Till kammarmusikserien Filharmoniker i närbild samlas mindre vanliga konstellationer av musiker. Den här dagen fick vi höra två sextetter från helt olika platser i orkestern: först en kvintett av blåsare tillsammans med en pianist, och därefter sex stråkförare.
Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett och Stefan Lindgren på piano framförde en Sextett för blåsare och piano (1888) av centraleuropén Ludwig Thuille. De fem blåsinstrumenten tvärflöjt, klarinett, oboe, fagott och horn inte bara ser väldigt olika ut, de har också alla olika klang och karaktär. De skickliga blåsarna lät vackert både enskilt och tillsammans, när alla toner smälte samman till sköna harmonier. Själva stycket var fint och roligt att lyssna på, när det för varje sats blev mer och mer lekfullt och musikaliskt vågat! De olika instrumenten lät som skolelever på promenad. En i taget fick de alla ge sig ut på egna soloturer, och flöjten fick ofta briljera litet extra. Pianot gick ett par gånger in och upprepade melodin som just spelats, som en klok lärare som håller ett öga på barnen. Thuille var en fin ny bekantskap!
Efter paus kom sex andra musiker och spelade Brahms Stråksextett nr 2 i G-dur op 36 (1866): två fioler, två altfioler och två celli. Jämfört med Thuilles sextett var den här musiken mer balanserad och precis. Jämfört med en stråkkvartett kunde de sex musikerna skapa andra klanger och nyanser. Speciellt skimrade de klart som kristall i de svagaste av pianissimon. Jag tänker mig att de kunde vara så återhållna därför att de var fler än fyra, och alltså inte behövde intensitet för att höras. På det sättet blev Brahms-sextetten en mycket lugn och njutbar avslutning på söndagseftermiddagen.
Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett och Stefan Lindgren på piano framförde en Sextett för blåsare och piano (1888) av centraleuropén Ludwig Thuille. De fem blåsinstrumenten tvärflöjt, klarinett, oboe, fagott och horn inte bara ser väldigt olika ut, de har också alla olika klang och karaktär. De skickliga blåsarna lät vackert både enskilt och tillsammans, när alla toner smälte samman till sköna harmonier. Själva stycket var fint och roligt att lyssna på, när det för varje sats blev mer och mer lekfullt och musikaliskt vågat! De olika instrumenten lät som skolelever på promenad. En i taget fick de alla ge sig ut på egna soloturer, och flöjten fick ofta briljera litet extra. Pianot gick ett par gånger in och upprepade melodin som just spelats, som en klok lärare som håller ett öga på barnen. Thuille var en fin ny bekantskap!
Efter paus kom sex andra musiker och spelade Brahms Stråksextett nr 2 i G-dur op 36 (1866): två fioler, två altfioler och två celli. Jämfört med Thuilles sextett var den här musiken mer balanserad och precis. Jämfört med en stråkkvartett kunde de sex musikerna skapa andra klanger och nyanser. Speciellt skimrade de klart som kristall i de svagaste av pianissimon. Jag tänker mig att de kunde vara så återhållna därför att de var fler än fyra, och alltså inte behövde intensitet för att höras. På det sättet blev Brahms-sextetten en mycket lugn och njutbar avslutning på söndagseftermiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar