En känslosam fransman inledde eftermiddagens konsert i Berwaldhallen; Claude Debussys Rondes des Printemps (1905-1909). Det är ett stycke musik som både är lekfullt och naturskönt i klangerna. Sveriges Radios Symfoniorkester under dirigenten Jukka-Pekka Saraste fick fram nyanserna och skönheten i den vackra musiken.
Därefter följde två romantiska ryssar: pianisten Boris Giltburg med Rachmaninovs första pianokonsert i fiss-moll (1892). Den hamnar ju lätt i skuggan av den fantastiska andra pianokonserten, men eftersom den är så olik de andra och tredje konserterna står den för sig själv, om man ger den tid. Uppmärksamheten fångas förstås i det intensiva startackordet och framåt, men det var i de lugnare partierna, de långa solistpartierna, som Giltburgs innerlighet kom till sin rätt. Inlevelsefulla men klara som kristall lät hans toner, och de harmonierade väl med orkestern. En sådan begåvning! Ännu mer imponerade han i extranumret, en polka av Rachmaninov. Det var snabbt och nästan skämtsamt stycke, som krävde en virtuositet och spelglädje som Giltburg hade i överflöd. Det måste vara både en utmaning och ett nöje att spela det! Det var i varje fall härligt att höra på (och se, eftersom jag satt så lyckosamt på första balkong bakom solisten).
Sist på programmet stod den kanske mest känslosamme ryssen av dem alla, Tjajkovskijs sjätte symfoni "Pathétique" (1893). Med Radiosymfonikernas fina känsla för nyanser var det ljuvligt att höra de olika sektionerna tyst men precist börja med att bygga upp den första satsen - ett så stillsamt samspel tills hela orkestern bryter ut i kraftfullare ackord. Första satsen är allvarlig, men följs av den fantasifulla andra satsen, Allegro, som i vissa delar går i femtakt. Vilken femtakt, sedan! Melodin är så lätt att nynna med i, och det extra taktslaget gör att man dras med i den och aldrig vill att den skall sluta. Men när den gör det följs den av nya, vackra melodier och klanger. För att inte tala om tredje satsen, den lekfulla, energiska Allegro molto vivace, som slutar så självsäkert att halva publiken ivrigt applåderar! Men det var ju inte slut där. Tjajkovskij följer upp med ännu en allvarlig sats, Adagio lamentoso. Men jag blir ändå inte modlös av musiken; den är inte sorgsen utan snarare eftertänksam, som en stillsam resignation efter ett liv med både tunga och lyckliga erfarenheter. Sveriges Radios Symfoniorkester, och i synnerhet dess träblåssektion och slagverkare, göt liv i den ryska romantikens hjärta.
Därefter följde två romantiska ryssar: pianisten Boris Giltburg med Rachmaninovs första pianokonsert i fiss-moll (1892). Den hamnar ju lätt i skuggan av den fantastiska andra pianokonserten, men eftersom den är så olik de andra och tredje konserterna står den för sig själv, om man ger den tid. Uppmärksamheten fångas förstås i det intensiva startackordet och framåt, men det var i de lugnare partierna, de långa solistpartierna, som Giltburgs innerlighet kom till sin rätt. Inlevelsefulla men klara som kristall lät hans toner, och de harmonierade väl med orkestern. En sådan begåvning! Ännu mer imponerade han i extranumret, en polka av Rachmaninov. Det var snabbt och nästan skämtsamt stycke, som krävde en virtuositet och spelglädje som Giltburg hade i överflöd. Det måste vara både en utmaning och ett nöje att spela det! Det var i varje fall härligt att höra på (och se, eftersom jag satt så lyckosamt på första balkong bakom solisten).
Boris Giltburg
Sist på programmet stod den kanske mest känslosamme ryssen av dem alla, Tjajkovskijs sjätte symfoni "Pathétique" (1893). Med Radiosymfonikernas fina känsla för nyanser var det ljuvligt att höra de olika sektionerna tyst men precist börja med att bygga upp den första satsen - ett så stillsamt samspel tills hela orkestern bryter ut i kraftfullare ackord. Första satsen är allvarlig, men följs av den fantasifulla andra satsen, Allegro, som i vissa delar går i femtakt. Vilken femtakt, sedan! Melodin är så lätt att nynna med i, och det extra taktslaget gör att man dras med i den och aldrig vill att den skall sluta. Men när den gör det följs den av nya, vackra melodier och klanger. För att inte tala om tredje satsen, den lekfulla, energiska Allegro molto vivace, som slutar så självsäkert att halva publiken ivrigt applåderar! Men det var ju inte slut där. Tjajkovskij följer upp med ännu en allvarlig sats, Adagio lamentoso. Men jag blir ändå inte modlös av musiken; den är inte sorgsen utan snarare eftertänksam, som en stillsam resignation efter ett liv med både tunga och lyckliga erfarenheter. Sveriges Radios Symfoniorkester, och i synnerhet dess träblåssektion och slagverkare, göt liv i den ryska romantikens hjärta.
Där hade jag gärna varit igår! Tack för text..
SvaraRadera