Konserthusets chefsdirigent Sakari Oramo har ett innerligt förhållande till kompositören Jean Sibelius. Tillsammans med Birmingham Symphony Orchestra har han spelat in alla Sibelius' symfonier, och i Konserhusets tidskrift Lyssna berättar Oramo om sin syn på Sibelius' musik. Den sjätte symfonin, som kan låta underbart som "doften av den första snön", vilket Sibelius själv sade, fick i den här konsertens tappning mer eld och storm och härliga, kraftfulla partier. Det lät inte fel, men annorlunda och ovant. Men vackert, förstås.
Därefter följde det enda av kvällens stycken som inte var skrivet av Sibelius. In på scenen kom solisten Alina Pogostkina för Prokofjevs första violinkonsert. Hon spelade precist och virtuost, men så tyst! Jag satt ganska nära, och tyckte ibland att jag missade några toner. Orkestern dämpade sig för att inte överrösta henne, och jag tyckte att det gjorde framförandet spänt. Inte ens de tjuriga, sågande tongångarna i andra satsen lyckades liva upp, utan lät bara oförargliga. Pogostkinas extranummer hade mer nerv och energi, men jag hade som sagt bara önskat mig mer volym.
Den försiktiga attityden verkade sitta kvar efter paus, i Sibelius' Rakastava i orkesterversionen. Jag tycker om versionen arrangerade för enbart mansröster, och tycker att sångerna förlorar på att inte sjungas, speciellt som de finska orden låter så fascinerande! Nu tyckte jag bäst om Älskaren i mittenpartiet, när han låter som mest bedjande och litet osäker.
Så bra att konserten avslutades med perfektion! Ännu ett personligt infall på Sibelius gjorde att hans sjunde symfoni inte lät så kylig som den kan göra, utan mäktig. Den underliga men spännande ensatsiga symfonin innehåller så många lager av melodier som rör sig i olika tempi, och här hade de större tyngd än jag väntat mig. De lät som isflak som rör sig långsamt men obevekligt, och Kungliga Filharmonikerna lät starka, säkra och i underbar samklang.
Konserten ges även på lördag klockan 15.00.
Länk till Konserthusets sida om konserten
Därefter följde det enda av kvällens stycken som inte var skrivet av Sibelius. In på scenen kom solisten Alina Pogostkina för Prokofjevs första violinkonsert. Hon spelade precist och virtuost, men så tyst! Jag satt ganska nära, och tyckte ibland att jag missade några toner. Orkestern dämpade sig för att inte överrösta henne, och jag tyckte att det gjorde framförandet spänt. Inte ens de tjuriga, sågande tongångarna i andra satsen lyckades liva upp, utan lät bara oförargliga. Pogostkinas extranummer hade mer nerv och energi, men jag hade som sagt bara önskat mig mer volym.
Den försiktiga attityden verkade sitta kvar efter paus, i Sibelius' Rakastava i orkesterversionen. Jag tycker om versionen arrangerade för enbart mansröster, och tycker att sångerna förlorar på att inte sjungas, speciellt som de finska orden låter så fascinerande! Nu tyckte jag bäst om Älskaren i mittenpartiet, när han låter som mest bedjande och litet osäker.
Så bra att konserten avslutades med perfektion! Ännu ett personligt infall på Sibelius gjorde att hans sjunde symfoni inte lät så kylig som den kan göra, utan mäktig. Den underliga men spännande ensatsiga symfonin innehåller så många lager av melodier som rör sig i olika tempi, och här hade de större tyngd än jag väntat mig. De lät som isflak som rör sig långsamt men obevekligt, och Kungliga Filharmonikerna lät starka, säkra och i underbar samklang.
Konserten ges även på lördag klockan 15.00.
Länk till Konserthusets sida om konserten
Sibelius igen! Blir verkligen lockad att höra mer av honom, bara verktiteln Rakastava är lockande... Synd föreställningen inte höll rätt igneom, men tur den slutade starkt!
SvaraRaderaJag blev så glad när jag upptäckte att jag hann gå på den här konserten också! Jag har verkligen börjat älska Sibelius. Du också, eller hur? :)
SvaraRadera