I ett lyckat samarbete mellan Stockholms Stadsteater och Folkoperan blandas skådespelare med goda röster, operasångare med fin scennärvaro och burleskartister med läckra kroppar och förmågan att knixa på dem på scenen. Tolvskillingsoperan vänder andra operors traditionella teman i sin motsats. Tidigt i operna får vi se herr och fru Peachum oroa sig för att deras dotter har varit borta hela natten. Men det är för sent att rädda hennes dygd, ty den unga Polly Peachum har visserligen gift sig, men i en rövarceremoni, med Londons gangsterkung Macheath, Mackie Kniven. Och det upprörda föräldraparet är inte heller några änglar: de organiserar Londons tiggare, instruerar dem i vilka skador och sorger som ger mest slantar och lever själva gott på den andel de tar av tiggarnas skärv.
Mackie Kniven och hans gäng står för egna lagar i den undre världen, och med en värld där det verkar som att några alltid kommer att ha rikedomar och andra aldrig komma i närheten av dem så finns det många som inte misstycker när han tar för sig av vad han vill ha. Han beundras även av dem med säker ställning i samhället, inte minst kvinnor, och inklusive Polly som i honom ser raka motsatsen till vad hon blivit uppfostrad till, vilket är just vad som lockar i en tid när allt ställs på huvudet.
Blandningen av röster, från de kraftigaste operastämmorna till de som sjunger mer känsloburet (men minst lika bra för det), förstärker stämningen av en värld där allt är huller om buller. Den alltid lysande Maja Rung sjunger sina sånger, inklusive Sjörövarjenny, med perfekt inlevelse. Richard Hamrin som Mackies förkastade älskarinna Jenny har en ljuvlig stämma och fyller varje ton med vemod. Burleskartisternas rafflande uppträdanden är just rätt för stämningen av fest, framåtanda och krossade tabun. Tolvskillingsoperan berättar en grym historia, eller snarare flera grymma historier och några till i skuggorna av det vi ser, men det grymma och det sköna är förenat i en rasande blandning som blir en stark och minnesvärd föreställning.
Länk till Folkoperans sida om Tolvskillingsoperan
 |
| Foto: Mats Bäcker |
En sevärd musikal med kul burlesk inramning, även om nog burleskandet här får ses som en inställsam skönmålning av en antagligen sjaskigare verklighet. Intressant också att Brecht, själv väl i Wiemartidens notoroiskt depraverade Berlin, valde att förlägga skörlevnaden till Londons Soho.
SvaraRaderaTyvärr är dock texten/språket i föreställningen mindre rik på bitande formuleringar än jag minns/hoppats Men ja, den om det stora brottet att ens grunda en bank fanns naturligtvis med.