En fyrtiofemårig karriär med tretton album och ännu fler hitsinglar ger Orchestral Manoeuvers in the Dark en stadig grund för konserter, och ändå är det den nyutgivna skivan Bauhaus Staircase som med den äran ger namn åt den senaste turnén och populerar spellistan med låtar som står sig väl mot de existerande favoriterna. Till Evolution of Species äntrar bandet scenen och brister ut i Anthropocene - text och sound rotat i teknik och allvar, precis det som varit OMD:s väg från början. Från tidigare år följer Messages och den charmiga Tesla Girls, till publikens jubel. Kleptocracy är den senaste singeln, alldeles ny, fast den är egentligen inte så stark vare sig på platta eller scen. Men så får vi OMD:s underbara specialblandning, domedagstexter till glättig musik i History of Modern (Part I), och vi hetsas att hoppa till verserna om alltings slut.
Dock har ju bandet också alltid skrivit fantastiskt vackra melodier och stundtals känslofyllda texter som Andy McCluskys romantiska röst gjort rättvisa. "Nu får ni pigga upp er med en Hollywoodsång" är introt till den ytterst sorliga If You Leave, följt av Paul Humphreys milda stämma i (Forever) Live And Die. Det är dags för en svit av innerliga låtar från Architecture and Morality: Souvenir, Joan of Arc och Joan of Arc (Maid of Orleans). Den mäktiga känslan i det sistnämnda stycket överträffades bara av kvällens längsta applåd som följde det.
Hur följer man upp något så vackert? Med en ommöblering till en bakgrund av The Rock Drill, varefter de fyra fina gubbarna alla står längst fram på scenen vid varsin liten pulpet som Kraftwerk. Vidare från nya plattan spelar de den ljuvt nostalgiska Veruschka följt av Healing. Det var kanske litet väl stillsamt med två lugna låtar i rad, men nu är vilan över lovar Andy McClusky och så följer den fantastiskt medryckande Don't Go, ännu en perfekt melodi och produktion helt i paritet med alla hits från tidigare decennier. På tal om det så bladas fina So In Love in innan den uppfordrande Bauhaus Staircase. Tillbaka bakåt i tiden - söta Dreaming följs av sextiotalspoppiga Locomotion, den stadigt stompande Sailing On The Seven Seas och som avslutning, ännu en allvarlig och hemsk historia bedrägligt dold under glättig text och musik i Enola Gay.
Vi kan vara litet avundsjuka på Oslo som fick några fler låtar under turnépremiären två dagar tidigare, men även Stockholm fick en fullödig konsert med stort engagemang av bandmedlemmarna. Extranumren var Pandora's Box och - de första skall bli de sista - Electricity.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar