The End of Eternity av Isaac Asimov

De lever inte för evigt, men de kallas Eternals, de som arbetar med att styra människans utveckling i önskad riktning. Efter mänskligheten upptäckte förmågan att resa i tiden på 2300-talet, både uppströms och nedströms, utvecklades och förfinades tekniken och teknikerna som kontrollerar tidsresorna, handeln mellan epokerna och vad som får göras vid vilken tid. Eternals räknar inte år utan sekler, och seklerna som räknas uppgår till inte bara hundratals utan tusentals. Från dessa sekler hämtas dugliga män som invigs i kunskapen om Eternity, Evigheten.

Ja, bara män, för det har visat sig att det ger för stora efterverkningar på Reality, Verkligheten, när man plockar ut kvinnor för att tjänstgöra i Evigheten. Men det visar sig också snart att frånvaron av kvinnor gör de tjänstgörande männen inte så litet enögda och lätta att driva från vettet. Vår huvudperson, Andrew Harlan, är ett extra tydligt exempel på det. Från att ha önskat att göra om de frigjorda kvinnorna i det 482:a seklet till lydiga hemmafruar utan minsta dröm om fritt sex, riskerar han snart inte bara sin egen karriär utan hela Verkligheten för Noÿs, den första kvinnan han får i sin famn.

De kloka herrarna som fått lära sig sanningen om Evigheten arbetar med att forma Verkligheten till den bästa utvecklingsvägen för mänskligheten. Hur avgörs vilken utveckling som är bäst? Det bestäms av the Allwhen Council efter noggranna undersökningar i de olika seklerna av utsända Observers, varav Harlan är en av de allra skickligaste. Små ändringar vid en tid kan hindra ett utbrott av en dödlig epidemi något sekel senare, och sådant är väl bara bra att stoppa? Harlan är duktig på att räkna ut den minsta förändring som behövs för den önskade Reality Change. Men nu behöver han också räkna ut hur han kan gömma Noÿs för Eternals ögon så att han kan få ha henne för sig själv.

Skriven 1955 ger boken The End of Eternity uttryck för en kvinnosyn som får en att gnissla tänder, och den egoistiske Harlan som verkar mer upptagen av sina känslor än av kärleksföremålet självt är inte en huvudperson jag hejar på. Men tack och lov skall det visa sig att både Eternity och Reality är mer komplicerade än the Allwhen Council kunde räkna ut. Skall Harlan kunna böja evigheten runt sin vilja? Eller kommer de små sprickorna i Eternals tjänstvillighet att bli större tills Evigheten tar slut? Efter ett hundratal sidor av irriterande självgodhet hos huvudpersonen blir de sista kapitlen en rask och spännade resa genom tusentals år och ännu fler möjliga Verkligheter.

Fler böcker av Isaac Asimov:

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots of Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Sneaky Pete

Efter tre år i fängelse borde det vara skönt när datumet för frihet närmar sig. Men inte när man vet att gangstern man lurade väntar på att ta i med hårdhandskarna. Tur nog för Marius Josipovic så har hans cellkamrat Pete i tre år pratat öronen av honom om sin lyckliga barndom, på gården hos de snälla morföräldrarna som han tyvärr inte har sett på tjugo år. Eftersom Marius haft bedrägeri som sitt levebröd är det ett lätt val för honom att smita från sitt eget liv och dyka upp som den förlorade dottersonen hos familjen Bowman, med minnen av soliga somrar och lekar med kusinerna.

Första avsnittet, ja, hela första säsongen av Sneaky Pete innehåller många spännande ögonblick när Marius/Pete måste läsa av förväntansfulla ansikten, tänka snabbt och chansa på att säga något som låter som att han verkligen är Pete. När mormor och morfar, Audrey och Otto, välkomnar Pete med mat och värme blir det till mer än ett nytt lurendrejeri för Marius, som inte hade så mycket av någotdera när han själv växte upp. Men jodå, flera av familjemedlemmarna är misstänksamma, och även de som inte är det, som den ständigt småbråkande kusinen Taylor, ställer honom ofta mot väggen med gamla minnen: "Kommer du ihåg när vi..."

Men redan i andra avsnittet rycks Pete/Marius och vi tittare ur det hemtrevliga mottagandet med en påminnelse om den brutala verkligheten. Gangstern han bedrog, Vince, vill ha hämnd och pengarna han blev blåst på. I scenerna från strax innan Marius sattes i fängelse ser vi Vince kallblodigt mörda hans kumpan, så när Vince hotar att klippa fingrarna av Marius' bror vet vi att det inte bara är tomt prat.

Det finns en chans att rädda brorsan och det egna skinnet. Familjen Bowman har en firma för betalningar av borgen, så av och till hanterar de stora summor. Men i den branschen behöver man vara en god människokännare och därtill försiktig med folk som försöker lura en, så det är inte något lätt trick Marius har framför sig. Å andra sidan passar det utmärkt att han börjar jobba för familjeföretaget, med sina kunskaper inom området som han hittar på en god ursäkt för.

Att lägga vantarna på summan som skall rädda bröderna från Vince visar sig bli riktigt krångligt; det är många detaljer som skall klaffa, det måste göras i flera steg, och gång på gång är det något som går snett och nya planer måste smidas. Inte minst verkar familjen Bowman själv vara inblandad i saker som kan bli farliga för dem alla. Det är spännande när Marius/Pete håller många bollar i luften, i förbifarten gör ett trick som visar sig vara centralt för fortsättningen, och måste hålla masken - rätt mask inför rätt personer. Och hela tiden känner man allvaret, i det konkreta hotet från Vince och hans ännu mer blodtörstiga underhuggare.

Andra säsongen av Sneaky Pete följer tidsmässigt direkt på den första, och nu gäller hotet familjen Bowman. Marius Josipovic har brutit mot bedragarnas första bud och fattat tycke för människorna han tänkte lura, förutom att hans eget liv står på spel, så nu gäller det att lista sig fram till de kontakter och den information han ljugit om att han hade. Även tredje säsongen handlade om ett, två, flera lurendrejeri invecklade i varandra, med några som inte får känna till något, andra som vet allt och ytterligare några som hela tiden ändrar spelet och rycker undan mattan för Marius. I tredje säsongen börjar känslan av upprepning att smyga sig in, och det var lämpligt att avsluta efter den, men det var också fint att få stanna kvar i tio avsnitt till med människorna man lärt känna. Precis som Marius kände jag vänskap för familjen Bowman, och särskilt Audrey och Otto och den starka kärleken mellan dem båda. Bland genomgående starka skådespelarinsatser lyser deras litet extra, Margo Martindales och Peter Gerety, liksom den snabbtänkte men alltmer bekymrade Marius/Pete/xxx, väl spelad av Giovanni Ribisi.

Lisa Stansfield på Lilla Cirkus

För trettio år och fem dagar sedan utkom skivan Affection, och det är främst från den som Lisa Stansfield har valt låtar till sin turné. Affection inleder konserten, följd av Mighty Love och Sincerity, fina melodier i starka arrangemang. På 1990-talet kunde man förundras över den klara, rena klangen när man spelade Lisa Stansfields album i sin första CD-spelare, men idag låter de litet väl platta och det är bra att musiken får mer kött, blod och framför allt själ när de spelas live av de goda musikerna.

Snart är det dags för en av jättehittarna, This Is the Right Time, och många i den lyckliga publiken ställer sig upp och dansar. Alla på scenen är skickliga och engagerade, och fastän låtarna klickar fram efter en fastlagd turnéspellista märks det att musikerna och vår fina sångerska gillar vad de gör så mycket att det flödar över till oss som lyssnar. Det är alltid bra att ha trumpet, tenorsax och tvärflöjt på scenen, och speciellt bas och percussion hjälper till att skapa ett starkt driv även i de långsammare låtarna.

Poison låter riktigt bra, och redan i You Can't Deny It och Big Thing börjar vi höra ljudmattan vi längtar efter - den som inleder superhitten All Around the World. Det går inte att hejda sig, alla ställer sig upp och dansar och njuter. Jag brukar inte gilla när sångare låter publiken sjunga istället för dem, men här känner jag mig tacksam mot Lisa Stansfield som låter oss sjunga den härliga refrängen som vi har längtat efter. Inte för att hennes röst inte räcker, för den är verkligen lika rik och fyllig som alltid, hurra! Energin flödar genom nästa stora hit, The Real Thing, och dansgolvskänslan håller i sig genom What Did I Do To You? och Never Ever till Lisas och Coldcuts People Hold On.

Det var sista ordinarie låten, men publiken skallar "Lisa! Lisa! Lisa!" och förstås kommer bandet tillbaka. Hittills har mellansnacket hållit sig till ett par gulliga och uppskattade "Tack så mycket!", men nu blir Lisa Stansfield personlig, berättar att hon är stolt europé och uppmanar oss att hålla samman och älska varandra. "We need to luv each uthah!" Hela konserten har varit fylld till brädden av kärlek och soul men nu får den sin fullbordan i Live Together. Kärleken kan nog vinna även i dessa konstiga tider.

Persepolis Rising av James S.A. Corey

Persepolis Rising utspelar sig trettio år efter boken närmast före, Babylon's Ashes. Man har hunnit återuppbygga jorden, Belters har funnit sig i rollen att fördela och ge service åt skeppen som reser mellan världarna, och kolonister har etablerat sig på många av de trettonhundra planeter som kan nås via den fortfarande mystiska, alien-byggda zonen. Men under tiden har man även vuxit till sig och byggt vidare på sin flotta på Laconia, och deras ledare Duarte har stora planer för sig själv och det imperium han ämnar att leda. Det är inte helt osannolikt men mycket frustrerande att se hur mänskligheten tappat i vaksamhet mot det solsystem, Laconia, från vilket Marco Inaros fick flera av sina skepp, vapen och annan teknologi när han ville krossa den bräckliga stabiliteten mellan jorden, Mars och asteroiderna och sätta sig själv som ledare.

Men även efter trettio års dedikerad rustning hade det varit svårt att stå emot de slagskepp som seglar ut från Laconia-ringen. Hoppet kanske ligger i att de högteknologiska skeppen börjar väcka upp de fientliga krafter som utplånade civilisationen som skapade ringarna och kopplingarna mellan solsystemen? Ett svårkontrollerbart scenario hur det än skulle kunna gå. Hotet ligger där och gnager, men till största delen handlar Persepolis Rising, liksom de två böckerna innan, om människors härsklystnad och onödig förstörelse, vilket jag inte är så förtjust i. Det börjar bli dags att släppa fram de monster vi hittills bara sett som skuggor i berättelsen, och jag hoppas att det är det som kommer att hända i bokseriens två sista delar.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Tiamat's Wrath 

Edward Burne-Jones på Waldemarsudde

Under senare hälften av artonhundratalet framträdde i England rörelsen Arts and Crafts som fokuserade på hantverk och skönhet i motstånd till industrialiseringen som präglade landet. Till de engagerade hörde konstnären Edward Burne-Jones (1833-1898). Han målade en väg bort från materialismen och mot ett skönare liv, inte genom revolution eller krossande av maskinerna utan mot något mer överjordiskt, ofta ledsagad av gudomliga eller andra väsen.

På Waldemarsudde visas många av Edward Burne-Jones målningar. Några av dem är porträtt av hustrun Georgiana, och av andra vänner och bekanta ur societeten. De flesta är dock inspirerade av berättelser ur Bibeln, legender, antiken och gudasagor från olika kulturer. De är oftast centrerade kring en eller flera huvudpersoner, med bakgrunder som kan vara avskalade eller detaljrikt uppbyggda för att rama in personen i mitten. Människorna är stilla, med ordnade anletsdrag, en blick långt i fjärran och blek hy, ävenså den etiopiske kungen Cophetua och tiggarflickan vars kärlek han sökte vinna. Och när Sankt Göran dödar draken, som knappt är större än en hund, ser han inte alltför ansträngd ut.

Denna estetik är väl genomförd och mycket tilltalande, kanske speciellt i tider när nedsmutsning och ett högt tempo stressar själen, då som nu. Man kan lätt sympatisera med önskan att bli visad vägen till något eller någon som löser alla ens problem, såsom i det sena verket Love and the Pilgrim där (den androgyna) pilgrimmen lotsas ur ett taggigt snår av Kärleken, och när så den sanna kärleken inte hittas i bekantskapskretsen utan materialiseras ur en grönskande berså.

Kristna motiv och att utsmycka kyrkor var viktigt för Burne-Jones. I den vackra altartavlan The Annunciation and the Adoration of the Magi (Bebådelsen och De tre vise männens tillbedjan), kan man se den stora omsorgen han lagt ned på att med äldre tiders teknik lagra de kungligt dova färgerna och guldet på varandra tills de står ut från bilden. De skimrande gloriorna kring de heligas huvuden är kärleksfullt skapade. Detsamma gäller för gloriorna skapade med annan teknik i gobelängen som vävts på samma tema. På den imponerande gobelängen skimrar gloriorna istället som såpbubblor.

I utställningen finns även ett samtida antal verk av nordiska konstnärer, inspirerade av honom och av Arts and Crafts. Det är fint och inspirerande att få se de lockande motiven, vackert utförda av människor som drömde om att bringa ett skönare liv till mänskligheten.

Länk till Waldemarsuddes sida om Edward Burne-Jones

Tolvskillingsoperan på Folkoperan

I ett lyckat samarbete mellan Stockholms Stadsteater och Folkoperan blandas skådespelare med goda röster, operasångare med fin scennärvaro och burleskartister med läckra kroppar och förmågan att knixa på dem på scenen. Tolvskillingsoperan vänder andra operors traditionella teman i sin motsats. Tidigt i operna får vi se herr och fru Peachum oroa sig för att deras dotter har varit borta hela natten. Men det är för sent att rädda hennes dygd, ty den unga Polly Peachum har visserligen gift sig, men i en rövarceremoni, med Londons gangsterkung Macheath, Mackie Kniven. Och det upprörda föräldraparet är inte heller några änglar: de organiserar Londons tiggare, instruerar dem i vilka skador och sorger som ger mest slantar och lever själva gott på den andel de tar av tiggarnas skärv.

Mackie Kniven och hans gäng står för egna lagar i den undre världen, och med en värld där det verkar som att några alltid kommer att ha rikedomar och andra aldrig komma i närheten av dem så finns det många som inte misstycker när han tar för sig av vad han vill ha. Han beundras även av dem med säker ställning i samhället, inte minst kvinnor, och inklusive Polly som i honom ser raka motsatsen till vad hon blivit uppfostrad till, vilket är just vad som lockar i en tid när allt ställs på huvudet.

Blandningen av röster, från de kraftigaste operastämmorna till de som sjunger mer känsloburet (men minst lika bra för det), förstärker stämningen av en värld där allt är huller om buller. Den alltid lysande Maja Rung sjunger sina sånger, inklusive Sjörövarjenny, med perfekt inlevelse. Richard Hamrin som Mackies förkastade älskarinna Jenny har en ljuvlig stämma och fyller varje ton med vemod. Burleskartisternas rafflande uppträdanden är just rätt för stämningen av fest, framåtanda och krossade tabun. Tolvskillingsoperan berättar en grym historia, eller snarare flera grymma historier och några till i skuggorna av det vi ser, men det grymma och det sköna är förenat i en rasande blandning som blir en stark och minnesvärd föreställning.

Länk till Folkoperans sida om Tolvskillingsoperan

Foto: Mats Bäcker

I full blom av Edward Blom

Många drömmer om att få berätta om och förklara sitt liv och sin motivation, och minst lika många intresserar sig för just andras liv i bok- och bildform. Själv läser jag sällan biografier eller berättelser ur verkliga livet därför att jag ser det som att fiktionen ofta kan ge en sannare bild än rena avskrifter av vad som hänt, och därtill i en bättre form. Men Edward Bloms bok I full blom är mer än en självbiografi, och mycket läsvärd. Utförligt och vältaligt berättar Edward Blom om delar ur sitt liv, med sömlöst invävda förklaringar till varför han har valt att göra si eller så, vilket i andra kapitel utvecklas till helgjutna resonemang om hans filosofi illustrerat med exempel som inte bara är förklarande utan inspirerande.

Vare sig kapitlen har prosaiska rubriker som "Tåg" eller "Om arkiv", eller mer fantasifulla som "Och här och där små krogar" bjuder de på ett innehåll som är intressant och tankeväckande oavsett om de är rent underhållande eller allvarligare. "Min inre tant" har underrubriken "Om lyckan att mangla och samla på små porslinsföremål" och ger oss det stora nöjet att få läsa:

Det måste även vara tanten i mig som älskar prydnadssaker. Herren inom mig uppskattar stora statyetter och glest utspridda tennpokaler, en rejäl palm i ett hörn, några svärd på väggen och högkvalitativa stora oljemålningar. Men tanten i mig kan aldrig hålla fingrarna i styr! Långsamt fylls varje nytt hem, som först varit så stiligt inrett, med små, små prydnadssaker: någon souvenir som minner om en resa, något vackert porslinsfat med en hund på, ett litet vinglas från Tyskland...

I alla beskrivningar lyser Edward Bloms entusiasm och uppriktiga glädje igenom, även när det gäller sådant som i vårt anglofila och ungdomsfixerade tidevarv sticker av: Tyskland som ett hemland för romantik och världslitteratur, glädjen i riktigt gamla traditioner, och inte minst den katolska tron och den katolska kyrkan. Flera av dessa sympatier har jag gemensamt med den gode författaren, om än ofta i lägre grad, och att läsa hur han så självklart beskriver sina intressen får mig gång på gång att tänka "Äntligen! Bra att det sägs!"

Till ett liv hör alltsomoftast sorger, och bit för bit avslöjar Edward Blom mer av sin återkommande oro och rena panikattacker som hämmat hans liv. Det är beskrivet ärligt men utan självömkan, med samma klokhet och reflektion som övriga episoder i boken och livet.

Det bör nämnas att jag själv känner Edward Blom sedan innan han blev offentlig person. Det fick mig att undra om I full blom skulle kännas överflödig eller för personlig. Men tvärtom är jag mycket glad över att få lära känna den gode mannen djupare. När kända namn och inflytelserika personer smyger in på boksidorna med viktiga insatser i rättan stund ger det också ett bra komplement till bilden: likaväl som företagsledare och kändisar hör till Edward Bloms vänkrets så har jag och andra enkla själar i vår närhet omfattats av hans generositet och omtänksamhet.

För många är Edward Blom säkert bara en kul figur med ett liv diametralt motsatt deras eget, men förhoppningsvis kommer många andra att inspireras av hans kärlek till bildning, Gud, familjen och det goda livet. Inte behöver vi kopiera honom i allt, nej, lägg hellre samma omsorg om att njuta och lova det som gör just en själv lycklig. Det sista kapitlet i boken, Om originalitet, går in på precis det och genomsyras av samma människokärlek och självdistans som vi känt av genom de dryga trehundra sidorna innan. Underhållning, allvar och inspiration gör I full blom till en fin och läsvärd bok.

Modern Love

Egentligen håller jag inte berättelser ur verkligheten för mer sanna och intressanta än uppdiktade historier, men många andra gör just det. Ett stort steg bättre än de forcerade "realitysåporna" är TV-serien Modern Love, vars åtta avsnitt bygger på olika läsarberättelser som presenterats i dagstidningen The New York Times.

De första två episoderna var uppriktigt sagt för söta och tillrättalagda för min smak, vilket gjorde mig orolig när många andra bekände hur mycket de älskat dem. Men det var lätt att titta vidare på halvtimmesavsnitten, och jag såg också fram emot att några favoritskådespelare skulle dyka upp. Tredje avsnittet gav mig full utdelning: Anne Hathaway naket och äkta gestaltar kvinnan Lexi och hennes berg- och dalbana från toppen till botten i sin bipolära sjukdom. Det är gripande och kan säkert hjälpa många att förstå hur livet som bipolär kan vara.

Nästa avsnitt hade också en äkta och litet rå ton. Tina Fey och John Slattery spelar ett äkta par som skaver rejält mot varandra och är på väg att bryta upp äktenskapet. Sarahs utfall mot sin make är hårda men förståeliga - och samtidigt hinner man se och förstå även hans sida i spelet.

Två litet mer småputtriga avsnitt följs av ytterligare två bra historier; ett homosexuellt pars väg till att adoptera ett barn, och en berättelse om kärlek på ålderns höst. Det är litet intressant hur de olika episoderna skiljer sig åt så mycket i handling och tonläge, och kanske är det meningen att olika avsnitt skall tilltala olika tittare. För egen del känner jag inte att jag har lärt mig mer om mysteriet att leva och älska av att se de här berättelserna ur verkliga livet, men de har varit lagom god underhållning.

Alphaville på Fryshuset

Efter de tongivande hitlåtarna på 1980-talet gick inte Alphaville i träda, och den pågående turnén kommer hack i häl på två skivor inspelade under 2010-talet. Men det är förstås musiken från de första skivorna som lockat oss i publiken mest av allt, och efter Starman-introt kommer The Jet Set, medryckande och lätt att sjunga med i.

På en konsert med ett syntband vill man gärna att ljudet skall vara krispigt, så att minsta blipp låter som en budbärare från maskinframtiden. Alphaville hade tidens underbara synt-sound, och säkert är det många fler än jag som saknar det idag. Ljudet på Fryshusets scen är tyvärr mullrigt, och det är inte bara för att gitarr, bas och trummor tar lika stor plats som synt och sång. Men vi kan acceptera det och uppskatta konserten ändå. Efter inräkningen "Eins-zwei-drei-vier" låter Dance With Me mäktig, om än inte lika klar som på albumet.

Så kommer det klassiska introt till Big In Japan och jublet stiger. Marian Golds röst håller än, trots att han blivit litet andfådd, men det kan vi förstå efter hans running man-dansande under de första låtarna. Av ursprungsmedlemmarna är bara Marian Gold kvar, dock inte hans episka lugg, men alla på scenen är fulla av energi och är uppenbart glada att spela för oss, särskilt den unge och hyperentusiastiske syntföraren Carsten Brocker.

De nyare låtarna, som I Die For You Today och Next Generation, har inte samma energi som de tidiga hitlåtarna, men har samma sound och är bra i sig. Ett längre mellansnack med tack till den trogna publiken leder upp till ett innerligt framförande av Flame, följt av ett välkommet tyskt sjok: Summer In Berlin och To Germany With Love. Kom ihåg att de skrevs innan Berlimuren och järnridån föll, under det ödesmättade året 1984!

Efter Nevermore och A Victory of Love kommer vi tillbaka till superhitsen. I den dova ljudbilden låter inte Sounds Like a Melody så skimrande vacker som den borde, och inte heller efterföljande Forever Young, vilket väl är det som hejdar mig från att försjunka djupt i nostalgi och gråta floder över min dödlighet. Det är sista ordinarie numret, men strax kommer bandet tillbaka för en riktigt bra och drivande Red Rose från konceptalbumet Afternoons In Utopia. Kvällens sista låt blir sista låten från förrförra årets skiva, Beyond the Laughing Sky. Det är en litet seg men säkert välmenat långsam avslutning, och tillsammans med bandet kan vi i den nöjda men stillsamma publiken runda av spelningen prick klockan tio, som utannonserat.

The Holy Machine av Chris Beckett

I alla världens länder tilltog den organiserade religionen och lierade sig (igen) med makten. Våldsamma upplopp och utrensningar pekade ut ateister och de som var alltför involverade i vetenskap. Nu är religion påbjuden i alla länder, även i västvärlden. En sekulariserad stadsstat, Illyria, har lyckats ta form i Europas mitt. Där ger man dock bara medborgarskap till vetenskapsmän och andra högutbildade personer (och deras barn, även om de inte skulle vara tillräckligt intelligenta). Så där finns en stor grupp av gästarbetare från grannländerna som utför mindre kvalificerat arbete.

Planen är att ersätta gästarbetarna med robotar. Illyria har redan kommit långt med såväl artificiell intelligens som tekniken för att göra robotarna människolika och ändamålsenliga. Och vad är det som ligger högt på listan över vad människor efterfrågar? Jo, sex såklart, sex utan kompromisser och besvikelser. När vår tafatte huvudperson George misslyckas att komma nära kvinnan han är förälskad i blir han istället stamkund på en av bordellerna som erbjuder mer eller mindre människoliknande robotar för sex. Och George blir kär i den vackraste av dem alla, Lucy.

Chris Beckett har skrivit trilogin om Dark Eden, böcker med spännande historier, djup psykologisk insikt och ett lättflytande men inte simpelt språk. Hans debutbok The Holy Machine lider av en hel del brister som Beckett tack och lov har arbetat bort i sina senare verk. Han har en del spännande idéer till grund för sin historia. Det är dels hur vi ser att Illyrias sekularism nästan blivit till en religion i sig själv och att staten utövar repression mot oliktänkande, i det här fallet religiösa gästarbetare som redan lever under sämre villkor än medborgarna. Dels är det också spåret med hur en artificiell intelligens utvecklar självmedvetande, något som är bättre beskrivet än i de flesta andra historier som vill beskriva något sådant.

Men i The Holy Machine är alla mänskliga huvudpersoner mer endimensionella än Lucy, vare sig de är religiösa fanatiker, George som snubblar in i Illyrias motståndsrörelse för att imponera på en kvinna, eller Georges mamma som tillbringar alltmer tid i den virtuella värld som tack vare en haptisk dräkt känns bättre än verkligheten. Motsättningar mellan mänskligt och artificiellt, eller mellan religion och vetenskap, målas i enbart svartvitt. Därtill är språket torftigt, och alldeles för många meningar slutar med tre punkter... Men jag är mycket glad att Chris Beckett fick fortsätta att ge ut böcker efter den här svaga debuten, eftersom han skrivit så mycket bättre verk sedan dess.

Fler böcker av Chris Beckett:
The Turing Test
Dark Eden
Mother of Eden
Daughter of Eden

Sorry We Missed You

Alltfler sitter hemma och beställer saker från nätet som vi vill ha hem snabbt och på utsatt tid. Pakethantering och utkörning är jobb som kräver minimalt med utbildning. Då blir också pressen större: lönerna nedåt, jobbet stressigare, utbytbarheten absolut. Men Ricky Turner ser en chans till ett friare liv och mer pengar som fristående chaufför hos ett av företagen som kör ut paketen.

Det finns många saker som kan krångla eller i värsta fall gå riktigt fel när man jobbar under tidspress, och vi får se några sådana situationer: en tjurig Ricky i stillastående bilkö, förvirringen när en angiven adress inte verkar ha något hus, en tjurig mottagare som inte vill visa sitt ID-kort. Hur det kan gå riktigt illa ser vi tidigt i filmen när en kollegas bil är trasig och han inte kan starta sin runda. Men annars känns det bra att få se en provkarta av en paketleverantörs vardagskrångel, och till och med några roliga scener och en härlig dag med dottern som medpassagerare.

Det som gnager är ändå känslan av den ständiga pressen, att det är något litet som kan gå fel och att det ger mer stress senare, och så känslan av ett evigt körande som aldrig kommer att ta slut. Konkurrensen är knivskarp och pressen kommer från kunderna till Amazon (och andra postorderföretag), från Amazon till budfirman, från budfirman till Ricky. Samma känsla kommer när vi följer Rickys fru Debbie, som nu får ta bussen till sina hemsjukvårdsuppdrag - de sålde hennes bil för att ha råd med Rickys budbil. Debbie har bara en viss tid att hjälpa sina pensionärer eller handikappade klienter, men många dagar kortar krångel och Debbies medkänsla ned lunchpauserna till ingenting.

Båda föräldrarna jobbar långa dagar och hinner bara sällan med familjekvällar med tonårspojken Sebastian och lillasyster Lisa Jane. Sebs strul med skolan kräver tid som ingen har råd att avvara, och det noga lagda pusslet av långa dagars jobb, mat i kylen till barnen och uppmanande telefonsamtal faller samman med värre och värre resultat.

Att se två ansvarsfulla människor försöka hålla samman sin familj när hela livet är inrutat är tungt, inte tröstlöst, men engagerande. De orimliga arbetsbördorna och oron för barnen sjasar livet ur Ricky och Debbie, och när det kommer till konfrontation med den grinige tonårssonen räcker inte orden till för att förstå varandra. Båda föräldrarna vill det bästa för sina barn men är fast i jobb utan marginaler, som knaprar på marginalerna mellan människorna.

De förskräckliga föräldrarna i Dramatens Evakueringslägenhet

Inom hemmets väggar kan familjelivet förvridas till något konstigt, något unikt för just de personerna som kanske inte kan föreställa sig något annat sätt att vara. Georges och Yvonne är gifta och har den 22-åriga sonen Michel. Yvonnes syster Léonie var också kär i Georges men när han valde Yvonne stannade Léo hos dem och håller dem delvis flytande med hjälp av arvet hon förvaltar och också som, delvis, förnuftets röst.

Yvonne är den lilla bräckliga kvinnan som alla vill skydda. Med sin flickröst och docklika uppenbarelse gör Anna Björk henne oemotståndlig: normala repliker låter absurda och absurda utsagor får en normalitet och blir plågsamt humoristiska. Mot henne står Kristina Törnqvist som systern Léo, mer verklighetsförankrad men även hon med en fot i det bisarra. Michel har för första gången varit borta hela natten, utan att säga något till föräldrarna, och modern är i upplösningstillstånd.

Michel kommer tillbaka, och faller genast in i den litet otäcka symbiosen med mammabästisen. Men nu finns fröet till uppbrott och förändring: han har varit hos sin flickvän, en fem år äldre kvinna han träffat på sin teckningskurs! Ja, familjen skall få träffa henne - "cirkusen" skall få komma till flickvännens lägenhet. Vilken för övrigt betalas av den äldre man som hon skall bryta med just imorgon. Vilken för övrigt är Michels far Georges, vilket uppdagas för en person i taget. Denna chock och hur handlingen utvecklas känns dock inte som det viktigaste i pjäsen, men blir en del i spelet att hålla kvar Michel i "cirkusen". Marcus Vögeli är ypperlig som Michel; väl inspelad i familjens lilla värld men med ungdomens nyfikenhet på allt som finns att upptäcka utanför.

Under Dramatens år av renoveringar letar sig skådespelarna ut till nya spelplatser. Att sätta upp Jean Cocteaus De förskräckliga föräldrarna i en evakueringslägenhet ger oss (få) i publiken chansen att komma nästan lika nära den sammanknutna familjen innanför de väggar de sällan går utanför, och det är spännande att få se skådespelarna på så nära håll. Men det är också litet stressande att klämma ihop sig längs väggarna och hoppas att man inte är ivägen för spelet, och jag vet att jag skulle kunna känna av familjelivets klaustrofobi även i en bänk framför en scen. Dock är det ett bra initiativ att få se just den här pjäsen på den här platsen.

Länk till Dramatens sida om De förskräckliga föräldrarna

Foto: Sören Vilks

Yogaupproren av Fredrik Frängsmyr

Att träna yoga stärker kroppen och ger den smidighet och uthållighet. Det kan också ge utövaren en förhöjd känsla av förståelse för den egna kroppen och en ödmjukhet inför tillvaron. Men det kan också egga till att vilja bli "bäst" fastän det inte finns något "bäst", och att vilja vara bättre än personen intill, särskilt om det är någon man har gammalt groll med.

Stella liksom många andra har funnit inre frid på Yogainstitutet, där Linnéa leder övningar som ger både yttre och inre lugn. Stella kraschade för några år sedan efter affärssatsningar som ledde till katastrof, men nu har hon hittat en annan väg och är på god väg att bli den åldersstigna Linnéas efterföljare. Storsint bjuder hon sin gamle affärspartner och trätobroder Vincent till yogan för att även han skall få möta harmonin.

Men Vincent är en tävlingsmänniska. Oj oj, det här skall han bli bäst på! Och vilken rusch att vara den som leder andra människor till ett högre medvetande! Att Linnéa ser hans potential uppmuntrar honom - kanske litet för intensivt. Hans idéer om utveckling går på tvärs med Stellas, och snart växer glipan mellan dem båda till rivalitet på högsta nivå. När Vincent öppnar yoga-franchisen AyurVincent tvärs över gatan från Yogainstitutet måste de båda rekrytera elever och lojalitet i rasande fart. Och gärna sätta käppar i hjulet för den andra. Varje litet sabotage vrider upp temperaturen i aggressiviteterna, och den tilltagande polariseringen mellan de båda riktningarna sprider sig från den lilla byn Sjöbotten ut i hela Sverige.

Det är förstås absurt att den stillsamma filosofin skall leda till krigstillstånd, och några av personerna kring Stella och Vincent försöker få dem att mötas och försonas, medan andra pressar dem till fortsatt konkurrens. Av bokens bifigurer tycker jag mycket om Tom, den litet underlige man som mumlande svabbar Yogainstitutets golv dag ut och dag in. Man förstår att han arbetar hårt med att hålla sitt inre i schack, och det är fint att se honom växa både i egen person och som aktör i handlingen i boken Yogaupproren. När Stellas och Vincents rivalitet erupterar i en stor sammandrabbning är det tur att några stått vid sidan och inte ryckts med hela vägen. Trots några allvarliga sekvenser är tonen till största delen lättsam och underhållande i Yogaupproren.

*** fotnot ***
Boken är en gåva av författaren, vilken är en god vän till mig.

Halt and Catch Fire

Året är 1983, och många ser möjligheterna med datorer och vad de kan åstadkomma. Vid sidan av Silicon Valley i Kalifornien fanns tekniskt kunnande och kreativitet även i Texas, som kallades Silicon Prairie. Den ständiga höjningen av kapacitet och snabbhet vi slutanvändare idag räknar med hos hårdvaran var för 30-40 år sedan en fråga om hantverk och experimenterande med flera olika parametrar. Donna och Gordon Clark har redan försökt och misslyckats med att bygga en ny dator, The Symphonic, men funnit nya arbeten i datorbranschen efter det.

Joe McMillan har av oklara skäl lämnat sitt arbete på IBM och blåser in på Dallas-bolaget Cardiff Electronics med idén att stordatortillverkaren skall börja bygga PC:er. Och det genom att reverse engineer:a en IBM-PC, vilket inte bara är krångligt utan illegalt under vissa omständigheter. Med sin drömlika övertalningsförmåga och metoder i såväl legala som moraliska gråzoner driver Joe McMillan igenom projektet, till stor del tack vare den smarta men asociala collegestudenten Cameron Howe, och Gordon och Donna Clark. Det kongeniala soundtracket till Halt and Catch Fire bubblar av sköna syntljud och halvkända låtar från den tiden, men exploderar i punk varje gång Cameron stänger in sig för att hetsprogrammera mot deadline.

Från första stund kan vi känna Joe McMillans dragningskraft, så stark att man genast kan misstänka att han skulle kunna dra in en i farliga och osannolika uppdrag. Det känner även Cameron, Gordon, Donna och Cardiffs vicepresident John Bosworth, och det blir snart uppenbart hur han manipulerar dem för att uppnå sina visioner. Och ändå... ändå väljer de att följa honom igen. Och konfronterar honom och lämnar honom för alltid. Och kommer tillbaka till honom, för han är inte bara en manipulatör och storpratare, han ser saker som inte andra ser och förutser vad som kommer att leda till helt nya vägar till framtiden. Och som Gordon säger i en senare säsong: "När Joe McMillan talar med dig känner du dig som den viktigaste människan i världen." Lee Pace spelar McMillans viktiga roll ytterst väl; de karismatiska ögonblicken, de svarta stunderna när han tvivlar på sig själv och faller ned i självdestruktivitet eller impulshandlingar som förstör även för dem omkring honom.

Serien Halt and Catch Fire:s fyra säsonger utspelar sig under närmare tio år från 1983 och framåt. Under den här tidsperioden uppfanns och utvecklades mycket av de vi tar som självklart som infrastruktur idag, men som gjorde stor skillnad och ibland kom som överraskningar när de slog igenom. På dataspelsutvecklaren Mutiny upptäcker Cameron och Donna hur spelarna, som betalar dyrt för att koppla upp sig, inte alltid spelar under sin inloggade tid utan ofta bara pratar med varandra. Kan det vara något att bygga vidare på? På annat håll upptäcker Joe behovet av att skydda datorerna mot virus. Det kan kännas osannolikt att just våra huvudpersoner gång på gång snubblar över det som är byggstenarna till dagens virtuella värld. Samtidigt märker vi att det faktiskt inte bara är de som ser vad som behöver utvecklas. Konkurrensen är knivskarp, och gång på gång ser de sig omsprungna på mållinjen i en värld där det gäller att vara först eller att förlora helt.

Fjärde och sista säsongen är en vacker och ofta sorglig avrundning på historierna. Utan att tappa kontakten med den tekniska utvecklingen fokuserar handlingen mer på personerna och hur de har förändrats av vad de upplevt. Händelserna har drivit dem åt olika håll, rundat av några kanter och dämpat energin, samtidigt som erfarenheterna ger dem nya möjligheter att se vad som kan göras och hur de själva kan bidra. Alla skådespelare i Halt and Catch Fire fyller sina roller väl, och samspelet mellan dem känns äkta och engagerande. De tio åren tillsammans med dem har varit en fascinerande skildring av såväl teknisk som mänsklig utveckling.

Tommy Hilding Revisited på Galleri Magnus Karlsson

Senast jag såg Tommy Hildings verk på Galleri Magnus Karlsson, år 2016, hade hans realistiska målningar, eller rättare sagt bilderna själva, börjat spricka på olika sätt med ytor som krackelerade eller nya motiv som bröt sig fram. Det är en intressant och fantasieggande metod som Hilding har fortsatt med i 2019 års utställning. Nu är det mer tydligt det bortbyggda som tränger sig fram genom människans byggnader.

Ordet Sekelskifte får extra tyngd när tavlan med den titeln visar ett sekelskifteslandskap målat i sekelskiftesstil som lyser igenom dagens landskap, odlat och bearbetat av människor. I en del av tavlorna är det raka kanter som skiljer de parallella verkligheterna åt.

I andra tavlor följer skiftningen det frambrytande vattnet. Nästan inget kan mäta sig med framvällande vattenmassor när det gäller att illustrera en total omformning av landskapet; naturens återtagande av mark.

Även om jag är en som älskar civilisation och föredrar människobyggda områden framför natur finns det i Tommy Hildings tavlor mycket jag gillar: den spöklika stämningen i betonglandskapen, energin i den natur som tar sig igenom, motsättningen mellan det ena och det andra. Vare sig konstnären arbetar vidare i samma fåra eller går vidare mot annat skall det bli intressant att se.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Tommy Hilding Revisited

Babylon's Ashes av James S.A. Corey

Solsystemet och dess invånare är fortfarande omskakade efter attacken mot jorden i förra boken, Nemesis Games. Värre än så: miljontals människor är döda och fler kommer att dö när förråden tar slut och inte längre kan fyllas på från den förgiftade jordytan. Marco Inaros säger sig företräda Belters med sin Free Navy, och likt en piratflotta i rymden lägger de beslag på alla skepp på väg mellan planeter, asteroider och även nybyggarplaneterna bortom Ringen. Men klokare människor än han, ja, den tjurigaste ekonomen i solsystemet som själv också är Belter, vet att utan fortsatt inflöde från jorden kommer även asteroidernas infrastruktur att smulas sönder och Belters överallt kommer att svälta lika väl som invånarna på jorden och Mars.

Det är inget som hejdar Inaros planer. Det vill säga, han har alltid varit driven av en vilja att härska som inte kommer av viljan att göra något bra för andra utan snarare av viljan att vara den som alla beundrar. Den han mest av allt vill glänsa inför är kvinnan som lämnade honom för sjutton år sedan - Naomi Nagata, som nu är tillsammans med Inaros största fiende, kapten James Holden, och det genomsyrar varje steg han tar för att öka Belters kontroll över solsystemet. Marco Inaros metoder har alltid varit att dra upp övermodiga planer, och om de går fel övertyga sina följare om att det ändå följer planen, för det kommer en större vinst senare. Uppbackad av cyniska spelare i bakgrunden har han hela mänsklighetens överlevnad att leka med. Men nu möter han också människor med vana att tänka långsiktigt som börjar se igenom hans skrävlande, som kanske vågar ta steget att göra vad som är rätt för såväl Belters som planetinvånare, istället för det som Inaros påstår skall göra Belters till galaxens herrar. Revolutionsledare har ju sällan en nykter syn på vad som skall komma efter revolutionen.

Frustrationen jag kände över den stora förstörelsen i Nemesis Games mildras en aning när fokus flyttas till dem som försöker hitta lösningar på kriserna - matbristen likväl som krigssituationen. Att hitta trettontusen nya världar att kolonisera hade redan börjat förändra förutsättningarna för kolonisationen inom solsystemet, när Mars inte längre är lika attraktivt och asteroidgruvorna inte längre behövs. Marco Inaros kupp skyndade på den utvecklingen, men kanske går det att hitta en balans där alla folkgrupper har den plats de behöver. Fast fortfarande... så slukar Ringarna ett skepp då och då. Varför? Kan det komma något större och farligare från något oväntat håll? Ännu en gång har mänskligheten varit för upptagna med självskapade kriser för att samla sig mot ett möjligt större hot.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Persepolis Rising 
Tiamat's Wrath

Terminator: Dark Fate

Efter de två första stilbildande filmerna kom ett antal uppföljare som alla lyckades vara dåliga på helt individuella sätt, och en TV-serie som vidgade och förändrade världsbilden, framtiden och ödet. För att se den nya filmen Terminator: Dark Fate kan vi låta besvikelserna förbli glömda, och bara komma ihåg att datum för Judgement Day skjutits upp, förhoppningsvis för alltid, och att terminatrarna inte bara är ute efter John Connor eftersom det finns flera andra människor som är viktiga för motståndet. En av dem, Dani Ramos, befinner sig i Mexico City. Där landar Grace, ditsänd för att skydda henne. Grace är en människa men med utökade reflexer, styrka, snabbhet och stryktålighet. Hon vet att trots detta har hon liten chans att slåss mot den terminator av värsta sort som sänts efter Dani, men ändå vet hon att det är det hon måste göra.

Terminator: Dark Fate slänger in blinkningar till de tidigare filmerna: strid och jakt i en fabrik redan under de första minuterna, kända repliker som kastas om och uttalas av nya personer. Den målmedvetne terminatorn slås ned gång på gång och fortsätter att följa efter sitt byte, i långa metallskrotstunga biljakter, i en annan jakt med flygplan som leder till stridsscener i fritt fall och därefter i en improviserad biljakt och strid under vatten. Alla långa actionscener är förstås oundvikliga och efterlängtade av actionfans, och de är spännande nog. Men tempot i filmen haltar; perioderna mellan fighterna kunde vara mer strömlinjeformade och informationsutbytet känns hackigt. Fast visst ligger det rätt att låta en del av flykten gå över gränsen mellan Mexico och USA och in i ett detention center.

Det hade kunnat bli så rätt med de två ursprungliga (anti)hjältarna tillbaka i sina roller; Linda Hamilton som Sarah Connor och Arnold Schwarzenegger som Terminator. Men rollerna är taffligt skrivna och logiken hackar som mest när den behövs som bäst. Då blir ljusglimten i det hela Dani, som växer med sin roll under den påfrestande flykten. Det hela avslutas förstås med en intensiv fight där stålförstärkta människor, terminatrar och en turbinhall i ett vattenkraftverk slås i spillror vilket är mumma för oss som gillar sådant. Kan historien gå vidare efter det här? Kanske bäst att reboota på ett annat format en gång till.