Philip Glass kompositioner rymmer en stor skönhet i sina matematiska kontruktioner, upprepade toner och symmetriska melodier. De är så klara och precisa att de kan låta som att de är av en annan, högre värld. Das Ding an Sich. Platons grottliknelse. Därför är framförandet av hans Glassworks i Uppsala Konsert & Kongress stora sal till dels en övning för den kanske överdrivet kräsne lyssnaren att känna sympati för hur det mänskliga lyser igenom i framförandet. I den inledande satsen I. Opening trakterar nestorn Michael Riesman skickligt flygeln, men trots hans disciplin får förstanoterna i takterna ett litet kraftigare anslag som ger musiken en aning svängighet som på skivinspelningen är bortskalad. Som sagt, det är en uppmaning att acceptera att livet är ofullkomligt, även i lyckliga stunder som den här konserten: musikernas andetag som avslutar en båge i förtid, stolskrap, hostningar från publiken.
Men det finns också fördelar med live-framförandet. Det nu litet mindre exakta ljudet från de enskilda instrumenten gör klangen rikare och mjukare, vilket är extra fördelaktigt i satserna II. Floe och IV. Rubric vilka på inspelningen kan låta så hetsiga och spetsiga att lyssnaren, beroende på humör, inte klarar av att höra dem till slut. Allt sammantaget är det en upplevelse att med absolut fokus få höra det underbara verket Glassworks spelas av musiker som levt med Philip Glass musik i åratal.
Efter paus gavs stycken ur några av Glass operor. Från Satyagraha är kanske inte Rescue det starkaste valet, men Funeral från Akhnaten och The Photographer Act III gjorde sig mycket väl på scen, då de båda växer till stora åskmoln av ljud som skakar fram stora känslor ur åhöraren - men sedan bibehåller dem så länge att man hinner slappna av och återvända till ett lugnt lyssnande och kontemplerande av de fascinerande repetitiva slingorna. Det blev välförtjänta stående ovationer efter såväl ordinarie program som efter extranumret, det suggestiva Spaceship från Einstein on the Beach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar