De blonda pojkarna i Den Danske Strygekvartet inledde sin konsert med Carl Nielsens Vid en ung konstnärs bår (1910), ett kort, vackert stycke i nedstämd ton. Det passade utmärkt att den följdes av Mozarts Kvartett Nr. 19 i C-dur (1785), "Dissonanskvartetten", som börjar med ett parti av dissonans som kan kännas som sorgsenhet. Men därefter övergår musiken i lättare tonföljder och klanger av typiskt Mozartskt snitt. Det var vackert, men jag längtade efter något mer ovanligt.
Det fick jag efter paus, när ensemblen spelade Stråkkvartett Nr. 3 (2008) av Hans Abrahamsen, en samtida dansk kompositör. Den första korta satsen lockade med några vackra drillar. Nästa fortsatte med en långsamma, smeksamma disharmonier i diskanten, som lät ganska likt det jag hörde i mina feberdrömmar när jag var barn, men bättre! När sista satsen fortsatte på samma sätt men i pianissimo, blev det skrämmande likt mina mardrömmar, men ändå spännande.
De unga männen hade sparat det bästa till sist: ännu ett verk av landsmannen Nielsen, Stråkkvartett Nr. 2 i g-moll (1888-1898). Satserna varierade i tempo, nyans och känsloanspråk, och gruppen uttryckte allt med så stort kunnande och spelglädje att de lät som om de var många fler än fyra! Jag njöt av varje ton och ville att de aldrig skulle spela. Så bra då att de gav oss ett extranummer av lika hög klass: en svensk-skotsk schottis av Bosse Nordin, som de spelade med mer schvung men ändå så precist och nyanserat som bara väl samspelta kammarmusiker kan. Välkomna tillbaka många fler gånger, Den Danske Strygekvartet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar