Never Let Me Go på bio

För några år sedan läste jag Kazuo Ishiguros bok Never Let Me Go. Jag hade läst tillräckligt mycket innan för att inte bli överraskad av handlingen, och jag kommer inte att avhålla mig från spoilers här. Varning till alla som läser, alltså.

Eleverna på Hailsham är mestadels snälla och lydiga. De bor på skolan, de går på lektioner, målar och sportar. De lämnar aldrig skolan, inga släktingar kommer och hälsar på dem. Där arbetar ett dussin kvinnliga lärare. Med lärarinnornas blick sveper kameran över barnens ansikten där de sitter tysta i stora salen för morgonsamling, eller skrattande i salen där de ser på film. Så många barn i olika åldrar, oskyldiga, jättesöta, fulsöta, med olika frisyrer, skruvande på sig eller stilla - och alla skall de användas/gå åt. Holkas ur tills de är så tomma att de dör, till godo för någon annan. Vilka önskningar och drömmar de har för sina liv är ovidkommande, för de är klonade av andra människor och födda till att användas som organdonatorer till "riktiga" människor.

Hur kan barnen vara så duktiga och lugna? Jag förstod det inte när jag läste boken, och jag förstår det inte när jag ser filmen. Även om man tänker sig att barnen skolas in i tanken på att de inte kommer att kunna välja yrke, bilda familj och bli gamla, varför är det inte en enda av dem som ser det orättvisa i sin situation, förbannar sitt öde och gör uppror? Till och med välmående ungar i Sverige blir ju griniga och gör tonårsuppror mot dem som bestämmer.

Och hur kan omvärlden låta det vara så här? Ett modernt samhälle som har förbjudit slaveri och fördömt koncentrationslägren - hur kan "vi" låta det vandra omkring icke-människor som ser ut exakt som vi men som skall plågas tills de dör för att vi själva skall leva längre?

Jag har god fantasi och inlevelseförmåga, och kan sätta mig in i hur det är att diskutera med uråldriga civilisationer från andra planeter, att leva vidare efter att mänskligheten utrotas eller att välja att gifta sig med en man som redan har två fruar. Men de här två mysterierna kan jag inte förstå, och det lägger sig som en tjock glasskiva mellan mig och handlingen. Jag ser vad som händer, jag ser problemen, men varken hjärna eller hjärta förstår fullt ut. Historien blir som ett spel för mig, utom i vissa ögonblick när man får se att ungdomarna i sina försök att leva tillsammans härmar gester de sett i TV-serier, eftersom de inte har några "riktiga" människor att modellera sitt vuxenblivande på. Och självklart blir jag kall av sorg när jag ser ungdomarna under deras sista år, medan några av dem långsamt dör, och när Tommy och Kathy förstår hur mycket de förlorat av att inte vara tillsammans.

Skådespelarna i filmen är ypperliga i båda uppsättningarna; Kathy, Tommy och Ruth som barn och som unga vuxna. Carey Mulligan som den äldre Kathy visar hennes ensamhet så väl - alltid litet vid sidan av, alltid stillsam, som om hon inte tycker att hon förtjänar bättre. Men allra bäst tycker jag om Andrew Garfields porträtt av Tommy. Han är slängig och ryckig som en förvuxen småpojke, barnslig och impulsiv men med en oskuldsfull godhet som gör att man inte irriterar sig så mycket på honom utan tycker om honom och vill vara med honom.

Filmen har behållit många av nyckelscenerna som jag minns från boken, och det är bra, för scenerna är viktiga och säger mycket. Ja, historien är underlig och svår att leva sig in i, men jag har tänkt mycket på den sedan jag läste boken, och nu har den fastnat i mitt huvud igen.