Utställningen The Sadistic Skater följdes snabbt upp med The Sadistic Skater del 2. Jag kommer till galleriet gående längs Rådmansgatan och ser de stora, nakna graffititavlorna genom de stora gallerifönstren. Men när jag vänder upp på Karlavägen är rummet vid ingången fullt av prylar; inte av skräp, men en del har hamnat på golvet och man kan inte undvika att trampa på det.
Dels finns där fullmålade och fullskrivna tavlor och skulpturer i starka färger, dels serier av klistermärken att sätta upp litet här och där för att lämna sitt avtryck i gatubilden. Tavlorna är täckta av mjältsjuka rop om kärlek. Texterna på klistermärkena är grovt provokativa på samma gång som de ursäktar sig själva. Hakkors, ballefjongsilhuetter, "NIGGER" skrivet i färger lånade från Barbara Kruger, och slagord som "Nigger Platypus is not a crime". Som barn samlade jag på klistermärken, och det kliar i fingrarna när jag ser buntar med nya, oklistrade ligga där, men nej, de här vill jag inte ha. Inte ens om det är konst.
I de övriga rummen hänger de stora tavlorna med Melgaards typiska streckfigurer, stora och runda och med nollställda ansikten fastän de verkar plågas. Över tavlorna fotavtryck av sneakers, samma sneakers, inomhusskor som inte har något annat kladd på sig än målarfärg.
Jag blir irriterad av Melgaards effektsökeri. Den evige rebellen som provocerar och ropar på förståelse på samma gång började kännas uttjatad för några år sedan, och det hjälper inte att Melgaard klär sig i en ny roll med kepsen bak och fram.
Länk till Lars Bohman Gallery
Dels finns där fullmålade och fullskrivna tavlor och skulpturer i starka färger, dels serier av klistermärken att sätta upp litet här och där för att lämna sitt avtryck i gatubilden. Tavlorna är täckta av mjältsjuka rop om kärlek. Texterna på klistermärkena är grovt provokativa på samma gång som de ursäktar sig själva. Hakkors, ballefjongsilhuetter, "NIGGER" skrivet i färger lånade från Barbara Kruger, och slagord som "Nigger Platypus is not a crime". Som barn samlade jag på klistermärken, och det kliar i fingrarna när jag ser buntar med nya, oklistrade ligga där, men nej, de här vill jag inte ha. Inte ens om det är konst.
I de övriga rummen hänger de stora tavlorna med Melgaards typiska streckfigurer, stora och runda och med nollställda ansikten fastän de verkar plågas. Över tavlorna fotavtryck av sneakers, samma sneakers, inomhusskor som inte har något annat kladd på sig än målarfärg.
Jag blir irriterad av Melgaards effektsökeri. Den evige rebellen som provocerar och ropar på förståelse på samma gång började kännas uttjatad för några år sedan, och det hjälper inte att Melgaard klär sig i en ny roll med kepsen bak och fram.
Länk till Lars Bohman Gallery
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar