Mary & Max på bio

Under filmens inledning glider kameran över detaljer som sätter stämningen för filmen, roliga och litet sorgliga i sin skruttighet. Och så imponerande, för de är ju animerade i lera! Genom hela filmen är det ett nöje att se de personliga ansiktsdragen, den mjuka, rörliga mimiken och hur inte en enda linje är rak utan har en alldeles egen krökning.

Åttaåriga Mary Daisy Dinkle lever i en liten förstad utanför Melbourne. Hon är ensam och blyg och har inga vänner. Vilken bra idé hon får när hon ser telefonkatalogerna på postkontoret - att välja en brevvän på måfå från katalogen över Manhattan!

Så bra att hon valde Max Horowitz! Han är 44 år gammal och har inte heller någon enda vän. Jo, en osynlig vän som sitter i ett hörn och läser självhjälpsböcker, och några bekanta i kvarteret som han inte vill släppa inpå livet. För en del människor, som Max, är det lättare att skriva ned sina tankar än att prata. Max får sätta sina många tankar på pränt i de långa breven han skriver som svar på Marys kloka och oroliga funderingar.

Mary och Max är med om många spektakulära saker i sina liv, men det berättas med dämpad humor i ett långsamt tempo. Deras olika ensamheter och vad som händer dem är ofta riktigt sorgligt, och det är inget som filmen försöker glätta över. Nej, alla livets motgångar kan inte mötas med en ovanlig chokladbit från brevvännen. Men filmen berättar sympatiskt om två udda människor så att det svåra verkar litet lättare, och det lämnar en eftersmak av körsbärschoklad och glädje.