Jag minns hur det vara att resa till och från Västtyskland som barn. En del saker var billigare och bättre där, och ibland smugglade de vuxna hem mer alkohol än man egentligen fick. Inget värre än fruktlikörer överhällda i juiceflaskor, dock.
Att resa mellan Estland och Finland på 70-talet var en ännu större kulturkrock, och smugglandet (till Estland) var helt nödvändigt. Så många tjänstemän som behövde smörjas för att få besökstillstånd, mediciner och hjälpmedel till en sjuklig mamma, och kläder till människor som ville få känna sig fina; så stora behov av allt det som inte planekonomin kunde beordra fram.
Sofi Oksanens huvudperson heter Anna, och hon är dotter till Katariina, en estnisk kvinna som gifte sig med en finne och fick tillstånd att flytta till Finland. Anna beskriver smugglandet och smörjandet som hon egentligen inte förstod vidden av som medföljande dotter. För henne var Estland landet där flickor fick klä sig fint, i klänning och rosetter, inte vara instängda i jeans och tröja som i betong-Finland. Men Estland var också hemlandet som måste hållas hemligt för alla vänner och bekanta i Finland. Med den bild av Estland, och estniska kvinnor, som fanns i Finland, var det viktigt att inte råka ses som en sådan där.
Det går en linje från smusslandet och smugglandet vid gränsresorna, till bulimin hos den uppvuxna Anna. Att fylla en kundvagn med syndigt god mat, äta den i hemlighet och så tvinga upp den igen för att hålla sig smal reflekterar så mycket av livet i Estland: brist på mat, brist på god mat, att hålla sig slank och attraktiv för att lyckas hitta en bra man (helst en finne).
Sofi Oksanens berättelse går ännu längre bakåt i tiden. När ryssarna kom till Estland och tvingade fram det sovjetiska styret, slog man ned på den estniska frihetsrörelsen. Det ställde grannar mot varandra, och till och med inom familjen kunde man inte lita på sin bror eller syster. Redan då, så fort som socialismen började ställa krav på bönderna att lämna ifrån sig det mesta de producerat, fanns det människor som placerat sig så att de kunde och måste få litet extra av vad andra arbetat fram. Det som skulle bli ett jämlikt samhälle där alla hade lika mycket (litet) lade istället grunden för ett samhälle där man alltid måste smussla med vad man hade, för att antingen kunna använda det som mutor eller för att få litet egen glädje i livet.
Smussel, matbrist, en jakt efter vad som kan fylla tomrummet mitt i livet fortsätter generation efter generation, förändras men finns kvar. När kan människan bli så trygg och välförsedd att hon kan sluta oroa sig för sina hemligheter? Det skulle kunna vara Anna, om hon inte kände sig så lycklig med sin Herre, han som driver henne till hård kontroll över sin kropp och sin vikt.
Annas glädje över maten hon väljer ut och njutningen när hon äter den har Oksanen beskrivit mycket bra och lockande. Jag skulle inte haft något emot ännu fler matorgie-scener för att väga upp mot alla gräl med pojkvännen och glädjen över magerheten som jag har svårare att leva mig in i. Men sammantaget är det en insiktsfull bok om hur det man ville dölja för sina närmaste växer sig större i både ens eget och deras liv.
Fler böcker av Sofi Oksanen:
Utrensning
När duvorna försvann
Sofi Oksanens huvudperson heter Anna, och hon är dotter till Katariina, en estnisk kvinna som gifte sig med en finne och fick tillstånd att flytta till Finland. Anna beskriver smugglandet och smörjandet som hon egentligen inte förstod vidden av som medföljande dotter. För henne var Estland landet där flickor fick klä sig fint, i klänning och rosetter, inte vara instängda i jeans och tröja som i betong-Finland. Men Estland var också hemlandet som måste hållas hemligt för alla vänner och bekanta i Finland. Med den bild av Estland, och estniska kvinnor, som fanns i Finland, var det viktigt att inte råka ses som en sådan där.
Det går en linje från smusslandet och smugglandet vid gränsresorna, till bulimin hos den uppvuxna Anna. Att fylla en kundvagn med syndigt god mat, äta den i hemlighet och så tvinga upp den igen för att hålla sig smal reflekterar så mycket av livet i Estland: brist på mat, brist på god mat, att hålla sig slank och attraktiv för att lyckas hitta en bra man (helst en finne).
Sofi Oksanens berättelse går ännu längre bakåt i tiden. När ryssarna kom till Estland och tvingade fram det sovjetiska styret, slog man ned på den estniska frihetsrörelsen. Det ställde grannar mot varandra, och till och med inom familjen kunde man inte lita på sin bror eller syster. Redan då, så fort som socialismen började ställa krav på bönderna att lämna ifrån sig det mesta de producerat, fanns det människor som placerat sig så att de kunde och måste få litet extra av vad andra arbetat fram. Det som skulle bli ett jämlikt samhälle där alla hade lika mycket (litet) lade istället grunden för ett samhälle där man alltid måste smussla med vad man hade, för att antingen kunna använda det som mutor eller för att få litet egen glädje i livet.
Smussel, matbrist, en jakt efter vad som kan fylla tomrummet mitt i livet fortsätter generation efter generation, förändras men finns kvar. När kan människan bli så trygg och välförsedd att hon kan sluta oroa sig för sina hemligheter? Det skulle kunna vara Anna, om hon inte kände sig så lycklig med sin Herre, han som driver henne till hård kontroll över sin kropp och sin vikt.
Annas glädje över maten hon väljer ut och njutningen när hon äter den har Oksanen beskrivit mycket bra och lockande. Jag skulle inte haft något emot ännu fler matorgie-scener för att väga upp mot alla gräl med pojkvännen och glädjen över magerheten som jag har svårare att leva mig in i. Men sammantaget är det en insiktsfull bok om hur det man ville dölja för sina närmaste växer sig större i både ens eget och deras liv.
Fler böcker av Sofi Oksanen:
Utrensning
När duvorna försvann
Jag tyckte mycket om både Baby Jane och Utrensning men Stalins kossor lyckades jag inte ta mig igenom. Men jag borde verkligen ge den en till chans!
SvaraRaderaIntressant att höra! Jag satt just och funderade på om Oksanens språk och förmåga kanske utvecklats ännu mer i de följande böckerna. Det låter som att jag har något att se fram emot!
SvaraRadera