Eva Löfdahls verk tar stor plats. Från en vit kyrkliknande struktur hänger kedjor ned på golvet och en bra bit ut i rummet. Kedjornas länkar är tjocka där de fäster i väggen men smalnar av med tunnare länkar mot spetsarna, som om de vore något levande - svansar, hårslingor? Några av dem klyver sig också i två tunna spetsar.
Ett verk med "öar" i den svårihågkomliga titeln består av något som ser ut som små låga bord med cykelhjälmar på. Tillskruvade cykelhjälmar för missbildade huvuden? Och genom de låga borden går metallrör, från ena sidan till den andra. En del går nästan vågrätt från ena sidan till den andra, andra rör går så snett mellan sidorna att öppningen inte är rund utan avlång. Jag kan inte låta bli att huka mig ned och se genom vartenda rör.
I en annan avdelning står en annan samling av konstverk som liknar varandra. De ser ut som lerhus i olika former med fönster och öppningar in mot hålrum inne i husen. Än en gång går jag runt och tittar så noga jag kan genom alla öppningar som sträcker sig från en sida till en annan. Det känns som ett experiment med volymer, med hur hus kan se ut och hur ljuset kan falla.
I andra änden av salen står en figur där ljuset verkligen skapar något roligt. En metallsil ligger upp och ned, och mitt på den runda botten "växer" en snurrad hård svans av stål rakt upp. Den smalnar också av mot spetsen, precis som kedjorna i verket vid ingången. Det roliga är att som ljuset faller snett på spetsen, som visar sig vara litet svängd, så blir skuggan till en tillskruvad liten krumelur mitt under silen. Den liknar en fågel med näbb och böjd hals.
Det verket är det mest roliga och intressanta av hela utställningen. Jag går runt nära alla konstverk och böjer mig och sträcker mig för att se så mycket som möjligt, men de säger mig inget särskilt. Jag gillar att de tar stor plats. Jag tänker ett tag på dem som fysiska representationer av tankar eller ord. Men de säger mig inget nytt, inget jag tror att jag kommer att komma ihåg.
Länk till Moderna Muséets sida om Eva Löfdahl
Ett verk med "öar" i den svårihågkomliga titeln består av något som ser ut som små låga bord med cykelhjälmar på. Tillskruvade cykelhjälmar för missbildade huvuden? Och genom de låga borden går metallrör, från ena sidan till den andra. En del går nästan vågrätt från ena sidan till den andra, andra rör går så snett mellan sidorna att öppningen inte är rund utan avlång. Jag kan inte låta bli att huka mig ned och se genom vartenda rör.
I en annan avdelning står en annan samling av konstverk som liknar varandra. De ser ut som lerhus i olika former med fönster och öppningar in mot hålrum inne i husen. Än en gång går jag runt och tittar så noga jag kan genom alla öppningar som sträcker sig från en sida till en annan. Det känns som ett experiment med volymer, med hur hus kan se ut och hur ljuset kan falla.
I andra änden av salen står en figur där ljuset verkligen skapar något roligt. En metallsil ligger upp och ned, och mitt på den runda botten "växer" en snurrad hård svans av stål rakt upp. Den smalnar också av mot spetsen, precis som kedjorna i verket vid ingången. Det roliga är att som ljuset faller snett på spetsen, som visar sig vara litet svängd, så blir skuggan till en tillskruvad liten krumelur mitt under silen. Den liknar en fågel med näbb och böjd hals.
Det verket är det mest roliga och intressanta av hela utställningen. Jag går runt nära alla konstverk och böjer mig och sträcker mig för att se så mycket som möjligt, men de säger mig inget särskilt. Jag gillar att de tar stor plats. Jag tänker ett tag på dem som fysiska representationer av tankar eller ord. Men de säger mig inget nytt, inget jag tror att jag kommer att komma ihåg.
Länk till Moderna Muséets sida om Eva Löfdahl
Samma intryck fick jag - ingenting jag kommer att minnas, ingenting särskilt.
SvaraRaderaEn del konstnärer talar inte till en, helt enkelt. Ibland kan jag själv komma på tolkningar som får mig att tänka nytt, men här undrar jag vad hon vill säga.
SvaraRadera