Momo eller Kampen om tiden med Enskedespelet

Momo, flickan som kommer vandrande i början av berättelsen, är ingen vanlig flicka. Hon kan lyssna på människor så att de känner sig viktiga. Staden hon har slagit sig ned i befolkas av glada, snälla och litet, litet korkade människor, men de är i stort sett lyckliga där de lever tillsammans. Barnen leker gärna hos Momo och de vuxna tar sig tid att umgås med varandra. Gigi, turistguiden (Josef Säterhagen), berättar gärna historier som får alla att drömma sig bort, och Beppo (Benjamin Moliner) är lycklig som gatsopare för att han inte låter sig stressas av att se den långa gatan framför sig varje dag.

Foto: Christer Cervin

Men så kommer det några skumma, gråa typer. De övertalar de vuxna att starta tidsparkonton, och plötsligt hastar alla omkring, har inte tid att sitta och prata och vill bara ha fler saker, och gärna berömmelse. Momo, som spelas av begåvade Siri Neppelberg, finner sig plötsligt utan vännerna som förr kom och lekte och pratade med henne varje dag.

Som barn läste jag Michael Endes bok flera gånger. De Grå var otäcka men ändå litet spännande, och jag är riktigt glad att se att de gör samma intryck här. Vitsminkade marscherar de in i sina långa grå kappor, puffande på sina cigarrer, skrämmande och listiga mot dem som de vill övertyga. Men stadsbornas kläder däremot får bara mer och starkare färger ju mer likriktade de blir.

Det är många människor på scenen; grupper av vuxna och barn om varandra. Det är oerhört bra koreograferat och regisserat av Johanna Huss, teaterns konstnärliga ledare. Människor myllrar omkring men aldrig planlöst, och alla de engagerade amatörskådespelarna är viktiga delar i spelet. Det är bra gjort att spela i mitten av ett runt tält så att hela publiken ändå ser vad som händer. Ibland får man vara uppmärksam för att höra replikerna, men scenerna är utvalda så att det inte går att missa vad som händer. Ändå är inga scener överflödiga eller övertydliga. De många barnen i publiken satt fängslade vid allt som hände.

Foto: Christer Cervin

I pjäsens centrum ligger kritik mot ett liv av stress, som bara går ut på att konsumera. I en av de mest spännande scenerna får Momo dockan Bibigirl (Karolina Kitti) i rosa färger. När Momo försöker ta reda på hur man leker med dockan, svarar hon "Jag vill ha saker." Och saker finns det; flera kläder, ett rosa tennisracket, nya skor... Det dyker upp flera dockor i grälla färger och peruker på scenen, och när de stelt vandrar mot publiken och mumlar "Jag vill ha saker. Jag vill ha saker." blir det litet kusligt. Förutom några av de minsta barnen, som tycker det lysande håret är spännande och vill springa efter dem. Och jag kan nog inte låta bli att tycka att Gigis hallonrosa kavaj med paljetter är väldigt fin. Men pjäsen påminner om att det är viktigt att inte bara jobba och skynda sig att köpa fler saker, utan att stanna upp och vara med dem man tycker om. Att ta med sig familjen till Enskedespelet är ett jättebra sätt att umgås och må bra.

Länk till Enskedespelets hemsida