Mitt liv som Eric Satie med Mikael Strömberg

Sist i denna post citerar jag rakt av programförklaringen för projektet; hur Mikael Strömberg känner sig kapabel att skriva vidare på Eric Saties fantastiska Gnossiennes. Dessa Gnossienner No. 8-15 finns att lyssna på, och det kan man göra med stort nöje. 

Det är fint att Mikael Strömberg inte fallit i fällan att göra dem alltför lika originalen, som en simpel efterapning av de kända och älskade styckena. Däremot kan de ganska ofta låta litet väl moderna; visst var Satie modig för sin tid och vågade skapa musik som lät annorlunda mot den romantiska traditionen och andra etablerade strömningar, men det märks när Strömberg tar utvecklingen ett steg till, som med de upprepade och finkänsligt utplacerade ackorden i Gnossienne No. 10, och också i harmonierna i den spännande No. 15. Men ju mer jag lyssnar på Strömbergs senare Gnossienner, desto mer står de i samklang med Saties tidigare Gnossienner och hans övriga verk. Kanske är det ändå rimligt att det är åt det här hållet Saties musik skulle ha gått om han levt hundra år till.

På albumet My life as Eric Satie låter pianots klang fylligare, inte så klart och rent som vattendroppar som man ofta hör Saties verk spelas. Det är mycket vackert på sitt sätt, men det är lätt att önska att styckena låg närmare originalen just i den aspekten, för att få bryggan till musiken från förra och förrförra århundradet. Ändå är det framför allt mycket fint att Mikael Strömberg haft den här ambitionen och följt den, för musiken han har skapat är mycket njutbar, och vi behöver verkligen mer av visionerna från Eric Saties tid idag!

Erik Satie levde som särling i Paris 1866-1925. Hans musik kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, mystisk, sökande, elegant, avskalad, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk. I likhet med de kubistiska målarna i Paris runt förra sekelskiftet ville han fånga vardagens fragment i nya mönster. Men det är först nu som han blivit accepterad av en stor publik.

Man kan bli både trött och ledsen på Satie för hans aviga beteende i praktiskt taget allt, men också känna djup sympati för hans bakåtsträvande framtidsmusik, skratta åt hans självbild som ett päron eller ljuskänslig sjögurka, och känna medlidande för en sorgsen outsider som inte passade in.

Numera tycker sig musikern Mikael Strömberg känna honom så pass väl att han tror sig veta hur Satie skulle fortsatt skriva sin pianomusik om han fått leva ytterligare hundra år, särskilt de stillsamma Gnossiennerna.

Därför har Strömberg utan att be om lov tagit vid där Satie slutade. Sammanlagt har det blivit åtta nya pianostycken alla påverkade av verkliga och inbillade fynd. Han tycker sig nämligen ha hört dessa Gnossienner i sitt huvud när han följt Satie som en känslig spårhund, gata upp och gata ner ända till Paris’ katakomber.

Ibland har han hittat tecken på Saties närvaro bakom tapetskarven och golvbrädorna i någon av Saties gamla lägenheter och krogmiljöer i Montmartre – där han försökt äta Saties favoritmat smörgåsar på vitt bröd och njure i vit sås.

Man kan förstås ifrågasätta om det är Saties tankar som tagit plats i Strömbergs huvud. Att allt bara är livlig fantasi. En vit lögn. Hur som helst tar han sig friheten att utse Gnossienne No. 8-15 till Erik Saties hittills okända pianostycken. Och det var Strömberg som hittade dem. Under tiden läser Joakim Pirinen Strömbergs essän om hur det gick till att hitta tonerna och klangmolnen.

Alltsammans finns utgivet på Lamour Rec i en vacker utgåva i nydadaistisk formgivning av RolfCarlWerner. Till cdn ingår förutom musiken, foton tagna för att fånga Saties aura och en essän där Strömberg strövar omkring i Paris på jakt efter Satie – utan att fälla upp sitt paraply!