Liksom de två tidigare delarna i Cărtărescus bokfjärilserie tar historien avstamp hos en ung Mircea som sitter i sitt rum och ser ut över husen på andra sidan Stefan cel Mare. Som jag skulle vilja besöka den gatan, eller sitta på Mirceas plats och se husen och varelserna få liv genom hans magiska blick! Men åratal av planekonomiskt vanstyre har kört landet i botten, när den här boken börjar. Elementet är inte längre varmt, och i affärerna finns bara sällan mat att köpa.
Den tredje boken, Höger vinge, skulle enligt författaren sträcka sig in i framtiden, och jag såg fram emot vad Cărtărescus fantasi skulle kunna trolla fram. Nu var det inte den framtid med rymdraketer och främmande galaxer som jag först trodde, utan den framtid som började när man spräckte den socialistiska diktaturens kvävande skal.
Mircea Cărtărescu berättar:
Rumänerna köpte säckvis med Eugeniakex och körde hem dem på små kärror för flasktransporter, och av dem murade de (eftersom kexen nu en gång var stenhårda) bunkrar och förskansade sig mot socialismens stränga påbud.
Hittills hade jag sett Mircea Cărtărescu som den opolitiske lillebrorsan till de rumänska författare och filmmakare som skildrat de plågsamma sidorna av kommunismen; en drömmare och romantiker i vars värld Securitate-agenter i ögonvrån kunde ses som mystiska soldater från underjordiska sällskap. Men nu hittar vi honom mitt bland folket som demonstrerar och duckar för soldaternas kulor, och även om scenerna blommar ut i fantasifulla meddelanden från andra sidan är de goda skildringar av händelserna och stämningarna, tillsammans med de många snuskiga skämten om paret Ceauşescu.
I Mirceas värld tar Den Rumänska Revolutionen form i en flera meter hög kvinna i folkdräkt! Hon banar sig väg genom den demonstrerande folkmassan och skyddar dem med sin kropp när situationen hade kunnat gå snett. Och i Mirceas värld är jättekvinnan förstås inte bara en oberörbar symbol, utan en fysisk person som snuskhumrar försöker komma in under kjolarna på.
Mot slutet av boken kommer en bild som förklarar fjärilarna som smyckat berättelsen, gett namn åt böckerna och hur de pekar ut historien. En uppslagen skrivbok, med en full vänstersida och en tom högersida, ser ut som en fjäril. Det vänstra fullskrivna bladet är det förflutna, och den högra oskrivna vingen är den som kan utvecklas till vad som helst. Det är den framtiden som höger vinge lovar ut.
Men vi får ändå några rymdskepp och utomjordiska besök! Rapporterna från den rumänska revolutionen uttrycks ibland med ord ur Bibeln, och några av de mest fantastiska händelserna ur profeten Hesekiels bok och Johannes Uppenbarelser tar form i Rumänien samtidigt med revolutionen. En intrikat teori av vännen-profeten-puckelryggen Herman om Guds utvalda folk och vad det verkligen betyder, samsas med Cărtărescus nedslag i historien som visar hur hans egna förfäder valts ut för att till slut, idag, frambringa honom själv.
Jag njuter av Cărtărescus fantasi som får honom att se sagoväsen på de slitna bakgatorna i Bukarest, men tröttnar litet på hur det oftast mynnar ut i köttiga varelser inbäddade i pulserande hyalina substanser. De många samlagsscenerna är romantiska nog att bli vackra, och vålds- och tortyrscenerna inte tillräckligt detaljerade för att bli sadistiska, men jag önskar ändå att Cărtărescu skulle trimma och strukturera sina romaner mer. Av alla de böcker jag har läst är det ingen som lyser lika mycket som
Nostalgia, de noveller där han fått koncentrera och putsa sina återkommande teman till juveler. Men jag är glad att få ha stigit in i Mircea Cărtărescus myllrande sagovärld, och jag önskar att jag skulle få promenera till huset på Silistragatan tillsammans med honom.
Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
