte vara tillsammans.

Skådespelarna i filmen är ypperliga i båda uppsättningarna; Kathy, Tommy och Ruth som barn och som unga vuxna. Carey Mulligan som den äldre Kathy visar hennes ensamhet så väl - alltid litet vid sidan av, alltid stillsam, som om hon inte tycker att hon förtjänar bättre. Men allra bäst tycker jag om Andrew Garfields porträtt av Tommy. Han är slängig och ryckig som en förvuxen småpojke, barnslig och impulsiv men med en oskuldsfull godhet som gör att man inte irriterar sig så mycket på honom utan tycker om honom och vill vara med honom.

Filmen har behållit många av nyckelscenerna som jag minns från boken, och det är bra, för scenerna är viktiga och säger mycket. Ja, historien är underlig och svår att leva sig in i, men jag har tänkt mycket på den sedan jag läste boken, och nu har den fastnat i mitt huvud igen.

Två filharmoniska sextetter i närbild

 Till kammarmusikserien Filharmoniker i närbild samlas mindre vanliga konstellationer av musiker. Den här dagen fick vi höra två sextetter från helt olika platser i orkestern: först en kvintett av blåsare tillsammans med en pianist, och därefter sex stråkförare.

Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett och Stefan Lindgren på piano framförde en Sextett för blåsare och piano (1888) av centraleuropén Ludwig Thuille. De fem blåsinstrumenten tvärflöjt, klarinett, oboe, fagott och horn inte bara ser väldigt olika ut, de har också alla olika klang och karaktär. De skickliga blåsarna lät vackert både enskilt och tillsammans, när alla toner smälte samman till sköna harmonier. Själva stycket var fint och roligt att lyssna på, när det för varje sats blev mer och mer lekfullt och musikaliskt vågat! De olika instrumenten lät som skolelever på promenad. En i taget fick de alla ge sig ut på egna soloturer, och flöjten fick ofta briljera litet extra. Pianot gick ett par gånger in och upprepade melodin som just spelats, som en klok lärare som håller ett öga på barnen. Thuille var en fin ny bekantskap!

Efter paus kom sex andra musiker och spelade Brahms Stråksextett nr 2 i G-dur op 36 (1866): två fioler, två altfioler och två celli. Jämfört med Thuilles sextett var den här musiken mer balanserad och precis. Jämfört med en stråkkvartett kunde de sex musikerna skapa andra klanger och nyanser. Speciellt skimrade de klart som kristall i de svagaste av pianissimon. Jag tänker mig att de kunde vara så återhållna därför att de var fler än fyra, och alltså inte behövde intensitet för att höras. På det sättet blev Brahms-sextetten en mycket lugn och njutbar avslutning på söndagseftermiddagen.

Eva Löfdahl på Moderna Muséet

Eva Löfdahls verk tar stor plats. Från en vit kyrkliknande struktur hänger kedjor ned på golvet och en bra bit ut i rummet. Kedjornas länkar är tjocka där de fäster i väggen men smalnar av med tunnare länkar mot spetsarna, som om de vore något levande - svansar, hårslingor? Några av dem klyver sig också i två tunna spetsar.

Ett verk med "öar" i den svårihågkomliga titeln består av något som ser ut som små låga bord med cykelhjälmar på. Tillskruvade cykelhjälmar för missbildade huvuden? Och genom de låga borden går metallrör, från ena sidan till den andra. En del går nästan vågrätt från ena sidan till den andra, andra rör går så snett mellan sidorna att öppningen inte är rund utan avlång. Jag kan inte låta bli att huka mig ned och se genom vartenda rör.

I en annan avdelning står en annan samling av konstverk som liknar varandra. De ser ut som lerhus i olika former med fönster och öppningar in mot hålrum inne i husen. Än en gång går jag runt och tittar så noga jag kan genom alla öppningar som sträcker sig från en sida till en annan. Det känns som ett experiment med volymer, med hur hus kan se ut och hur ljuset kan falla.

I andra änden av salen står en figur där ljuset verkligen skapar något roligt. En metallsil ligger upp och ned, och mitt på den runda botten "växer" en snurrad hård svans av stål rakt upp. Den smalnar också av mot spetsen, precis som kedjorna i verket vid ingången. Det roliga är att som ljuset faller snett på spetsen, som visar sig vara litet svängd, så blir skuggan till en tillskruvad liten krumelur mitt under silen. Den liknar en fågel med näbb och böjd hals.

Det verket är det mest roliga och intressanta av hela utställningen. Jag går runt nära alla konstverk och böjer mig och sträcker mig för att se så mycket som möjligt, men de säger mig inget särskilt. Jag gillar att de tar stor plats. Jag tänker ett tag på dem som fysiska representationer av tankar eller ord. Men de säger mig inget nytt, inget jag tror att jag kommer att komma ihåg.

Länk till Moderna Muséets sida om Eva Löfdahl

Ender's Game av Orson Scott Card

När Jorden attackerades av buggers, kryp/kräk/insekter från en annan planet, blev mänskligheten nästan utplånad. Tack och lov lyckades en modig befälhavare slå ut de främmande rymdskeppen, och attacken avvärjdes. Men sedan dess oroar sig mänskligheten för att buggers skall återkomma, och har grundat en internationell armé där alla jordens länder samarbetar för att skapa ett kraftigt försvar. För att få en effektiv armé börjar man träna soldater tidigt - redan vid sex års ålder! Hur kan man veta att man rekryterar de rätta barnen till att bli dödsmaskiner i mänsklighetens tjänst? Jo, via en monitor i nacken som sätts in när barnen är tre övervakas deras känslor och reaktioner av vuxna, som på så sätt kan sålla ut dem som har bäst chanser att bli goda soldater.

Här har vi redan flera omständigheter som låter osannolika. Fullständig övervakning av småbarn? Selektionsprocesser baserade på en sexårig parvels reaktioner? Tioåringar som tränas till att leda arméer? Det faktum att förpubertala småttingar kan resonera och diskutera som om de vore erfarna vuxna är det jag har svårast att smälta. Men Orson Scott Card beskriver förutsättningarna så sakligt att jag kan acceptera de spinkiga, lillgamla barnen som en lustig detalj.

Ender Wiggins är sex år gammal när han väljs ut till armén. De som övervakat honom har sett hur han reagerat under svår press, och är från början övertygade om att hans intelligens och stridsvilja är precis vad som kommer att kunna rädda mänskligheten vid nästa batalj med utomjordingarna. Ender flygs till Battle School tillsammans med de andra nya rekryterna. När Orson Scott Card beskriver simulatorerna och slagfälten med nollgravitation där barnen får träna sig i strategi och strid, låter det lika spännande som en våldsammare version av Hogwarts.

Inte bara är Ender en naturbegåvning vad gäller smarta strategier, han är också envis och målmedveten, och använder sin fria tid till att träna och bara bli bättre och bättre. Det gör att många andra av de unga soldaterna blir avundsjuka och börjar hata honom och mobba honom. Märker inte de vuxna officerarna som driver skolan det? Jo, det gör dem, och det är just det de vill. Varje kapitel inleds med en kort diskussion om Ender mellan dem som övervakar honom. Det blir tydligt att de faktiskt vill att Ender skall vara utstött av de andra och inte ha något annat mål i livet än att strida, tänka ut strategier och ständigt vara beredd på ännu mer krävande utmaningar.

Eftersom Ender är osedvanligt smart kommer han snart på att han blir utnyttjad som en bricka i ett spel. Visserligen som den viktigaste brickan, den som kan avgöra spelet, men ändå som en spelmarker utan kontroll över sitt eget liv. När han hela tiden antar varje ny utmaning och krossar varje motståndare han möter, gör han det på trots, mer och mer motvilligt. Ender's Game är spelen han spelar i battle room men även spelet om Enders psyke som han spelar med de människor som vill styra honom.

Boken är skriven redan 1985. En del av sakerna den förutspår är mycket lika vad vi har idag. Alla har en desk, en bärbar skiva där de kan sända och ta emot meddelanden och spela spel med spännande grafik. Under pseudonym kan en okänd människa med högljudda, populistiska åsikter samla stora skaror åhörare och anhängare på nationella diskussionsfora. Mycket framsynt. Ett mindre fel är att Orson Scott Card extrapolerat sidorna i det kalla kriget, och tänker sig att Warszawapakten finns kvar och har sträckt ut sig över hela Europa. Men hur skulle han ha kunnat förutse perestroika när nästan ingen annan gjorde det vid den tiden?

Till en början tyckte jag att bokens beskrivningar av Enders reaktioner och de vuxnas planer för honom var perfekta psykologiska avvägningar, och mycket intressanta. Men halvvägs genom berättelsen började alla drag i spelet om Ender kännas litet för uttänkta. Finns det ingen utmaning som är för svår för honom? Finns det ingen gräns för hur svårt hans handledare vill pröva honom? Allt hakade i vartannat som precisionsslipade kuggar i ett urverk. Jag är glad att jag hade tid att läsa ut Ender's Game snabbt, på bara någon vecka, så att jag inte tappade tråden eller förlorade stämningen. Men även när allt gick litet för lätt och handlingen blev alltför förutsägbar, var det ändå underhållande att läsa, och jag bläddrade vidare som om jag vore i the battle room, redo för nya utmanare.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Speaker for the Dead 
Xenocide
Ender's Shadow 

Anneè Olofsson på Kulturhuset

Utställningen på Kulturhuset heter The Face of all your Fears och innehåller verk av Anneè Olofsson från de senaste åren; foton, filmer och collage. Några av fotona är verkligen ögonblickligen skräckframkallande: en krum kvinna vars ansikte är täckt av hennes framåtfallande hår, och det enda som sticker fram är hennes knutna händer, rynkiga och leverfläckade och hotfulla. Som titeln antyder, "häxa", tänker jag instinktivt. Andra foton av ansikten täckta av händer, vare sig de bär svarta blanka handskar eller är små söta barnahänder, skapar också en skrämmande osäkerhet.

Andra verk innehåller mer av ett långsamt framkrypande obehag. I videokonstverket Evil Eye ligger konstnären stillsamt med sitt blonda hår svallande på en ljusblå kudde. Ögonen är slutna, men på ögonlocken är ett par blå ögon målade. Då och då öppnar hon ögonen och tittar in i kameran. Hela tiden hörs berättarrösten i jagform sakligt berätta om kvinnor som dödats brutalt, extremt brutalt.


Evil Eye from Anneè Olofsson on Vimeo.

I ett annat verk, Trick or Treat, står Olofsson och väntar en mörk sommarkväll utanför ett trevligt hus, och blir upplockad i bil av sin pappa. Under resan frågar de varandra djupt personliga frågor: "Har du försökt begå självmord någon gång?" "Hur många könssjukdomar har du haft?" och svarar varandra neutralt. Inte undanglidande, men lugnt och opersonligt. En otrevlig utfrågning som jag helst aldrig skulle vilja uppleva tröskas igenom likgiltigt, som om orden inte betydde något särskilt.

Jag upplever att det genomgående temat i Olofssons verk är hur skräcken och fascinationen för det hemska är inbäddat i vår kultur. Folk upprörs över våldshandlingar, men skulle inte vilja vara utan kittlingen som det ger att höra om dem. En musikgrupp (missförstå mig inte, både Olofsson och jag gillar dem) kallar sig The Stranglers, "stryparna". Olofsson korsklipper deras hit "Always the Sun" med radiorapporter om våld och oro, till bilder av solande människor på stranden.

Hårdrocksgrupper sjunger ju gärna om demoner och människooffer. 1976 satte den tyska gruppen Scorpions ihop två trigger-ord till den kontroversiella albumtiteln "Virgin Killer". För att provocera litet extra lät de en söt förpubertal flicka skreva framför kameran på omslaget. Det startade en våldsam diskussion på sin tid, men när jag ser det idag vill jag bara sucka åt försöket till provokation. Mycket av den allmänna fascinationen för våld tycker jag rentutsagt är löjlig. I Olofssons utställning ser jag både de ursprungliga impulserna som triggar min skräck, och det överdrivna våldet som underhållning, som får mig att rycka på axlarna och gå vidare.

Länk till Kulturhusets sida om The Face of all your Fears

Norwegian Wood på bio

En bok är onekligen en ansamling av ord, och en del större ansamlingar än andra. Haruki Murakamis omfångsrika böcker bygger upp miljöer och händelser som är ovanliga, inte bara för att de utspelar sig i det främmande landet Japan utan för att de ofta balanserar på gränsen mellan verklighet och overklighet. En film kan inte använda sig av ord för det, men regissören Anh Hung Tran kan istället skapa stämningar med långsamma kamerarörelser och nästan utan ord.

Det är 1960-tal, tonåringarna Watanabe, Naoko och Kizaki är vänner sedan barndomen. Naoko och Kizaki älskar varandra och hänger ihop som siamesiska tvillingar. När Kizaki tar sitt liv blir Watanabe förkrossad, flyttar till Tokyo för att plugga, men förlorar inte minnet av Kizaki. Så hur skall inte Naoko ta det, flickan som trodde att hon kände och hörde ihop med Kizaki mer än alla andra?

Naoko dyker upp i Watanabes liv igen, och de två börjar försiktigt umgås som vänner på ett helt nytt sätt. Men Naoko är skör av sorgen, bryter ihop och flyttar till en öppen klinik i terapeutiska omgivningar där hon försöker bli stark igen. Kvar i Tokyo träffar Watanabe Midori, en självständig ung flicka som bjuder in honom i sitt liv. Men hennes självsäkerhet är också byggd på sorg och en stor ensamhet. Watanabe dras till dem båda två, även om Naoko verkar behöva honom mer. Men jag känner genast störst sympati för Midori, en som är stark för att hon måste. Hon vågar inte be om hjälp när hon är svag för hon vet inte om någon kommer att svara.

Studentupproren på 60-talet drar förbi Watanabe, rent fysiskt; han knuffas av framrusande studenter men dras inte med. Men något annat som ändå letar sig in i alla ungdomarnas liv är den sexuella frigörelsen, som är en frihet så lockande att den ofta förvandlas till tvång. Det är litet pinsamt men charmerande att höra flickornas nyfikna och näsvisa frågor och utrop om sina och Watanabes sexuella behov. Men till och med mellan människor som vågar fråga och utforska varandras önskningar kan det finnas klyftor som inte går att överbrygga.

Jag har inte läst Murakamis bok Norwegian Wood, så jag kan inte avgöra hur väl filmen uttrycker dess historia. I vilket fall som helst berättar biofilmen en komplexhistoria i stämningsfulla bilder. Fastän Watanabes studentliv är så olikt mitt väcks starka minnen av hur det kändes att vara ung student, att vara på väg mot något utan att veta om man kommer dit, att möta andra människor och försöka lära känna dem och förstå deras liv och sitt eget på samma gång. Då och då kändes filmen litet seg, men sist och slutligen är det en god historia i vackra bilder.

Hair på Stockholms Stadsteater

Bild: Stina Wirsén

På det gröna golvet på Stadsteaterns stora scen står några välklädda människor och rör sig till 60-talsmusiken i högtalarna. En välkänd basgång smyger sig in bland tonerna, och in på scenen kliver en helnaken trumpetare! Så kryper alla skådespelare, i bara underkläderna, in på scenen och sjunger den sugande, lockande Aquarius. Ja, det är 60-tal, flower power, fri kärlek och hippies som lever gemensamt på nästan ingenting förutom fräcka droger och färggranna, böljande kläder. (Eller ganska ofta nakna.)

Man gör upp med gamla tabun med några sånger som i rask följd hyllar droger (Hashish), ovanligare former av sexualitet (Sodomy, i vackra korala klanger) och rasism (Colored Spade, sjungen av de mörkhyade skådespelarna). Det är förstås menat att provocera dem som blir provocerade, men till största delen är Hair en musikal för de redan invigda/tuned in and turned on. Utan någon röd tråd visar varje sång och scen upp hippielivet som det skönaste och bästa sättet att leva.

Foto: Carl Thorborg

Men visst vill kärleksrebellerna ha en vuxenvärld att revoltera mot! Den informelle ledargestalten Berger (Fredrik Lycke) presenterar sig själv och några av personerna i den dansande gruppen. Uppklädda föräldrapar sitter i soffan och skakar på huvudet åt Claude (Albin Flinkas); Woof (Oscar Pierrou Lindén), en stilig ung man med kvinnliga attribut, berättar att han är familjens svarta får.

Det är ingen överraskning att Stadsteatern är bra på föreställningar med stor koreografi och starka sånger, och så är det även i Hair. Fast tyvärr dränks en del av texten av bandet ibland, trots fantastiska sångare som männen jag nämnt, Sara Jangfeldt som Sheila, kärleksgudinnan, och Anna-Maria Hallgarn som Jeanie (och många, många andra i ensemblen).

Rolf Lyberg är charmerande och rolig som kostymnissen som sympatiserar med hippiesarna... men är han inte redan på väg att slå mynt av deras sinnesstämning och fria kärlek? Claude får en inkallelseorder, och hans mardrömmar om kriget i Vietnamn gör scenen till ett slagfält. Det finns svartsjuka och besvikelse även i den fria kärleken, och Jeanies kärlek till drogerna gör henne mer och mer sliten och nojig. Det är svårt att leva från dag till dag, och det är svårt att välta etablissemanget, särskilt när de flesta människor ändå vill leva med tak över huvudet och fasta ramar i sitt liv. Men den underbara musiken och drömmen om ett annat sätt att leva låter fint även flera decennier senare. Good Morning Starshine! Let the Sunshine in!

Länk till Stadsteaterns sida om Hair

Den Danske Strygekvartet i Konserthuset

De blonda pojkarna i Den Danske Strygekvartet inledde sin konsert med Carl Nielsens Vid en ung konstnärs bår (1910), ett kort, vackert stycke i nedstämd ton. Det passade utmärkt att den följdes av Mozarts Kvartett Nr. 19 i C-dur (1785), "Dissonanskvartetten", som börjar med ett parti av dissonans som kan kännas som sorgsenhet. Men därefter övergår musiken i lättare tonföljder och klanger av typiskt Mozartskt snitt. Det var vackert, men jag längtade efter något mer ovanligt.

Det fick jag efter paus, när ensemblen spelade Stråkkvartett Nr. 3 (2008) av Hans Abrahamsen, en samtida dansk kompositör. Den första korta satsen lockade med några vackra drillar. Nästa fortsatte med en långsamma, smeksamma disharmonier i diskanten, som lät ganska likt det jag hörde i mina feberdrömmar när jag var barn, men bättre! När sista satsen fortsatte på samma sätt men i pianissimo, blev det skrämmande likt mina mardrömmar, men ändå spännande.

De unga männen hade sparat det bästa till sist: ännu ett verk av landsmannen Nielsen, Stråkkvartett Nr. 2 i g-moll (1888-1898). Satserna varierade i tempo, nyans och känsloanspråk, och gruppen uttryckte allt med så stort kunnande och spelglädje att de lät som om de var många fler än fyra! Jag njöt av varje ton och ville att de aldrig skulle spela. Så bra då att de gav oss ett extranummer av lika hög klass: en svensk-skotsk schottis av Bosse Nordin, som de spelade med mer schvung men ändå så precist och nyanserat som bara väl samspelta kammarmusiker kan. Välkomna tillbaka många fler gånger, Den Danske Strygekvartet!

Bröderna Karamazov på Stadsteatern

Att göra en pjäs av en bok är svårt även om boken är kort och utspelar sig i dialogform. För att kunna kapa ned den tjocka, innehållsrika boken Bröderna Karamazov har Richard Crane klippt ihop några nyckelscener, som visar upp dels brödernas skilda karaktärer och dels motsättningarna som driver handlingen.

På det sättet blir männen först nästan till karikatyrer. De växlar jättesnabbt mellan hoppfull glädje och att ropa ut i djup sorg, som om de vore medlemmar i Riksförbundet för överdrivna känsloyttringar (RFÖK). Efter ett tag har metoden satt sig, och karaktärerna kommit på plats, men jag blir aldrig van vid den uppbrutna formen och den irriterar mig.

Flera gånger resulterar en scen i att en av bröderna håller en längre förklarande monolog. Fastän Ole Forsberg är utmärkt i varenda roll han spelar i pjäsen, fastän Rolf Lassgård är bra som kärlekskrank och skitjobbig fyllbult, och fastän Peter Oskarsons sparsmakade stil gör hans intellektuella brottningar med tron knivskarpa, känns varje monolog för lång redan efter bara några rader.

Som sagt blir handlingen och rollerna tydligare medan pjäsen pågår, men det finns så mycket i dess utförande som känns onödigt och obegripligt: Speglarna. Kyrkklockorna. Sångerna. Den runda manegeformen där männen snurrar och dansar runt. Jag önskar att jag hade gått hem i pausen. Jag önskar att inte hade gått dit till att börja med.

Länk till Stadsteaterns sida om Bröderna Karamazov

Foto: Carl Thorborg

Sibelius och Prokofjev i Konserthuset

Konserthusets chefsdirigent Sakari Oramo har ett innerligt förhållande till kompositören Jean Sibelius. Tillsammans med Birmingham Symphony Orchestra har han spelat in alla Sibelius' symfonier, och i Konserhusets tidskrift Lyssna berättar Oramo om sin syn på Sibelius' musik. Den sjätte symfonin, som kan låta underbart som "doften av den första snön", vilket Sibelius själv sade, fick i den här konsertens tappning mer eld och storm och härliga, kraftfulla partier. Det lät inte fel, men annorlunda och ovant. Men vackert, förstås.

Därefter följde det enda av kvällens stycken som inte var skrivet av Sibelius. In på scenen kom solisten Alina Pogostkina för Prokofjevs första violinkonsert. Hon spelade precist och virtuost, men så tyst! Jag satt ganska nära, och tyckte ibland att jag missade några toner. Orkestern dämpade sig för att inte överrösta henne, och jag tyckte att det gjorde framförandet spänt. Inte ens de tjuriga, sågande tongångarna i andra satsen lyckades liva upp, utan lät bara oförargliga. Pogostkinas extranummer hade mer nerv och energi, men jag hade som sagt bara önskat mig mer volym.

Den försiktiga attityden verkade sitta kvar efter paus, i Sibelius' Rakastava i orkesterversionen. Jag tycker om versionen arrangerade för enbart mansröster, och tycker att sångerna förlorar på att inte sjungas, speciellt som de finska orden låter så fascinerande! Nu tyckte jag bäst om Älskaren i mittenpartiet, när han låter som mest bedjande och litet osäker.

Så bra att konserten avslutades med perfektion! Ännu ett personligt infall på Sibelius gjorde att hans sjunde symfoni inte lät så kylig som den kan göra, utan mäktig. Den underliga men spännande ensatsiga symfonin innehåller så många lager av melodier som rör sig i olika tempi, och här hade de större tyngd än jag väntat mig. De lät som isflak som rör sig långsamt men obevekligt, och Kungliga Filharmonikerna lät starka, säkra och i underbar samklang.

Konserten ges även på lördag klockan 15.00.

Länk till Konserthusets sida om konserten

The Adjustment Bureau

De där dagarna som är fyllda av rödljus, eller de där gångerna du missade bussen och kom försent till din viktiga anställningsintervju - det kan vara slumpen, men det kan vara ett verk av The Adjustment Bureau. En del människor har ett viktigt öde och kommer att spela en viktig roll för mänsklighetens framtid. Så allt som kan styra dem bort från deras kurs måste röjas undan.

David Norris (Matt Damon) är en ung, folklig politiker med en möjligen lysande karriär framför sig. Varför kommer det herrar i hatt och kostym och förändrar detaljer på hans väg till jobbet? Exakt klockan fem över sju måste han spilla kaffe på sig själv. Det står i böckerna som männen bär med sig överallt, en fascinerande översikt med rörlig grafik, obegriplig för oss men spännande som ett kretsschema som ständigt förändras. De gör allt de kan för att hindra honom från att träffa Elise (Emily Blunt), fastän de båda känner en så stark dragning till varandra.

Filmen The Adjustment Bureau är hälften romantik, hälften science fiction. Kärlekshistorien är inte vad som väcker mitt intresse, utan det är de stiligt klädda männen och deras hemliga planer för mänsklighetens nyckelpersoner. För att hindra någon från att göra något han inte borde, kan de slå ut alla telefoner i ett kvarter eller göra alla taxibilar upptagna. (Det skall de inte göra för ofta, det skapar sidoeffekter.) Men mest användbart är att de kan öppna en dörr och kliva ut någon helt annanstans. Åh, som jag har önskat att jag kunde det.

Ännu mer fascinerande är ödeslinjerna som männen vill få oss att följa. Vem har dragit upp dem? De är tjänstemän, organiserade hierarkiskt, och riktigt gammaldags därtill. I sin egen kontorsbyggnad, ståndsmässigt inrett i dova färger och träpaneler, diskuterar de vem som bör kallas in härnäst, kanske Thompson, och vad Ordföranden kommer att säga om planen går snett. Thompson spelas förresten av Terence Stamp - vilket nöje att se honom, iskall och hotfull och flera äss i rockärmen. Filmen är inte lika omvälvande som The Matrix eller Inception, men den är spännande nog för ett par timmars underhållning.

Too Much Happiness av Alice Munro

Den senaste novellsamlingen, slarvigt beskuren och inköpt i hast på en flygplats, blev den första bok jag läste av Alice Munro. Vilken tur att jag inte började läsa boken på planet! Varje historia är så intensiv att jag ofta kände mig tvungen att ta en paus efter att jag avslutat en. Att läsa ut en berättelse var antingen som att se en invecklad knut falla isär, eller som att knyta en ny knut så hårt att den inte går att lösa upp.

Novellerna är mellan tjugo och trettio sidor långa. På det utrymmet låter Munro en person i taget stå i fokus. Snarare än att ha kraftfulla början och slut fokuserar varje berättelse på några dagar i ett liv, som om novellen är utskuren ur det livet med perfekt jämn snittyta. Men under de här dagarna händer det, utan större uppståndelse, några saker som skapar stora förändringar, i det inre och yttre livet. "The thin edge of a wedge", som en person säger i den första novellen.

Med ett ganska distanserat språk beskriver Munro detaljer i omgivningen och i personens inre, som om några utvalda timmar vore lagda under lupp för att dissekeras och dokumenteras. Däremellan kan hon göra stora hopp på flera år, för att komma till ögonblicket när allt började eller slutade. I varje historia är det en stark underström som suger mig vidare i beskrivningarna av ordinärt vardagsliv; vetskapen om att något kommer att hända, eller redan har hänt.

Den sista novellen som givit samlingen sin titel, Too Much Happiness, är längre än de andra. Jag blir överraskad av att upptäcka att den handlar om Sophia Kovalevski, eller Sonja Kovalevskaja som vi i Sverige kärleksfullt kallar vår första kvinnliga professor. Jag känner mig halvt nöjd, halvt skyldig, när jag tänker på att jag faktiskt redan känner till en del om henne, men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna. Än en gång koncentrerar sig Munro på några viktiga dagar i Kovalevskajas liv, och jag får le igenkännande när hon tar tåget genom Tyskland, och genom Danmark, och tillbaka till Stockholm, medan hon inom sig betraktar och kommenterar människorna hon möter i de nordiska länderna.

Alice Munros precisa prosa är klar som ett glas vatten, och jag ser fram emot att läsa absolut allt som har getts ut av henne.

Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades

Lives of Girls and Women
The View from Castle Rock

Romantiska ryssar i Berwaldhallen

En känslosam fransman inledde eftermiddagens konsert i Berwaldhallen; Claude Debussys Rondes des Printemps (1905-1909). Det är ett stycke musik som både är lekfullt och naturskönt i klangerna. Sveriges Radios Symfoniorkester under dirigenten Jukka-Pekka Saraste fick fram nyanserna och skönheten i den vackra musiken.

Därefter följde två romantiska ryssar: pianisten Boris Giltburg med Rachmaninovs första pianokonsert i fiss-moll (1892). Den hamnar ju lätt i skuggan av den fantastiska andra pianokonserten, men eftersom den är så olik de andra och tredje konserterna står den för sig själv, om man ger den tid. Uppmärksamheten fångas förstås i det intensiva startackordet och framåt, men det var i de lugnare partierna, de långa solistpartierna, som Giltburgs innerlighet kom till sin rätt. Inlevelsefulla men klara som kristall lät hans toner, och de harmonierade väl med orkestern. En sådan begåvning! Ännu mer imponerade han i extranumret, en polka av Rachmaninov. Det var snabbt och nästan skämtsamt stycke, som krävde en virtuositet och spelglädje som Giltburg hade i överflöd. Det måste vara både en utmaning och ett nöje att spela det! Det var i varje fall härligt att höra på (och se, eftersom jag satt så lyckosamt på första balkong bakom solisten).

Boris Giltburg

Sist på programmet stod den kanske mest känslosamme ryssen av dem alla, Tjajkovskijs sjätte symfoni "Pathétique" (1893). Med Radiosymfonikernas fina känsla för nyanser var det ljuvligt att höra de olika sektionerna tyst men precist börja med att bygga upp den första satsen - ett så stillsamt samspel tills hela orkestern bryter ut i kraftfullare ackord. Första satsen är allvarlig, men följs av den fantasifulla andra satsen, Allegro, som i vissa delar går i femtakt. Vilken femtakt, sedan! Melodin är så lätt att nynna med i, och det extra taktslaget gör att man dras med i den och aldrig vill att den skall sluta. Men när den gör det följs den av nya, vackra melodier och klanger. För att inte tala om tredje satsen, den lekfulla, energiska Allegro molto vivace, som slutar så självsäkert att halva publiken ivrigt applåderar! Men det var ju inte slut där. Tjajkovskij följer upp med ännu en allvarlig sats, Adagio lamentoso. Men jag blir ändå inte modlös av musiken; den är inte sorgsen utan snarare eftertänksam, som en stillsam resignation efter ett liv med både tunga och lyckliga erfarenheter. Sveriges Radios Symfoniorkester, och i synnerhet dess träblåssektion och slagverkare, göt liv i den ryska romantikens hjärta.

Ren av Lars Norén på Fria Teatern

Beckett, Fosse och David Lynch är de jag tänker på under första akten av Lars Noréns pjäs Ren. Väldigt mycket av Jon Fosse, som inte är min favorit för att han är så svår, och med svår menar jag ansträngande att tyda. Jag tycker egentligen inte om att försöka hitta (på) inspirationskällor, men i det här fallet är det slående. Både handlingen och replikerna är så långt från Noréns så tonsäkra dialoger, och orsaken är varken regin eller skådespelarna. Jag blir förvånad över att författaren inte präglat sitt verk tydligare (eftersom jag älskar hans pjäser), men lyssnar uppmärksamt för att förstå vart det är han vill gå.

Foto: Olle Sundberg

Fria Teaterns lilla scen ligger på Kungsholmen, jag bor två kvarter bort, och källarutrymmet är målat och inrett så att det liknar vilken som helst ljus, luftig, åtråvärd och tom lägenhet i närheten. Det äldre paret (Håkan Jonson och Birgitta Sundberg) skall flytta ut, ja, de har nästan redan gjort det. Det exakta tillståndet av utflyttnad och existens är oklart. Ett tag undrar jag om mannen inte egentligen är död. Vissa av replikerna får mig att tänka det, tillsammans med det faktum att han har bar överkropp, letar efter sin skjorta i spegeln, och att kvinnan bär svart som om hon hade sorg. Den tanken skapar faktiskt en ganska trivsam stämning, tills mannen säger "Vi är ju inte döda. Vi lever ju!" Jaha - ja, om du säger så, så... Men helt säker blir jag inte.

Kvinnan i det unga paret (Kajsa Linderholm och Per Lasson) som skall flytta in är gravid. Hon har taggarna utåt, och först irriterar hon mig. Men efter ett tag lyckas hon fysiskt förmedla hur nedtyngd och fängslad hon känner sig av allt det som skulle kunna vara så underbart; barnet hon väntar, barnafadern som är så uppmärksam och omtänksam, och den vackra lägenheten de skall flytta in i. Efter det har jag förståelse för hennes motvilja, som också börjar smitta hennes rare man. Men när den unga negativa kvinnan möter den positive äldre mannen, han som ofta påpekar hur lyckliga de var när de flyttade in, hittar de båda genast en ömsesidig förståelse och sympati för varandra. Som polerna på två magneter. Däremot kan de båda vänliga männen bara reta upp sig på varandra, som om de vore rivaler om något.

Efter allt det här flyter andra akten mycket lättare. Scenerna får ett lugnare tempo och flyter in i varandra, precis som de fyra olika personernas minnen också börjar göra. Vissa ögonblick har en spöklik stämning, och jag tänker då och då på filmerna Lost Highway och The Others. Den här nivån på drömd verklighet njuter jag av. Och jag som brukar bli arg på folk som skrattar åt Norén-repliker - nu gör jag det själv, gång på gång! Det kryper fram en lågmäld aggressivitet ibland, en som inte sårar så djupt utan bara är dråplig.

Jag tycker om pjäsen Ren och dess drömlika stämning, men jag saknar realismen och tydligheten som Lars Norén skriver bättre än alla andra.

Länk till Fria Teaterns sida om Ren

Emelie Björck på Galleri Olsson

Emelie Björck målar med olja på aluminium. Materialen och hennes teknik gör att resultatet liknar en variant av akvarell, lätt och genomskinligt. Aluminiumytan glänser igenom färgen, och penseldragen skapar struktur i färgytorna. Några motiv liknar vattenbubblor eller en blommas kronblad, även om de inte är direkta avbildningar av naturen. I andra bilder hänger en glaskula i förgrunden, och Björck målar noggrant dit hur glansdagrar, speglingar och motivet bakom kulan böjs i glaset. De lugna färgerna och omsorgen om detaljer gör varje bild till en oas av stillhet.

Länk till Galleri Olsson

Black Swan

Balettdansösernas tunna, böjliga kroppar är starka och vältränade, men ändå sårbara. Ens egna lilla skoskav bleknar invid de knotiga, såriga fötter en ballerina tvingar ned i sina skor varje arbetsdag. Men disciplin och hängivenhet gör att man biter ihop, ignorerar smärtan och rör sig som om man vore tyngdlös.

Och psyket då? Alla år av tuktan påverkar inte bara kroppen utan även personligheten. I benhård konkurrens med de andra ambitiösa dansarna behöver man vassa armbågar. Man behöver ständigt se sina fel och rätta till dem, men man behöver känna sig som världens bästa när man skall ta sin plats i strålkastarljuset.

Nina Sayers (Natalie Portman) lever med sin mamma (Barbara Hershey), som också var balettdansös tills hon blev gravid med Nina. Hon har levt sitt liv helt för baletten, och att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön vore belöningen för alla år av övning. Men mellan all träning och de knappa måltiderna hemma har hon inte hunnit leva ett vanligt liv med pojkvänner och tonårsförälskelser. Så hur skall hon kunna dansa den svarta svanen, och förföra prinsen så att han glömmer att han älskar den vita svanen?

Det skulle varit så enkelt att göra hela filmen i svart och vitt, med en demonisk balettregissör och illvilliga balettflickor, redo att sticka dolken i ryggen på dig för att ta din roll. Men så simpel var inte Darren Aronofsky när han filmatiserade historien om Nina och det tryck som pressar henne mot framgången. Ja, regissören (Vincent Cassel) är krävande, men han vill verkligen locka fram det bästa ur Nina. De andra dansöserna är avundsjuka, men det blir ingen highschool-mobbing av historien.

Den största fiende är Ninas eget psyke. Hon börjar se sig själv i andras ansikten, en annan Nina som är oberäknelig och kanske vill henne illa. Steg för steg blir både Nina och vi åskådare osäkra på vad som är verkligt och vad som är hennes hjärnspöken, men det är lika skrämmande i vilket fall som helst.

Jag måste erkänna att jag irriterar mig på små, tunna flickor som spelar svaga för att få allas uppmärksamhet. Men Natalie Portman som Nina spelar inte svag, hon är osäker; så oerfaren mitt bland alla världsvana dansare. Jag känner helt med Nina när hon darrande viskar fram sin önskan om att väljas till svandrottningen, och Portman är absolut värd sin Oscar för rollgestaltningen.

Redan i Requiem for a dream visade Aronofsky hur känslor ser ut på film; suget efter drogen, ruset och avgrunden efteråt. I Black Swan visar han en ny sorts besatthet, och det samtidigt som han visar stor respekt för Nina och de hundratusentals andra ungdomar som tvingar och sträcker sina kroppar till att bli perfekta dansare. Det inre och yttre dramat går hand i hand och är perfekt skildrade i filmen. Det är otäckt och vackert, och jag säger som Nina: "Det var perfekt."

Make Believe på Galleri Magnus Karlsson

I en samlingsutställning får vi se ett antal konstnärer som sällan ställs ut i Sverige. David Shrigley är det namn jag känner igen, och extra många av hans teckningar finns upphängda i Galleri Magnus Karlsson. Jag tycker om formatet; små bilder med serieteckningsliknande figurer, många också med text i bilden. Men Shrigleys bilder säger mig inget. De talar från erfarenheter som jag varken delar eller får lust att förstå. Provokationerna provocerar inte, spelandet på hjärtesträngarna berör inte. Jag har inget att ta fäste mot, jag förstår sällan ens vad han vill säga.

David Shrigley, Untitled (2010)

Det är faktiskt få av de övriga konstnärerna som intresserar mig. De enda som står ut i mitt minne är Amy Cutler, som tecknar och målar underliga kvinnor i underliga omständigheter, och Hernan Bas, som målar ensamma pojkar på äventyr i övernaturliga landskap. I de övriga tavlorna ser jag varken någon bärande idé eller väl genomförd teknik som kan väcka mitt engagemang. Det är förstås orättvist att avfärda ett helt konstnärskap när man bara får se två-tre tavlor, så jag tänker inte göra ned de andra deltagarna. Jag är i alla fall nöjd med att ha fått se Amy Cutler och Hernan Bas.

Länk till Galleri Magnus Karlsson

Amy Cutler, Initiation (2010)

The Hunger Games av Suzanne Collins

Om alla säger att en bok är fantastisk, då kan den väl inte vara bra? Jag är ofta skeptisk, och jag tycker inte om att hänga på en hype. Men när så många bokbloggare som jag litar på har talat om Suzanne Collins' trilogi om Hungerspelen, och när det talas om att böckerna skall bli film, då kunde jag inte vänta längre.

I ett framtida Nordamerika har en våg av revolter och inbördeskrig slagits ned och en totalitär stat har skapats. De lyckliga som lever i huvudstaden har modern teknik, mat för dagen och tid att lägga på att styla sig efter det senaste modet. I de tolv kringliggande distrikten är livet inte lika lätt. Där produceras det som huvudstaden konsumerar utan att blinka, och de som arbetar med att skörda frukt, bygga apparater eller hämta upp kol får bara behålla ett minimum för att överleva, och knappt ens det.

Bröd och skådespel är vad som dämpar all vilja till revolt. Mer av skådespel än bröd, dock, för när man ständigt kämpar för att få mat för dagen hinner man inte planera några uppror. Hungerspelen är cirkusen som både skall underhålla sina tittare och påminna dem om att de lever på nåder från centralmakten. Varje år lottas det fram två dussin barn mellan tolv och arton år, en pojke och en flicka från varje distrikt, som skall delta i Hungerspelen.

Och eftersom det är en dokusåpa på liv och död, så gäller det också att ha en personlighet som publiken kan heja på. Vilken personlighet skall man ha? Skall man vara tuff och ostoppbar, verka som en vinnare från första stund? Eller smart och listig, en som smiter undan och klarar sig in i det längsta? Det viktigaste är att bara inte verka svag, inte för publiken och inte för de andra i tävlingen.

Huvudpersonen, Katniss Everdeen, berättar vad som händer när hon blir Distrikt 12:s bidrag till Hungerspelen. Min mage knyter sig när jag läser om vilken makt som diktaturen tar sig över enskilda människoliv, hur de kan bestämma att tjugofyra barn och ungdomar skall sättas ut i vildmarken för att slåss tills bara en av dem överlever. Och hur de putsas upp och presenteras för TV-publiken under veckan innan! Jag har aldrig orkat med "reality TV", men jag är säker på att om konceptet med Hungerspelen presenterades idag, skulle tusentals ungdomar anmäla sig frivilligt. Men i Katniss' värld är det ett i raden av alla tvång från en stat som håller sina medborgare hungriga, rädda och fogliga.

Olika omständigheter gör att Katniss kanske ändå har en chans att klara sig i Hungerspelen. Att klara sig betyder att överleva längst, att försvara sig mot medtävlare som vill döda en - kanske också att döda sina rivaler själv. Suzanne Collins' böcker är skrivna för ungdomar, så de frossar inte i de värsta detaljerna, och det tycker jag är bra. Men människor dör på hemska sätt, och man får ett ögonblick att tänka igenom omständigheterna kring varje liv som släcks.

Collins låter det inte vara lätt för Katniss att hata och döda sina medtävlare, och ger henne tillfälle att tänka igenom vad som händer. Jag tycker bara att hon, genom hur hon skriver historien, ger Katniss enkla utvägar i några viktiga moraliska problem. Jag skulle haft förståelse för Katniss om hon snabbare gett efter för hat och hämnd, men andra läsare kanske inte är lika blodtörstiga som jag, och förhoppningsvis är inte tonårspubliken det. I vilket fall som helst är The Hunger Games en fantastiskt spännande bok, för vuxna såväl som ungdomar, och jag längtar efter att läsa nästa del i trilogin, Catching Fire.

Fotnot: 
I den kommande filmatiseringen av boken är det förstås viktigt vem som får rollen som Katniss Everdeen. De tre som det talas om är Hailee Steinfeld från True Grit, Jennifer Lawrence från Winter's Bone och Abigail Breslin från Little Miss Sunshine. Jag har bara sett Abigail Breslin spela liten och söt, men vem som helst av de två andra skulle passa utmärkt som Katniss.

Fler böcker av Suzanne Collins:
Catching Fire
Mockingjay

Utrensning på Stadsteatern

Alla personer är på scenen när pjäsen börjar, även de som redan är döda eller som inte kommer att dyka upp förrän senare. Det är flera tidsperioder som varvas med varandra, men de flesta scenerna utspelar sig på samma plats, i huset i Estland där Aliide Truu bor. Vem är det som ligger på hennes gräsmatta i trasiga kläder? Någon som är misshandlad och på flykt, men ändå märkligt intresserad av Aliide och hennes historia.

Redan när jag läste boken Utrensning tyckte jag att det var svårt att pussla samman detaljerna från de olika händelserna. På scen blir ännu mer knapphändigt, och jag undrar hur svårt det kan vara för dem som ser pjäsen utan att ha läst boken, och utan att ha hört om handlingen i förväg. Sofi Oksanen skrev sin bok efter pjäsen, och fyllde ut handlingen med många nya scener och inre dialoger. Jag är glad att jag hade läst allt det som ger karaktär åt personerna och bakgrund till handlingen.

Första akten är som sagt nästan förvirrande i sina hopp mellan personer och tidsepoker. Däremot innehåller andra akten viktiga uppgörelser och känsloutbrott som blir starkare än motsvarande händelser i boken (men även vice versa). Om jag tyckte att tonläget i pjäsen ofta varit för lätt, så blev den tung och allvarlig precis när det behövdes. Den fick också en förklaring i Aliides tilltvingat glättiga ton mot de män som hon förstår är livsfarliga; idag hotfulla ryssar, igår hatfyllda grannar, för femtio år sedan de lokala kommunisterna på jakt efter partisaner.

Foto: Petra Hellberg

Thérèse Svensson spelar Zara, och hon gör det nervigt och väl. Lena-Pia Bernhardsson är en annan av mina favoritskådespelare, och hon passar perfekt som Aliide, även om jag önskat att jag fått se henne mer sur och fientlig åtminstone ibland. Men allra mest förtrollad blev jag av Katarina Cohen som spelar Aliide som ung. Inte så mycket för hennes ord, men för hennes sökande blickar mot mannen hon älskar, stegen som studsar eller släpar för att visa hennes inre känslor, och alla de gester och försvar och allt hennes Aliide tricksar med för att ordna allt efter sina planer. Åh, som hon planerar och ordnar, Aliide, hukar sig och kämpar vidare varje gång hon trampas ned. Hon är ingen bra människa, men jag kan inte döma henne.

Länk till Stadsteaterns sida om Utrensning

Bjarne Melgaard på Lars Bohman Gallery

Utställningen The Sadistic Skater följdes snabbt upp med The Sadistic Skater del 2. Jag kommer till galleriet gående längs Rådmansgatan och ser de stora, nakna graffititavlorna genom de stora gallerifönstren. Men när jag vänder upp på Karlavägen är rummet vid ingången fullt av prylar; inte av skräp, men en del har hamnat på golvet och man kan inte undvika att trampa på det.

Dels finns där fullmålade och fullskrivna tavlor och skulpturer i starka färger, dels serier av klistermärken att sätta upp litet här och där för att lämna sitt avtryck i gatubilden. Tavlorna är täckta av mjältsjuka rop om kärlek. Texterna på klistermärkena är grovt provokativa på samma gång som de ursäktar sig själva. Hakkors, ballefjongsilhuetter, "NIGGER" skrivet i färger lånade från Barbara Kruger, och slagord som "Nigger Platypus is not a crime". Som barn samlade jag på klistermärken, och det kliar i fingrarna när jag ser buntar med nya, oklistrade ligga där, men nej, de här vill jag inte ha. Inte ens om det är konst.

I de övriga rummen hänger de stora tavlorna med Melgaards typiska streckfigurer, stora och runda och med nollställda ansikten fastän de verkar plågas. Över tavlorna fotavtryck av sneakers, samma sneakers, inomhusskor som inte har något annat kladd på sig än målarfärg.

Jag blir irriterad av Melgaards effektsökeri. Den evige rebellen som provocerar och ropar på förståelse på samma gång började kännas uttjatad för några år sedan, och det hjälper inte att Melgaard klär sig i en ny roll med kepsen bak och fram.

Länk till Lars Bohman Gallery

Föräldrar och barn av Emil Hakl

Det är en far och en son vi träffar i boken, men på något sätt blir deras mycket personliga samtal till något allmängiltigt som även andra, främst barn till föräldrar, kan känna igen sig i. Sonen i fråga är ingen barnunge, utan en 42-årig man med minnen från både sitt vuxna liv och barndomen. Det är inte alla minnen av fadern som är lyckliga, och inte hjälper det att han fortsätter med att reta sin son såväl med smaklösa kommentarer i förbifarten om kvinnor, som med direkta pikar om sonens tillkortakommanden.

De två vandrar genom Prags gator och parker, från krog till krog, pratande eller tigande. Fadern berättar om händelser ur sin barndom, under en period när hans familj bodde i Kroatien. Vid ett tillfälle minns sonen en absurd dröm, som sedan glider tillbaka i verkligheten helt omärkligt. Sonens minnen och faderns minnen, och det som sonen inte vill säga högt, blandas om vartannat och blir till en sammanfattning av två människors liv. Det är inte den bästa bok jag har läst, men historien om de två tjeckerna var värd promenaden genom Prag.

Idlaflickorna på Dramaten

Visst ser man flickorna i de vuxna kvinnorna som står framför en på scenen. De tidlösa skolflicksdräkterna och den litet gammaldags frisyren gör det lätt att tänka sig att de en gång varit små och formbara på sin väg ut i världen. Nu är de åter igen på ny mark, på semester vid Gardasjön med sina hjulförsedda väskor att sitta och vila på eller plocka fram viktiga saker ur. De liknar varandra mer än bara till klädseln och håret, för de spelas ju av två systrar, Stina och Ylva Ekblad.

Foto: Sören Vilks

Den ena presenterar sig flera gånger, som Lillemor Åhl. Den andra svarar med flera namn; "Karro, Dora, Tyra eller något liknande". Lillemor verkar först mer säker i sin roll som vanlig kvinna, och talar om sin make Herman. Men den andra kvinnan har ju också en make som heter Herman! Är det samma man? Är de samma kvinna? Lillemor (Ylva Ekblad) mer vanlig, den andra mer svårbestämbar och prov (kallas Barbro i programbladet och spelas av Stina Ekblad). Men rollerna hinner växla och förändras under timmen som kvinnorna står framför oss. Med Kristina Lugns eftertänksamma repliker kan de vända sina ord och tankar fram och tillbaka mellan sig, och berätta om Idlaflickor som vuxit upp men kanske inte hittat en ny roll för sig själva i världen.

Det är genialiskt att låta de båda kvinnorna låna sin form av Rita Lundqvists lekande flickor. De ursprungliga Idlaflickornas ideal av sval styrka och skönhet och de sfinxliknande flickorna på Rita Lundqvists målningar är båda på gränsen till ouppnåeliga, men så ljuvliga att se på.

Länk till Dramatens sida om Idlaflickorna

Rita Lundqvist, Blåst (2007)