Harriet Backer på Nationalmuseum

Självporträtt (ofärdigt) 1910

Redan under sin verksamma tid hyllades Harriet Backer som en skicklig och framgångsrik konstnär, och hennes tavlor prisades vid flera offentliga utställningar i såväl Paris som i Norden. Hon föddes 1845 i Holmestrand, och under 1870-talet studerade hon konst i München och i Paris. Målningarna från studieåren visar historiska motiv och detaljerade interiörer i sköna, mättade färgskalor, med stort djup och sympati för de arbetande människorna hon avbildade.

Vistelser i Bretagne och hemma i Norge gav hennes motiv inspiration av naturen och ljuset och en impressionistisk hållning med en lättare hand i penselföringen.

Väl tillbaka i Kristiania (Oslo) grundade hon 1891 en egen målarskola, och det var unikt att en kvinna undervisade manliga studenter, men helt klart hade hon mycket att lära ut med sin goda teknik och öga för motiv.

Att fånga musik i färger är svårt, men flera porträtt av vänner vid flyglar tydliggör hur mycket hon älskade musik. Många tavlor avbildar också handarbetande väninnor - medan de stillsamt arbetar är de ju idealiska modeller för en person vid staffliet.

Symaskinen och det elektriska ljuset var två relativt nya uppfinningar som grundligt förändrade vardagslivet för många människor.

Under 1900-talet och framåt målade Harriet Backer flera kyrkointeriörer. Hon fångade så mycket i dem: vördnaden i det stilla kyrkorummet, det vackra hantverket och de unika norska detaljerna i färger och inredning, och inte minst hur människorna kommer dit för gemenskap och ibland tröst, och känner sig hemma i de välkomnande rummen. Det är mycket skickligt att fånga allt detta på samma gång, och Harriet Backer hade verkligen öga för både olika omgivningar och människorna som lever sina liv där. Hennes tavlor är både en konstnärlig fröjd för ögat och tidsdokument från förra sekelskiftet.

Länk till Nationalmuseums sida om Harriet Backer

Perfect Days

The Tokyo Toilet står det med stora, latinska bokstäver på overallen som Hirayama klär på sig varje dag. Toaletterna han städar är fint designade, ändamålsenliga och vackra men diskreta i stadsmiljön. Därinne finns en mängd detaljer att tänka på att göra rent och putsa, och Hirayama gör det noggrant och uppmärksamt. (Vi slipper se de värsta nedsmutsningarna.) Om någon kissnödig kommer rusande kliver han stillsamt ut för att släppa fram dem i sin nöd.

Under första halvan av filmen Perfect Days hör vi inte Hirayama yttra ett ord, men vi ser honom upprepa sina dagliga rutiner: vika ihop och flytta undan sovtäckena, köpa en kaffe ur automaten utanför hemmet, göra sitt jobb, köra hem igen, cykla iväg för att äta kvällsmålet. En del av rutinerna är mer glädjefyllda än andra: att tvaga sig och nöjt sjunka ned i bassängen i det publika badhuset, att mötas av servitörens pigga utrop om ett gott dagsverke, och kanske bäst av allt: att vattna sina sticklingar, och stanna till och titta upp mot trädkronorna mot himlen.

Vi kan förledas att tro att Hirayama är en simpel och därför lycklig människa, en som kanske andra lätt glömmer eller till och med utnyttjar. Hans enormt irriterande kollega Takashi tigger pengar av honom för att kunna köpa drinkar hos söta Aya som han försöker flirta med, och vill att Hirayama skall sälja sina värdefulla kassettband med rockmusik från 70-talet. Men Hirayamas musiksamling får förbli så gott som intakt och fortsätta glädja honom. Istället börjar vi se större delar av det som gör hans liv rikt. På den minimala baren dit han ofta går är han omtyckt och en del av det lilla men stadiga gänget. När systerdottern rymmer hem till honom är deras gemenskap genuin och givande. 

Och även de många flyktiga men återkommande mötena med människor han inte känner är en del av att skapa ett liv som känns meningsfullt: mannen som skuggboxas och kramar träd; shintomunken som hälsar på Hirayama och låter honom ta en stickling av det stora trädet; damen i boklådan med en kommentar till varje bok han köper; även wokförsäljaren som varje dag ropar "mat för ett gott dagsverke"; de musikaliskt givande sjuttiotalslåtarna som förgyller hans bilresor. Visst finns det sorg även i Hirayamas liv, men han vet att det inte går frånvaron av olycka som gör livet felfritt, utan glädjen som också finns där och kan göra en dag perfekt.

Foundation's Edge av Isaac Asimov

Trettio år efter att Isaac Asimov skrivit sista delen i Stiftelsetrilogin, valde han att återvända till bokserien som blivit en så viktig pelare i science fiction-litteraturen. Efter ytterligare en uppföljare gav han världen några prequels, vilka jag läst i min strävan att följa Asimovs världsbygge från robotböckerna och framåt. Dessa prequels har varit pratiga och därför ofta segare än de mer sparsmakade originalböckerna, men mina farhågor om något liknande kom tack och lov på fall i Foundation's Edge. Den är visserligen tjockare än ursprungstrilogins böcker, men handlingen och spänningen är genomgående tät. Istället lider den av att svepa in den dittills ganska rätlinjiga rymdpolitiken i fantasifulla teorier som den inte riktigt kan hantera.

Det är ändå uppfriskande att intrigerna den här gången inte enbart handlar om smarta människor som försöker lista ut vad andra tror att de skall göra och anpassa sitt handlande efter det, även om vi som vanligt har mycket av det också. Nu möter vi en stark Första Stiftelse på god väg att återupprätta ett fredligt rymdimperium. Makten gör dem självsäkra men de känner sig också mycket hotade av existensen av den Andra Stiftelsen. Kommer den att svepa in och ta kontrollen över allt som den Första Stiftelsen uträttat? Till synes stöttar de enbart Hari Seldons plan i tysthet, men Första Stiftelsen misstänker att de har större ambitioner än så - av sig själv känner man andra.

Den unge misstänksamme rådsmedlemmen Golan Trevize i Första Stiftelsen är av en slump på väg att resa till planeten där Andra Stiftelsen håller till, men ironiskt nog vänder han skeppet åt annat håll i jakt på den mytiska Jorden, mänsklighetens ursprung. Andra Stiftelsen kan med sina mentala krafter följa skeendet, och det är inte bara ett skepp som skuggar Golan Trevize och hans reskamrat Janov Pelorat. Ur SF-perspektiv blir det riktigt intressant när de båda männens sökande efter den ursprungliga Jorden består av intressanta analyser av de förhållanden som borde råda - längd på dygn och år - parat med undersökningar av gamla myter. 

När de till slut närmar sig en hemlighetsfull planet där de tror de kan finna gåtans lösning blir det riktigt spännande - men det är också då som logiken i världsbygget börjar svaja, och ett pinsamt kvinnoporträtt skaver ordentligt. Det var så nära! Vi hade en kapabel kvinnlig ordförande som visserligen beskrevs som oattraktiv, men Asimov vägde upp det med lika ingående beskrivningar av männens utseende. Nu dyker det upp en ung flicka vars utseende och lockelse beskrivs noggrant, även av henne själv, på vilken den ene reagerar gubbsjukt och den andre nedlåtande. Jag brukar kunna acceptera gamla tiders enögda eller fördomsfulla kvinnoskildringar om handlingen är tillräckligt spännande, men här är det knappt att det går. Nåväl, vill man läsa alla Stiftelseböcker så är det här en byggsten, men den är umbärlig.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Second Foundation

Sokrates i mjukisdress med Kamraterna

Bordet är dukat i den kala, vita salen på Konstakademien. Under serveringskuporna döljer sig intressanta saker - en lösnäsa att ha på sig medan man sjunger är inte ens det mest överraskande! Vi har Anna Christensson vid flygeln, Tessan-Maria Lehmussaari på sång, och Sophie Augot som museivakten som plockar av sig lösmustaschen och blir en dansande kommentator till vad som sjungs.

Eric Satie använde sig av Platons kända dialoger för att skriva sitt symfoniska drama Socrate. De tre delarna i verket hämtar sina libretton från Platons Symposion, Faidros och Faidon för att beskriva olika viktiga aspekter av Sokrates liv. De första två kan sjungas i dialogform, men här framförs alla sångpartier av den inlevelsefulla Tessan-Maria Lehmussaari, och hennes rika sopran får de vackra melodierna att klinga underbart i rummet. De tre kvinnorna deltar i de olika upptågen kring bordet dukat med en mjuk vit duk och silverservis - salta pinnar står på menyn, och bara salta pinnar! Det kan låta oss åskådare tänka oss tillbaka till den kreativa explosionen under tiden som Satie var verksam, då man tänjde på gränserna för vad som sågs som tillbörligt samtidigt som man skapade stor konst som älskas än idag.

Det sista av styckena, Faidon, beskriver hur vännerna är med Sokrates i fängelse och bevittnar hur han tar giftbägaren han är ålagd att dricka. Den målande och gripande texten hörs klart i den svenska översättningen, och de grymma ögonblicken blir levande inför våra ögon och öron. Där blir Sophie Augots dans en fysisk illustration av - tidvis vännernas och tidvis Sokrates egna - reaktioner inför dödsdomen och dess verkställande: frustration, ifrågasättande, motstånd, desperation, uppgivenhet. Här tas vår kloke lärare och vän Sokrates ifrån oss. Så onödigt. Ändå en liten tröst att han fortfarande koms ihåg och inspirerar till nya verk.

Länk till Kamraternas sida om Sokrates i mjukisdress

Foto: Maximilian Mellfors

Conan O'Brien Must Go

Conan O'Brien satt aldrig fast bakom sitt skrivbord ens under åren som talkshowhost. När jag bodde i Tyskland på nittonhundratalet kom han och gästade sin ungefär lika långe motsvarighet i Die Harald Schmidt Show till glädje för mig, även om han tyvärr knappt fick säga något då. O'Brien har även gjort besök i Finland under perioden då folk påpekade hans likhet med landets president Tarja Halonen, och rest till många andra ställen för att prata med folk under åren som har gått sedan dess. Från sin fantastiskt roliga podcast Conan O'Brien Needs A Friend plockade han ett par av internationella fans som ringde in, och drog iväg för att överraska dem vilket filmades i de fyra avsnitten av serien Conan O'Brien Must Go.

Fans till Conan O'Brien är, inte oväntat, själva snabbtänkta och försedda med en stor dos humor, men inte bara dem utan övriga människor han stöter på är rappa i repliken, hänger med på O'Briens skämt och ger tillbaka i lika stort mått. Tillsammans med O'Briens generösa drift med sig själv blandat med storhetsvansinne gör det de timslånga avsnitten av Conan O'Brien Must Go riktigt roliga.

Den första resan går till Bergen i Norge. Självklart vill Conan lära känna den lokala kulturen så han skaffar sig vad han tycker är typiskt norska kläder, deltar i en stickningsklubb, provar på vikingaliv och en dagstur med laxfiskare. Med sina nyvunna erfarenheter om norskt liv skriver han några rapp-verser att framföra tillsammans med bandet som drivs av Jaarle, hans norska fan som helt plötsligt fick se Conan ringa på, kliva in och kritisera hans lägenhet och livsval.

Vidare till Argentina, där Conans producent och love/hate-kompis Jordan Schlansky får vara precis så där petig med ordval och uttal som driver Conan till vansinne. I Thailand besöker han sitt fan Anna och får på moppe av hennes kavata mamma trots att hon knappt talar engelska.

Självklart går det sista avsnittet till Irland, för att med lika delar kärlek och vanvördnad hitta sina rötter och utforska grunden till sin personlighet. Inte överraskande är människorna han möter listiga och snabba på att lägga krokben för hans försök att lära sig den lokal slang och sedvänjor, precis som man kan önska sig. Fyra avsnitt är inte tillräckligt, men tur nog är ett halvdussin nya avsnitt planerade, och det finns ju fler länder och ännu fler fans än så att besöka. Välkommen till Stockholm, Conan!

Tataröknen av Dino Buzzati

Den nyblivne officeren Giovanni Drogo är på väg till sin första kommendering. Fästningen han är på väg till ligger två dagsresor från hans hemby, och färden dit sker till häst, utan sällskap. I det karga landskapet förstoras varje tanke och känsla, inklusive den vaga oron att inte vara på rätt väg. Det är en föraning om livet i Fästningen, där en händelse skulle kunna vara början på något omvälvande eller också ingenting alls.

Fästningen utgör den yttersta utposten vid Tataröknen, och hör inte till de mest spännande kommenderingarna. När Drogo kommer fram får han vaga löften om att genast kunna fara hem för att vänta på en annan postering. Men för säkerhets skull, för syns skull, kan det vara bättre att stanna kvar fyra månader och sedan formellt begära att få återvända. Och likt en Hans Castorp blir Drogo kvar fastän han tänkt vända direkt, men till skillnad från det magiska berget så är inte den sociala samvaron jämförbar med världen utanför. Istället är det monotonin som fyller tillvaron från morgon till kväll, dag efter dag, och låser fast männen som kommer dit vid Fästningen och dess regler.

Som nämnt är det det faktum att inget händer och inget förväntas hända som gör att varje möjlig skiftning i tillvaron hamnar under lupp, som något att antingen välkomna eller ignorera som en hägring. Skulle tatarerna vara på väg tillbaka, över den ödsliga öknen där ingen har synts på åratal? Löftet/hotet om en anfallande armé och att till slut få visa sin duglighet i krig binder Drogo till Fästningen även efter att han börjar inse att möjligheterna till ett brokigare liv börjat rinna ifrån honom.

Soldatlivet skiljer sig inte mycket mellan de olika männen i Fästningen, men i kapitel med fokus på andra personer ser vi hur olika förhållningssätt till det enahanda livets krav kan ge mycket olika utfall. I slutändan är ändå det isolerade livet som beskrivs i Dino Buzzatis Tataröknen en form av spegling och förstoring av livsval gjorda i världen utanför Fästningen.

Grace Jones på Rosendal Garden Party

Till låten Nightclubbing äntrar den magnifika Grace Jones scenen, klädd i en dödskallemask, men vi ser snart att hon ler under masken. Vi får sedan höra en helt ny låt, We Got To Keep The Funky, och många ombyten av huvudbonader och plagg, precis som det skall vara med en artist som imponerar med både röst och utseende. 

Hitlåtarna Private Life och Demolition Man följer, och så en tufft tickande version av My Jamaican Guy, avslutad med att hon lägger sig på golvet och juckar energiskt till publikens jubel. Konsertens enda antydan till att Grace Jones nyss fyllt 76 är när hon skall resa sig upp igen, men hon försäkrar "I got this!", kryper sedan ändå omkring på scenen och skojar "I should just stay on the floor" med sitt vackra, genuina leende.

"Do you want to go to Paris? I need my French beret" - men den kvicka Lisa från garderoben har inte någon basker till henne så Grace Jones får låna en av den ena bakgrundssångerskan. I Paris hör vi den fascinerande sången Libertango, ahh vilken upplevelse.

Med ett stort kvarnhjul på huvudet och vid kjol tar Grace Jones oss till kyrkan, och ger oss också en vers av den mycket passande sången Amazing Grace med sin starka, säkra röst.

Love Is The Drug (Roxy Music-cover) låter snabb och hetsig och mycket bra. När det är dags för Pull Up To The Bumper sätter sig vår stjärna på en scenarbetares axlar, förs runt framför scenen och hälsar på fans. Vem bryr sig om låttexten inför Grace Jones bländande leende och äkta publikkärlek?

Tillbaka uppe på scenen fortsätter hennes generösa mellansnack och vi jublar med henne åt kommentaren "I had a lot of Swedish in me" följt av "älskar dig" och några andra svenska fraser. Konserten avslutas förstås med den mest magnifika låten av alla, Slave To The Rhythm, och vi blir knappt förvånade men ändå imponerade av att Grace Jones under tio minuter felfritt sjunger och presenterar hela bandet, samtidigt som hon hela tiden håller en rockring i rörelse runt sin smidiga midja. Vilken kvinna, vilken förebild! Låt oss få höra henne i minst hundrasjuttiosex år till.

Philip Glass Ensemble spelar Glassworks på Uppsala Konsert & Kongress

Philip Glass kompositioner rymmer en stor skönhet i sina matematiska kontruktioner, upprepade toner och symmetriska melodier. De är så klara och precisa att de kan låta som att de är av en annan, högre värld. Das Ding an Sich. Platons grottliknelse. Därför är framförandet av hans Glassworks i Uppsala Konsert & Kongress stora sal till dels en övning för den kanske överdrivet kräsne lyssnaren att känna sympati för hur det mänskliga lyser igenom i framförandet. I den inledande satsen I. Opening trakterar nestorn Michael Riesman skickligt flygeln, men trots hans disciplin får förstanoterna i takterna ett litet kraftigare anslag som ger musiken en aning svängighet som på skivinspelningen är bortskalad. Som sagt, det är en uppmaning att acceptera att livet är ofullkomligt, även i lyckliga stunder som den här konserten: musikernas andetag som avslutar en båge i förtid, stolskrap, hostningar från publiken.

Men det finns också fördelar med live-framförandet. Det nu litet mindre exakta ljudet från de enskilda instrumenten gör klangen rikare och mjukare, vilket är extra fördelaktigt i satserna II. Floe och IV. Rubric vilka på inspelningen kan låta så hetsiga och spetsiga att lyssnaren, beroende på humör, inte klarar av att höra dem till slut. Allt sammantaget är det en upplevelse att med absolut fokus få höra det underbara verket Glassworks spelas av musiker som levt med Philip Glass musik i åratal.

Efter paus gavs stycken ur några av Glass operor. Från Satyagraha är kanske inte Rescue det starkaste valet, men Funeral från Akhnaten och The Photographer Act III gjorde sig mycket väl på scen, då de båda växer till stora åskmoln av ljud som skakar fram stora känslor ur åhöraren - men sedan bibehåller dem så länge att man hinner slappna av och återvända till ett lugnt lyssnande och kontemplerande av de fascinerande repetitiva slingorna. Det blev välförtjänta stående ovationer efter såväl ordinarie program som efter extranumret, det suggestiva Spaceship från Einstein on the Beach.

Tidstillflykt av Georgi Gospodinov

Nostalgin blir påtaglig när vår berättare Gospodinov träder in i rummet med liknande tapet och inredning som i hans barndom. Alla hade ungefär samma tillgång till möbler i 1960-talets Bulgarien, så om man inreder med dem är det många som kommer att känna sig som hemma. Möblemang och omgivningar som man känner igen ger en trygghetskänsla för människor med demens, och det är denna berömvärda verksamhet som Gaustin hänger sig åt - Gaustin, med ett namn som påminner om Augustin, tidningen för Wiens hemlösa, men än mer om Faust. Eller snarare en anti-Faust, en spegel av den Faust vars ständiga framgång i Goethes version vilar på att han aldrig får önska att tiden skall stanna, alltid skall vilja vidare:

Werd ich zum Augenblicke sagen:

Verweile doch! Du bist so schön!

Dann magst du mich in Fesseln schlagen,

dann will ich gern zugrunde gehn!

Men människan av idag vill inte bara stanna tiden, utan återvända till det förgångna. Fler rum med teman från andra årtionden och andra länders specifika årtionden byggs; i Wien, i Bulgarien, i fler och fler städer. Inte bara de dementa utan deras familj känner dragningen dit, och efter hand är det inte bara rum utan hela stadsdelar som noggrant återskapas med dagstidningar, radioutsändningar och matvaror, för människor som inte enbart vill hälsa på utan faktiskt leva i tidigare decennier.

Det är främst medborgarna i de europeiska länderna som har insett att de redan är på väg att halka bakåt i historien, och därför vill välja att återvända till en tid då de kände sig lyckade. Det går mot en folkomröstning, kollektivt land för land, och den här gången handlar inte slagorden om framtiden utan istället "Europa väljer sitt förflutna". Varje land skall välja vilket årtionde de återvänder till, och det är med insikt och uppgiven humor som Gospodinov berättar om tankeprocesserna i de olika länderna. Några av länderna bakom järnridån hade inte många goda decennier under nittonhundratalet, inte heller hemlandet Bulgarien som han besöker för diskussioner med gamla vänner. Men Ostalgi är ju en verklig känsla och genom årens dimma kan de flesta tider framstå i ett skimmer av fullkomlighet.

De är precis som förr, säger servitören konspiratoriskt när han kommer med korvarna.

   Jag hoppas att de är färskare, kommenterar jag.

[...]

   Du har redan listat ut att valet står mellan nationalism och socialism, säger K. Så långt har det gått. Om du frågar mig vad som är det mindre onda, jag vet inte. Inte för att det saknades nationalism även under den sena socialismen.

   Sedan kliver han in i sin favoritroll som lärare, och bordet förvandlas till en kateder. [...] Han säger att vi har försummat att förklara kommunismen med alla dess fasor och läger för de yngre, och därför är det en hel generation som numera bara betraktar den som ett slags lifestyle. 

Georgi Gospodinov är en god författare, både stilistiskt och idémässigt och särskilt när de båda gifts ihop i välformulerade fraser som ger handlingen en ny riktning. Översättaren Hanna Sandborgh måste ha gjort ett riktigt gott arbete. Där finns inlevelse i de personliga berättelserna i den första tredjedelen, kunniga analyser i den andra tredjedelen och genomgående ett svårgripbart mysterium kring Gaustin, som tidigt i boken verkligen tycktes ha förflyttats till 1930-talet. Boken blåser också på den pyrande glöden hos dem som önskar kunde frammana alla gamla minnen från alla spännande platser, inte bara våra egna minnen utan allas, från alla tider, och formulerar det insiktsfullt. Och det att någon har skrivit ned tankarna(Gospodinov/Gaustin) gör dem litet lättare att bära.

Frånvarosyndromet

Det finns så många platser där jag inte är. Jag är inte i Neapel, Tanger, Coimbra, Lissabon, New York, Jambol och Istanbul. Inte bara att jag inte är där, jag är plågsamt frånvarande. Jag är inte där en regnig eftermiddag i London, jag är inte där i Madrids kvällssorl, jag är inte i Brooklyn på hösten, jag är inte på Sofias eller Turins folktomma söndagsgator, i en bulgarisk småstads tystnad 1978...

   Jag är så mycket frånvarande. Världen är överbefolkad av min frånvaro. Livet är där jag inte är. Var jag än är...

   Och inte bara geografiskt frånvarande, inte bara i rummet är jag frånvarande. Även om rummet och geografin aldrig har varit enbart rum och geografi.

   Jag är inte där hösten 1989, den galna maj 1968, den kalla sommaren 1953. Jag är inte i december 1910, inte heller i slutet av 1800-talet, inte heller på 80-talet som var besatt av disco, som jag faktiskt hatar.

   Människan är inte gjord för att leva fängslad i en kropp och en tid.

(GAUSTIN, Nya och kommande diagnoser)

Mitt liv som Eric Satie med Mikael Strömberg

Sist i denna post citerar jag rakt av programförklaringen för projektet; hur Mikael Strömberg känner sig kapabel att skriva vidare på Eric Saties fantastiska Gnossiennes. Dessa Gnossienner No. 8-15 finns att lyssna på, och det kan man göra med stort nöje. 

Det är fint att Mikael Strömberg inte fallit i fällan att göra dem alltför lika originalen, som en simpel efterapning av de kända och älskade styckena. Däremot kan de ganska ofta låta litet väl moderna; visst var Satie modig för sin tid och vågade skapa musik som lät annorlunda mot den romantiska traditionen och andra etablerade strömningar, men det märks när Strömberg tar utvecklingen ett steg till, som med de upprepade och finkänsligt utplacerade ackorden i Gnossienne No. 10, och också i harmonierna i den spännande No. 15. Men ju mer jag lyssnar på Strömbergs senare Gnossienner, desto mer står de i samklang med Saties tidigare Gnossienner och hans övriga verk. Kanske är det ändå rimligt att det är åt det här hållet Saties musik skulle ha gått om han levt hundra år till.

På albumet My life as Eric Satie låter pianots klang fylligare, inte så klart och rent som vattendroppar som man ofta hör Saties verk spelas. Det är mycket vackert på sitt sätt, men det är lätt att önska att styckena låg närmare originalen just i den aspekten, för att få bryggan till musiken från förra och förrförra århundradet. Ändå är det framför allt mycket fint att Mikael Strömberg haft den här ambitionen och följt den, för musiken han har skapat är mycket njutbar, och vi behöver verkligen mer av visionerna från Eric Saties tid idag!

Erik Satie levde som särling i Paris 1866-1925. Hans musik kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, mystisk, sökande, elegant, avskalad, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk. I likhet med de kubistiska målarna i Paris runt förra sekelskiftet ville han fånga vardagens fragment i nya mönster. Men det är först nu som han blivit accepterad av en stor publik.

Man kan bli både trött och ledsen på Satie för hans aviga beteende i praktiskt taget allt, men också känna djup sympati för hans bakåtsträvande framtidsmusik, skratta åt hans självbild som ett päron eller ljuskänslig sjögurka, och känna medlidande för en sorgsen outsider som inte passade in.

Numera tycker sig musikern Mikael Strömberg känna honom så pass väl att han tror sig veta hur Satie skulle fortsatt skriva sin pianomusik om han fått leva ytterligare hundra år, särskilt de stillsamma Gnossiennerna.

Därför har Strömberg utan att be om lov tagit vid där Satie slutade. Sammanlagt har det blivit åtta nya pianostycken alla påverkade av verkliga och inbillade fynd. Han tycker sig nämligen ha hört dessa Gnossienner i sitt huvud när han följt Satie som en känslig spårhund, gata upp och gata ner ända till Paris’ katakomber.

Ibland har han hittat tecken på Saties närvaro bakom tapetskarven och golvbrädorna i någon av Saties gamla lägenheter och krogmiljöer i Montmartre – där han försökt äta Saties favoritmat smörgåsar på vitt bröd och njure i vit sås.

Man kan förstås ifrågasätta om det är Saties tankar som tagit plats i Strömbergs huvud. Att allt bara är livlig fantasi. En vit lögn. Hur som helst tar han sig friheten att utse Gnossienne No. 8-15 till Erik Saties hittills okända pianostycken. Och det var Strömberg som hittade dem. Under tiden läser Joakim Pirinen Strömbergs essän om hur det gick till att hitta tonerna och klangmolnen.

Alltsammans finns utgivet på Lamour Rec i en vacker utgåva i nydadaistisk formgivning av RolfCarlWerner. Till cdn ingår förutom musiken, foton tagna för att fånga Saties aura och en essän där Strömberg strövar omkring i Paris på jakt efter Satie – utan att fälla upp sitt paraply!

Universalteorin

De vetenskapliga upptäckterna under första halvan av nittonhundratalet förändrade världen konkret i form av atombomben och dess användning, men fysikernas forskning verkade kunna avslöja hemligheter om universums uppbyggnad som skulle betyda ännu större förändringar i vår verklighet. Oppenheimer, Bohr och Schrödinger var kända namn men många andra forskade inom det spännande fältet kvantfysik. Nu är året 1962 och Johannes P. Lehrer, huvudperson i filmen Universalteorin, skriver på sin doktorsavhandling. En universalteori som skall kunna sammanlänka och förklara alla fenomen i vårt universum är något som man försöker finna än idag, men Johannes teori förutspår även parallella universa. "Quatsch!" säger hans handledare Dr. Julius Strathen och skriver syrliga kommentarer intill sina överstrykningar i Johannes handskrivna uträkningar.

När de båda männen anländer till hotellet i Schweiz för en kvantfysikkongress med en huvudtalare med ett närmast metafysiskt tema, stöter de på Dr. Strathens påflugna kollega Professor Blumberg. Han är plump och ständigt berusad, men möter Johannes teorier med entusiasm och uppmuntran. Dock följer vi honom en fyllekväll via en skrämmande färd i hotellets hiss ned till underjordisk gång. Är det en hallucination eller något verkligt? Vi kommer att få höra och se mer av underliga händelser i alplandskapets berggrund - ja, det har vi faktiskt redan gjort.

Filmen har tre olika inledningar vilka alla är sammanlänkade. Först ser vi ett klipp från en pratshow år 1974 - grälla färger, rökande gäster, varav en är Johannes P. Lehrer som ser sliten ut. Hans bok Universalteorin om händelserna år 1962 hyllas som spännande science fiction, men han insisterar på att allt i den är sant. Så går berättelsen över i svartvitt, till en idyllisk scen med två lekande barn på en alpslänt - vars slädfärd tar dem till en otäck underjordisk gång. Den glada melodin i bakgrunden övergår i samtida musik som sätter nerverna på helspänn, och vi får se den unge Johannes P. Lehrer förbereda sin resa till kongressen.

Från och med anblicken av tåget genom det svindlande alplandskapet får vi en historia à la The Master of Suspense, med överraskande möten med mystiska och spännande personer, gruvliga mord med pistol som förgör halva skallen på den olycklige, och självsvåldiga undersökningar när polisväsendet är opålitligt. Den mest spännande personen är hotellets jazzpianist Karin, men fastän Johannes känner att han känner henne, är det hon som vet mer om honom än vice versa. 

Underliga allvarliga män dyker upp i trakten, och är inte en av dem Professor Blumberg som ju blev skjuten igår kväll? När Johannes letar efter Karin och efter att förstå vad det är som händer, hittar han fler ledtrådar till vad det är som pågår, trots varningar från Karin men också tack vare hennes kusliga förmåga att tala som hon vet vad Johannes tänkt och gjort även när det inte stämmer med hans egna minnen.

Liksom filmen har tre sammanlänkade inledningar har den ännu fler överlappande slut, och här skymtar regissören Timm Krögers blinkningar till filmmediet likaväl som till kvantfysiken. De parallella verkligheter vi kan ana har dels skapats vetenskapligt, dels av olika regissörers visioner av hur de vill berätta historien, och vi kan skratta åt pastischen på italiensk sextiotalsfilm men också röras av allvaret i det som kanske var den verkliga historien.

The Terraformers av Annalee Newitz

Att terraforma en ny planet går inte i en handvändning. I Annalee Newitz bok The Terraformers tar processen tusentals år, särskilt när man vill låta planeten i fråga kylas ned från ett tidigare stadium och glida över i människovänlig pleistocen via naturliga processer. Kanske inte helt naturliga, då så gott som hela planetens miljö är uppkopplad och kan skicka statussignaler för naturvårdsarbetarna att läsa av. Dessutom är det så att (större) varelser inte föds på det vanliga sättet utan dekanteras från att ha vuxit från färdiga mallar, ibland modifierade i ett labb för att ha önskade egenskaper. Därför har nu många djur intelligens och ett ordförråd som nästan matchar människornas. Den första älgen vi möter är dessutom byggd med antigravitationsteknik under huden och kan flyga!

Terraformningen av planeten Sask-E, kallad Sasky, sker inte av välvilja utan startades av företaget Verdance, med målet att sälja eller hyra ut land till människor som vill semestra eller flytta dit. När historien börjar är det tusen år kvar tills dess och ERT Rangers, vilka är naturvårdande terraformare, arbetar fortfarande på att få planeten i balans. Med perspektiv på tusentals år är det även så att folk lever i flera sekler, och med folk/people menas inte bara människor utan också de intelligenta djuren, och AI-förstärkta mekaniska varelser av olika slag.

Vi kan ana kommande konflikter när ERT Rangers omsorgsfulla miljöarbete en dag kommer att trampas ned av partysugna turister. Men först kanar vi ned i ett uppdaterat Jules Verne-äventyr, en resa in i en vulkan till en högt stående civilisation, gömd för omvärlden! Utvecklingen har gått parallellt men längre än på ytan, och några av invånarna är nyfikna på ERT Rangers, andra är misstänksamma, och förstås också vice versa.

Steg för steg blir kraven från Verdance strängare, och tillsammans med ERT Rangers kan vi börja oroa oss för hur dessa jordnära, välfungerande samhällen och dess invånare skall klara sig när deras tjänster inte behövs längre - tusen år börjar kännas ganska kort.

Sjuhundra år har passerat i nästa del av berättelsen, vilket är en intressant och välvald punkt i arbetet med att bygga upp städer och infrastruktur för den kommande nya befolkningen. Det är intressant att Newitz inte fastnar i enkla god/ond-scenarier där naturälskarna är snälla och stadsborna är onda, utan visar livet i en stad som rikt och lockande, och låter motstridiga intressen och fördomar mellan karaktärerna gnissla, diskuteras och oftast lösas någorlunda väl. Nu börjar vi också få inblick i intrigerna på Verdance managementnivå. Misha, deras representant på Sasky, ses med oblida ögon av en del Saskybor fastän han typiskt nog pressas mellan Verdance krav och sin egen omsorg om planeten.

Det finns en del detaljer att haka upp sig på, som hur tidsperspektiven på tiotusentals år ofta känns som man bara lagt två nollor på en vanlig tidräkning; och hur de kooperativa samhällena fungerar så smidigt med friktionsfritt samarbete mellan alla olika folkslag utan protester eller mini-uppror. Det faktum att man noggrant ger alla intelligenta varelser full frihet att välja vad de vill arbeta med går inte heller helt att jämka med att nya grupper av varelser skapas och modifieras för att få önskade egenskaper för ett visst uppdrag. I slutändan väljer de att göra det de skapades för - vilken tur! Men dessa invändningar är bara mindre detaljer som man gärna kan acceptera i den här spännande och myllrande historien om samhällen i balans med naturen, vänskap och sex över artgränserna, och arbetet med att bygga en både jordnära och högteknologisk värld rätt från början.

Recensionen är också publicerad i SF Forum 143

Fler böcker av Annalee Newitz:

Autonomous

Marie Krøyer på Waldemarsudde

Den första salen av Waldermarsuddes utställning innehåller nästan bara avmålningar av Marie Krøyer i egenskap av musa och modell för maken P.S. Krøyer, och endast ett par målade av hennes själv, där alltså hennes hand hållit penseln. Det är så som vi länge har sett henne, och som hennes samtid såg henne, och säkert formade den bilden hennes självuppfattning. Men i utställningen på Waldemarsudde får vi dock en stor sammanställning av hennes egna verk vid staffliet från tiden innan hon lade ned penslarna.

Ett avslappnat samliv i ljusa, lätta miljöer var vad Skagenmålarna presenterade för världen. Men många av Marie Krøyers verk i utställningen har mer tyngd i val av motiv, färgskala och teknik, och tanken slår en att kanske stämde inte hennes konstnärliga visioner med det som producerades i hennes vänkrets. Man kan redan se det i skisserna från hennes utbildningstid i Paris, vilka inte bara är snabba studier av människokroppen utan detaljerade och med svärta i bakgrund och skuggor.

Utställningen på Waldemarsudde visar förstås också motiv med klarare färger, särskilt från de många perioderna på kontinenten med starkare ljus och annan natur, men med alla harmoniska motiv från Skagen i minnet blir Marie Krøyers motivval, ibland med kvaliteter som liknar skärpan i Vermeers verk, mer originella och intressanta.

Men efter vad hon själv säger så orsakade det henne sorg att måla tavlor. Lättare och mer givande var det för henne att med sitt sinne för estetik inreda hemmet för ett skönt och lätt liv, inspirerad av den samtida Arts and Crafts-rörelsen. Resultatet är verkligen imponerande och lockande, och man kan bara önska att möblerna hon designade skulle tillverkas än idag, särskilt stolen Treklöver.

Länk till Waldemarsuddes sida om Marie Krøyer