Den senaste novellsamlingen, slarvigt beskuren och inköpt i hast på en flygplats, blev den första bok jag läste av Alice Munro. Vilken tur att jag inte började läsa boken på planet! Varje historia är så intensiv att jag ofta kände mig tvungen att ta en paus efter att jag avslutat en. Att läsa ut en berättelse var antingen som att se en invecklad knut falla isär, eller som att knyta en ny knut så hårt att den inte går att lösa upp.
Novellerna är mellan tjugo och trettio sidor långa. På det utrymmet låter Munro en person i taget stå i fokus. Snarare än att ha kraftfulla början och slut fokuserar varje berättelse på några dagar i ett liv, som om novellen är utskuren ur det livet med perfekt jämn snittyta. Men under de här dagarna händer det, utan större uppståndelse, några saker som skapar stora förändringar, i det inre och yttre livet. "The thin edge of a wedge", som en person säger i den första novellen.
Med ett ganska distanserat språk beskriver Munro detaljer i omgivningen och i personens inre, som om några utvalda timmar vore lagda under lupp för att dissekeras och dokumenteras. Däremellan kan hon göra stora hopp på flera år, för att komma till ögonblicket när allt började eller slutade. I varje historia är det en stark underström som suger mig vidare i beskrivningarna av ordinärt vardagsliv; vetskapen om att något kommer att hända, eller redan har hänt.
Den sista novellen som givit samlingen sin titel, Too Much Happiness, är längre än de andra. Jag blir överraskad av att upptäcka att den handlar om Sophia Kovalevski, eller Sonja Kovalevskaja som vi i Sverige kärleksfullt kallar vår första kvinnliga professor. Jag känner mig halvt nöjd, halvt skyldig, när jag tänker på att jag faktiskt redan känner till en del om henne, men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna. Än en gång koncentrerar sig Munro på några viktiga dagar i Kovalevskajas liv, och jag får le igenkännande när hon tar tåget genom Tyskland, och genom Danmark, och tillbaka till Stockholm, medan hon inom sig betraktar och kommenterar människorna hon möter i de nordiska länderna.
Alice Munros precisa prosa är klar som ett glas vatten, och jag ser fram emot att läsa absolut allt som har getts ut av henne.
Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades
Novellerna är mellan tjugo och trettio sidor långa. På det utrymmet låter Munro en person i taget stå i fokus. Snarare än att ha kraftfulla början och slut fokuserar varje berättelse på några dagar i ett liv, som om novellen är utskuren ur det livet med perfekt jämn snittyta. Men under de här dagarna händer det, utan större uppståndelse, några saker som skapar stora förändringar, i det inre och yttre livet. "The thin edge of a wedge", som en person säger i den första novellen.
Med ett ganska distanserat språk beskriver Munro detaljer i omgivningen och i personens inre, som om några utvalda timmar vore lagda under lupp för att dissekeras och dokumenteras. Däremellan kan hon göra stora hopp på flera år, för att komma till ögonblicket när allt började eller slutade. I varje historia är det en stark underström som suger mig vidare i beskrivningarna av ordinärt vardagsliv; vetskapen om att något kommer att hända, eller redan har hänt.
Den sista novellen som givit samlingen sin titel, Too Much Happiness, är längre än de andra. Jag blir överraskad av att upptäcka att den handlar om Sophia Kovalevski, eller Sonja Kovalevskaja som vi i Sverige kärleksfullt kallar vår första kvinnliga professor. Jag känner mig halvt nöjd, halvt skyldig, när jag tänker på att jag faktiskt redan känner till en del om henne, men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna. Än en gång koncentrerar sig Munro på några viktiga dagar i Kovalevskajas liv, och jag får le igenkännande när hon tar tåget genom Tyskland, och genom Danmark, och tillbaka till Stockholm, medan hon inom sig betraktar och kommenterar människorna hon möter i de nordiska länderna.
Alice Munros precisa prosa är klar som ett glas vatten, och jag ser fram emot att läsa absolut allt som har getts ut av henne.
Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades
Så fint du skriver om Munro. Skäms nästan över att inte läst ngt av henne än, så som hon lovordas överallt. Det låter nästan som att hennes noveller är magiska, att hon har en alldeles särskild förmåga. Ser fram emot att läsa så småningom.
SvaraRaderaTack så mycket! Jag har också haft Alice Munro på min "måste"-lista länge, och äntligen fick jag chansen. Hon är verkligen annorlunda, och mycket bra.
SvaraRadera