Visst ser man flickorna i de vuxna kvinnorna som står framför en på scenen. De tidlösa skolflicksdräkterna och den litet gammaldags frisyren gör det lätt att tänka sig att de en gång varit små och formbara på sin väg ut i världen. Nu är de åter igen på ny mark, på semester vid Gardasjön med sina hjulförsedda väskor att sitta och vila på eller plocka fram viktiga saker ur. De liknar varandra mer än bara till klädseln och håret, för de spelas ju av två systrar, Stina och Ylva Ekblad.
Den ena presenterar sig flera gånger, som Lillemor Åhl. Den andra svarar med flera namn; "Karro, Dora, Tyra eller något liknande". Lillemor verkar först mer säker i sin roll som vanlig kvinna, och talar om sin make Herman. Men den andra kvinnan har ju också en make som heter Herman! Är det samma man? Är de samma kvinna? Lillemor (Ylva Ekblad) mer vanlig, den andra mer svårbestämbar och prov (kallas Barbro i programbladet och spelas av Stina Ekblad). Men rollerna hinner växla och förändras under timmen som kvinnorna står framför oss. Med Kristina Lugns eftertänksamma repliker kan de vända sina ord och tankar fram och tillbaka mellan sig, och berätta om Idlaflickor som vuxit upp men kanske inte hittat en ny roll för sig själva i världen.
Det är genialiskt att låta de båda kvinnorna låna sin form av Rita Lundqvists lekande flickor. De ursprungliga Idlaflickornas ideal av sval styrka och skönhet och de sfinxliknande flickorna på Rita Lundqvists målningar är båda på gränsen till ouppnåeliga, men så ljuvliga att se på.
Länk till Dramatens sida om Idlaflickorna
Foto: Sören Vilks
Den ena presenterar sig flera gånger, som Lillemor Åhl. Den andra svarar med flera namn; "Karro, Dora, Tyra eller något liknande". Lillemor verkar först mer säker i sin roll som vanlig kvinna, och talar om sin make Herman. Men den andra kvinnan har ju också en make som heter Herman! Är det samma man? Är de samma kvinna? Lillemor (Ylva Ekblad) mer vanlig, den andra mer svårbestämbar och prov (kallas Barbro i programbladet och spelas av Stina Ekblad). Men rollerna hinner växla och förändras under timmen som kvinnorna står framför oss. Med Kristina Lugns eftertänksamma repliker kan de vända sina ord och tankar fram och tillbaka mellan sig, och berätta om Idlaflickor som vuxit upp men kanske inte hittat en ny roll för sig själva i världen.
Det är genialiskt att låta de båda kvinnorna låna sin form av Rita Lundqvists lekande flickor. De ursprungliga Idlaflickornas ideal av sval styrka och skönhet och de sfinxliknande flickorna på Rita Lundqvists målningar är båda på gränsen till ouppnåeliga, men så ljuvliga att se på.
Länk till Dramatens sida om Idlaflickorna
Rita Lundqvist, Blåst (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar