Kulturdelen: december 2009

Bröderna Coens nya film börjar i en enslig stuga en vinternatt för kanske hundra år sedan. Mannen och hustrun nämner Krakow och Lviv, och befinner sig säkert någonstans i Östeuropa, i trakter jag tycker om. Fastän det är tyska jag kan förstår jag väldigt mycket av deras jiddisch, och jag känner mig till en början nästan hemma. Men mer igenkänning än så blir det inte.

Resten av filmen utspelar sig i ett USA på 60-talet som är så likt och så olikt allt jag redan sett på film, att det känns som science fiction. Huvudpersonen, Larry Gopnik, lever i en helt igenom judisk värld, med några få inslag av gojim och Jefferson Airplane. Sonen Danny strular med sina tonårskompisar från klasserna i hebreiska och skall snart fira Bar Mitzva. Även förutan Dannys förberedelser är vardagslivet genomsyrat av uttryck och företeelser jag inte har en aning om vad de betyder. Då har jag större chans att förstå fysiken som Gopnik undervisar i på universitetet.

"Jag har inte gjort någonting" bedyrar Gopnik då och då under filmens gång. "Om du inte gjort någonting, då har du ju inte gjort något ont" svaras han av någon. Men det hjälper inte. Larry Gopnik har legat lågt hela sitt liv och försöker fortsätta med det, men problemen drabbar honom slag i slag. Det gör ont att se honom i sitt tillstånd av instängd panik, hans oförmögenhet att se något sammanhang och kunna ta tag i problemen på rätt sätt. Några gånger skrattar man högt, men mest försöker man le och hålla modet uppe tillsammans med Larry.

Är det en deprimerande film? Kanske inte, om man tänker på den litet mer. Till skillnad från andra historier där huvudpersonen får oväntad styrka och kämpar emot fiender eller tunga förhållanden, handlar det här om en vanlig människa under svåra och orättvisa omständigheter. Gopnik, som hela livet försökt vara anständig och hygglig, drabbas av slag efter slag, och det enda man kan göra är kanske att huka och bita ihop tänderna tills ovädret har dragit förbi. Det är inget att skämmas för.

tisdag 29 december 2009

Elektra på Operan

Historien om Elektra är fasansfull. Kung Agamemnon är mördad och hans änka Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos har tagit över makten. Full av tankar på hämnd önskar dottern Elektra deras död. Hon är mindre tveksam än Hamlet, men några steg närmare galenskapen. Hennes hat uttrycker sig både i vad hon säger och i musiken som beledsagar henne. Alla på scenen är klädda till fest, särskilt Klytaimnestra i sina gnistrande smycken, utom Elektra som är klädd i svart med håret löst hängande.

Elektra vill få med sin syster i hämnden, men unga Chrysothemis, i karamellsöt rosa klänning, vill älska och få barn, och vill som alla andra låta det förflutna ligga. Den siste som kan hämnas är deras bror Orestes, men det kommer bud om att han har dött i främmande land.

Musiken är dramatisk från första början, och många av duetterna skaver riktigt mot varandra. Harmonierna lättar först upp när Chrysothemis sjunger om sin längtan efter att bli mor, och när Orestes återvänder i hemlighet och Elektra känner igen honom. Operan är kort och intensiv, men det är faktiskt litet tungt att lyssna på så starka känslor av hat och hämnd. Alla sångare är utmärkta, men jag känner mig ändå lättad när jag går ut från operan.

Länk till Kungliga Operans sida om Elektra

måndag 28 december 2009

The Imaginarium of Dr. Parnassus

Hur står sig Terry Gilliams fantasifulla hembyggen mot science fiction-filmer i 3D-teknik? Hur står sig Dr. Parnassus' Imaginarium mot fulla tjockskallar utkastade från puben? Scenografi av kartong och utstyrslar av sammet och spets går sönder om man sliter i dem, men imaginariet, det som händer i huvudet på Dr. Parnassus (och Terry Gilliam) är fullt av kraft och kan ändra livet på den som stiger in där.

Det lilla sällskapet reser runt på Londons gator i nutid som en kvarleva från en att annat århundrade. Doktor Parnassus själv (Christopher Plummer) ingick ett avtal med Djävulen (Tom Waits) för tusen år sedan, och nu är Djävulen tillbaka för att inkassera vad han blivit lovad. Inte bara djävulen dyker upp, utan också en mystisk man med minnesförlust (Heath Ledger), som kan bli sällskapets räddning eller undergång.

Filmen är fylld till brädden med överraskningar, drömmar som får liv, vackra och spännande detaljer och välkända, begåvade skådespelare i stora och små roller. Det är underbart att se hur hemtamt personerna i det resande sällskapet umgås med varandra, naturliga och trovärdiga även i de mest osannolika situationer. Jag behövde inte oroa mig; även lilla Lily Cole spelar sin roll som Doktor Parnassus' dotter mycket väl. Och att Tom Waits blivit mindre skrynklig med åren får mig att köpa med hull och hår att han verkligen är Djävulen.

Såväl filmen som historien bakom hur den gjordes är fascinerande. Jag är glad att tiden för sagor inte är över. Till alla som vill låta fantasin styra för några timmar rekommenderar jag den här fantastiska filmen.

söndag 27 december 2009

Harper på Stadsteatern

"Om du går nu är det ingen idé att du kommer tillbaka." Så börjar pjäsen. Harper Regan (Ingela Olsson) står med väskan och kappan i handen och är på väg ut. Men hennes chef (Lena B Eriksson) vill inte låta henne gå. Hon påbörjar en lång monolog för att understryka att Harper måste stanna, en monolog som övergår i utfall mot dagens ungdom, moraliskt förfall och annat hon inte tål. Talet har en förment vänskaplig ton, men innehåller varken vänskap eller vänlighet.

När Harper kommer hem till sin familj försvinner den goda stämningen mellan tonårsdottern Sarah och pappan. I övrigt beter sig familjemedlemmarna kärleksfullt, men försiktigt och ursäktande mot varandra, och stämningen blir lätt konstig. Som programbladet antyder döljer de gemensamt en otrevlig hemlighet.

En familjetragedi gör att Harper måste flyga hem till sin födelsestad. Hennes civiliserade yta börjar ge efter för ett mer självdestruktivt beteende, och till det finns det ju alltid många människor som ställer upp.

Scenerna är litet för lösa för att kännas äkta. Nu är ju inte äkthet alltid eftersträvansvärt på scenen. Det kanske är symptomatiskt att alla dialoger har en konstig ton där människorna pratar förbi varandra. När någon av dem bryter ut i en aggressiv monolog, däremot, då flödar orden utan hejd. Alla bär på så mycket ilska och har så mycket att säga, om internetporr, om vilka de hatar, och om hur andra människor luktar. Är vi alla sjuka på något sätt, och måste bara acceptera det? Det känns hårt. Jag håller inte med, men det behöver jag ju inte göra.

Länk till Stadsteaterns sida om Harper

onsdag 23 december 2009

Caspar David Friedrich på Nationalmuseum

Att bara avbilda verkligheten naturtroget räcker inte för att vara en god konstnär. Ser man inget motiv för sitt inre behöver man inte heller måla bilden man ser framför sig. Så frankt uttryckte sig Caspar David Friedrich själv, och den gedigna samlingsutställningen på Nationalmuseum är ett gott uttryck för hans ord.

Varje tavla är ljuvlig i val av motiv, färgställning, komposition, detaljrikedom och skicklighet. Men helheten är större än delarna, mycket större. Varje bild förmedlar både en stillhet och en känsla av att stå på randen till något stort. Vilka känslor förmedlar de? Förundran och ödmjukhet inför naturens skönhet, människans litenhet men också delaktighet i naturen, ett mysterium och ett antydan om evigheten bakom det vi ser. Jag kommer att tänka på Rilkes ord i första Duinoelegin:

... Denn das Schöne ist nichts
als des Schrecklichen Anfang, den wir noch grade ertragen,
und wir bewundern es so, weil es gelassen verschmäht,
uns zu zerstören. ...

Tavlorna är detaljrika, men detaljerna (knotiga grenar, lövverk) är inte så noggrant målade att de blir en uppvisning i målarskicklighet, utan harmonierar med resten av motivet. Människorna vandrar eftertänksamt eller står stilla i den sköna omgivningen. Jag tycker om tavlan med en vy över en hamn, där rader av båtmaster liknar en ny sorts skog. Den kan läsas med storpolitiska glasögon eller som en allegori över livet och döden. Men jag glädjer mig mest över att den visar skönheten även i vad människan skapat (kraftfulla segelbåtar), vid sidan av alla naturlyriska tavlor som Caspar David Friedrich målade.

Få konstverk kan så ögonblickligt som Caspar David Friedrichs skapa ett inre lugn vid betraktandet. Det blir tydligt i den intressanta pendangen till utställningen, där åtta samtida nordiska konstnärer ställer ut verk i Friedrichs anda. De visar hur konsten utvecklats under tiden fram till idag, med eller ibland mot omvärldens strömningar.

Jan Håfströms Skogsaltare är nästan lika meditativa som Friedrichs tavlor, men det faktum att de är små och "gjorda för hemmabruk" synliggör hur man idag till viss del blivit mer personlig, ja kanske mer egoistisk och vill ha ensamrätt på sin inre stillhet. Det är fascinerande och kusligt hur Håkan Rehnbergs aluminiumskulptur Das Eismeer förmedlar samma kyla och dödsallvar som Friedrichs tavla med samma namn, men hur materialet och formen ger Rehnbergs skulptur den tyngd som behövs för att tas på allvar idag, där vanan vid bilder är så mycket större.

Den konstnär som mest påminner om Caspar David Friedrich är Cecilia Edefalk. Trots att hennes motiv och teknik är helt annorlunda, inger hennes verk samma ödmjukhet inför något stort och oförståeligt.

Det är unikt att så många verk av Caspar David Friedrich är samlade i Stockholm, och utställningen är mycket välgjord. Jag rekommenderar varmt att man tar sig tid att se såväl originalverken som de samtida kommenterande verken!

tisdag 22 december 2009

Måsen på Stadsteatern

Tjechovs pjäser är roligare på ryska än på svenska, säger man såväl i programbladet som annanstans. Ja, i första akten får man skratta åt många roliga situationer, och även om allvaret tränger sig på tar det inte överhanden, fastän många gamla och nya sorger antyds och sopas under mattan. Nästan varenda person är olyckligt förälskad i någon annan.

Masja (Maria Salomaa) hasar runt med mörkrandade ögon och svarta kläder som en emo-unge hundra år före nutiden, snortar snuspulver, dricker vodka och är självdestruktiv på trots. Trigorin (Jakob Eklund) låter innerlig och övertygande i sitt tal om hur han ständigt drivs att samla intryck, skriva, och skapa litteratur. Men efter pausen hopas tecknen på hans egoism, och när han åter igen kåserar om hur det skönaste han vet är att sitta vid en vacker sjö och fiska, blir jag irriterad vare sig det är ärligt eller ett poserande.

De varma sommardagarna innehåll ändå förhoppningar om något annat hos de båda ungdomarna Nina (Lina Englund) och Konstantin (Sven Ahlström). I trots mot sina föräldrar ger sig Nina av till Moskva för att bli skådespelerska, och Konstantin blir författare efter nya ideal som går på tvärs med allt vad modern Irina (Lena Granhagen) står för. Men att följa sin dröm slutar inte alltid väl. I sista akten har det gått två år, det är en kall vinter och nästan ingen är lycklig.

Den ende som verkar genuint glad är varme, vänlige Pjotr Sorin (fint spelad av Björn Gustafson). Han talar om att hans två önskningar från ungdomen (att bli gift och att bli författare) inte slog in, han är sjuk och svag, men om han har folk omkring sig och slipper vara ensam skrattar han och nöjt och fyller varje scen med värme.

Alla skådespelare på scenen gör bra insatser, och såväl dialoger som större scener känns naturliga och intressanta. Sven Ahlström är som vanligt riktigt bra, och Lena Granhagen är stark när Irina måste tala allvar med sin son och sedan med sin älskare Trigorin. Uppsättningen är sorglig och engagerande - så sorglig att jag inte vill rekommendera den om man inte är beredd på att bli rörd.

Länk till Stadsteaterns sida om Måsen

måndag 21 december 2009

Enhet av Ninni Holmqvist

När du har fyllt femtio är du umbärlig. Om du inte har barn som behöver dig eller ett viktigt jobb, kan du inte bidra med så mycket mer till samhället än din kropp. Dina organ kan doneras till dem som behöver dem och som dessutom är behövda av samhället, och du kan få delta i medicinska experiment där utgången är oviss. Femtio år för kvinnor och sextio år för män är åldern då man blir inkallad. De som motsätter sig detta har förmodligen redan tagit sitt liv. De som är kvar hämtas upp till en enhet avskild från övriga samhället för att framleva sina sista år som reservdelslager och försökskaniner.

Under läsningen av de första sidorna i boken Enhet är det många känslor som sköljer över mig i rask takt. Boken börjar med en saklig beskrivning av interiören i ett av de privata rummen på enheten. Det verkar fint och välordnat, som på hotell, och Ninni Holmqvists lugna, klara språk gör att det känns inbjudande, nästan tryggt. Men så kommer jag, liksom Dorrit, huvudpersonen, ihåg varför hon är där, och jag fylls av motvilja blandat med sorg. Dorrit har fått lämna sitt hus och sin älskade hund Jack. Vad är det för kallt samhälle som kan kräva något sådant? Effektiviteten och ordningen som steg för steg för människorna djupare in i organisationen påminner mig om Imre Kertesz' beskrivning av ankomsten till koncentrationslägret i boken Mannen utan öde.

Varje månad kommer en ny grupp med femtio- och sextioåringar till enheten, och det anordnas en välkomstfest för dem. Under välkomnandet talar en av de anställda om att nu kommer de för första gången i livet att känna gemenskap och vänskap. Och det stämmer faktiskt. Människor där är vänliga och tillmötesgående, och Dorrit får snabbt flera nära vänner. Men inte sällan sjunker någon av dem ihop i sorg, outtalad men helt och hållet förståelig. De närmast omkring stöttar och tröstar utan ord, och man reser sig och går vidare.

Enheten är vackert planerad för att ge utrymme åt motion, promenader och naturupplevelser i den ständigt blommande vinterträdgården. Men på vandringarna runt i omgivningarna stöter man ofta på människor med utslag från medicinska experiment eller vacklande hälsa efter organdonationer. Holmqvist smyger in de oroande scenerna i sin jämna prosa, på precis samma sätt som de skadade människorna dyker upp i ögonvrån under promenaderna och samtalen med vänner. Och snart står även Dorrit och hennes närmaste vänner på tur för allvarligare medicinska experiment eller donationer.

Varje gång jag plockar upp boken och läser i den får jag svårt att andas och känner ett tryck över bröstet. Allvaret i boken gör att jag identifierar mig med de "umbärliga" på enheten. Ninni Holmqvist skapar mycket skickligt och trovärdigt en vardag med en underström av hot. Dock hajar jag till vid ett ställe i boken, när en person försöker lura Dorrit att försäga sig genom att antyda att hon önskar att samhället vore mer socialistiskt, så att inte människor behöver delas upp i behövda och umbärliga. För mig utgör bokens samhälle en socialism som gått överstyr, där det gemensamma bästa går före individen och personliga val är begränsade av staten. Men Holmqvists bok skildrar nu inte främst samhället utanför enheten eller vad som lett fram till det. Det räcker, det är tankeväckande och beklämmande, och mycket läsvärt.

Uppdaterat januari 2011: nu berättar SvD att Bille August skall filmatisera boken. Intressant!

söndag 20 december 2009

Puntila/Matti på Stadsteatern

Godsägarn Puntila är sträng och elak de få timmar när han nykter (bakfull), men när han är full, då är han snäll. Nej, snäll tycker jag inte att han är. Påträngande, ansvarslös och framför allt opålitlig, precis som en otrevlig alkoholist, det är snarare vad han är. Det är ett under att skogen och sågen klarat sig. Som han kan dricka! Från första scenen till sista är Puntila rejält berusad, och humöret varierar från omtänksam till snarstucken. När Puntila dricker blir han mänsklig, sägs det också, och eftersom att vara mänsklig innehåller ett brett spektrum av känslor stämmer det mer med verkligheten. Dan Ekborg gör ett lysande jobb när han spelar ut alla känslorna silat genom ett filter av fylla. Trovärdigt i varje ögonblick.

Motpolen i pjäsen är Puntilas chaufför Matti, som reagerar på Puntilas humör och på vad han för ögonblicket vill ha ut av sin chef. Mattis handlingar varierar också beroende på vem han pratar med just för stunden. Tyvärr är inte Fares Fares någon särskilt bra skådespelare, och Matti visar varken upp varierade uttryck i sina möten med andra, eller någon underliggande motiverande karaktär, som en bättre skådespelare kunnat gestalta. Det är riktigt synd.

Brechts pjäs handlar främst om förhållandet mellan Matti och Puntilas två personligheter, och handlingen skall vara ett medel för att visa upp det här spelet mellan rollerna. Händelserna i pjäsen är inte särskilt intressanta i sig, och alla andra personer har underordnad betydelse - ja, förutom Puntilas dotter Eva, som Katarina Cohen spelar mycket bra som ett ettrigt energiknippe. Puntilas fyra fästmör lyser också till i de scener de dyker upp: härligt högljudda Telefonisten (Bergljót Arnadóttir), friskt leende Lagårdspigan (Desirée Rosborg), näpna lilla Apoteksfröken (Cecilia Milocci) och underbara Finkel-Emma (Lena B Eriksson, som är vild och sexig och en värdig arvtagerska till Mona Seilitz).

Alexander Mørk-Eidem hade nog en god idé om att sätta upp pjäsen som ett finskt folklustspel, men det faller på att handlingen bara inte engagerar. Jag tycker verkligen om att se ensemblen klädd i grovarbetarkläder körandes stora vedstaplar på pirror till en början. Men efter några timmar blir den otympliga scenografin mest irriterande. De finska popsångerna som framförs medan scenen möbleras om blir också bara ett inslag som gör pjäsen ännu längre, det vill säga för lång. Den stora behållningen är Dan Ekborg som full, jobbig och med för mycket makt att styra andras liv, men annars säger mig pjäsen inget särskilt.

lördag 19 december 2009

Oh No... It's Christmas på Berns

En stjärnkavalkad, en hitparad. Bra artister som sjunger ett par fina julsånger är en nåd att stilla bedja om dagarna före julafton. DJ:en på Berns spelar jullåtar med sväng tills Petter och Eye'nI intar scenen och startar showen med Så Klart. Även jag som inte är hipphoppare var med och lyfte taket - Så Klart! Mer hiphop följde med Ison & Fille. Det kompetenta bandet var en bra grund för varje låt, även om akustiken tyvärr gjorde att de ofta överröstade sången.

Det var en bra idé att låta alla artister spela bara ett par låtar var. Omsättningen gjorde att tempot och stämningen var hög hela tiden. Joel Alme sjöng bland annat Fairytale of New York. Jaw Lesson (Hajen) gjorde två lugna låtar, och följdes av Jonna Lee och Maia Hirasawa, som var ganska samsjungna efter en turné ihop. Have Yourself a Merry Little Christmas lät läcker i deras tappning. Däremot lyfte inte deras version av Beyoncés Halo, utom i de få ögonblick man kände ett eko av det bombastiska sound som blåser upp hela låten till vad den är.

Mer stämningsfullt blev det dock när Theodor Jensen sjöng O Tannenbaum med äkta känsla och hängivenhet. Det är rätt! En ironisk hållning duger inte när man skall sjunga något som var skrivet med ärligt uppsåt. Jag blev mycket imponerad. Wille Crafoord och Mange Schmidts poppiga rappande gjorde sig som bäst i den moderna klassikern Juligen. Skämtsam med en underton av sanning - det är en kul och medryckande låt som friskar upp i julstressen.

Så kom Timo Räisänen in och sjöng innerligt en sång om Maria och Jesusbarnet. Det var härligt att få sjunga litet allsång med den otroligt begåvade killen. Jag har gillat vad jag har hört av honom, men på bara två låtar fick jag ännu mer respekt för hans kunnande.

Mer allsång och mer musikalitet när Fibes, Oh Fibes! sångare och publikdomptör klev in på scenen och sjöng Lovechild. Tack för att ni hämtar tillbaka det snyggaste från 80-talet, Fibes, Oh Fibes! Och som avslutning Merry Christmas (War Is Over) - alla kvällens artister trängdes i doakören och allsången från publiken satt som en smäck. God musik och många goda hjärtan i förening. Precis vad som behövdes.

måndag 14 december 2009

Ute av verden av Karl Ove Knausgård

En diger bok hade jag med mig hem från mitt senaste besök i Oslo. Ja, inte bara en, utan flera stycken, faktiskt. Men det var Ute av verden jag började läsa i på tåget hem. Hade jag blivit avskräckt om jag läst baksidestexten och sett noggrannare på omslaget: en "konstnärlig" svartvit bild av en tunn flicka i trettonårsåldern, med långt blont hår och alldeles naken. Suck, en roman om en vuxen mans passion för ett flickebarn. Så ointressant, så ooriginellt, så osmakligt.

Baksidestexten och de första kapitlen antydde att boken skulle handla om mer än bara en pedofilihistoria, och det lugnade mig. Snart var jag också fast i Knausgårds vackra, flytande språk. Inte bara yttre utan även inre landskap kunde han beskriva så att det kändes som att jag var där. I en scen där Henrik, huvudpersonen, ser ut över en lekplats täckt med snö, kunde jag precis känna doften av nattluften i näsan och mungiporna, och det stack till i min hud som om rumstemperaturen började ge vika för vinterkylan.

På samma sätt målar Knausgård upp detaljerna i Henriks tankebanor, i hans analyser av vad som händer, vad som kan hända och vad som ligger bakom det han känner i stunden. Det är Henrik som för ordet, och hans ögonblicksbilder är så fulla av intelligens och sinne för det relevanta. Så varför beter han sig då så dumt? Gång på gång, ofta på fyllan, gör han saker som både han och jag vet är fel. Varför, varför?

Det växer till en styrka i framställningen att de här dumma episoderna får stå för sig själva, utan ursäkter, utan någon tillfredsställelse, utan att utmynna i ånger. Det som framtonar är istället den dova underströmmen av skam, känslan av att inte räcka till, känslan av att aldrig någonsin kunna göra riktigt rätt. Utan att ursäkta Henriks övergrepp på flickan ger boken ändå förklaringar, när handlingen flyttar sig bakåt i tiden, och först beskriver hur Henriks föräldrar träffas. Hos Henriks far och i sin tur hans förhållande till sina föräldrar läggs grunden till tystnaden, kontaktlösheten och ensamheten: det som gör det svårt att knyta an till andra människor, den saknade tilliten, det som gör att det är lättare att släppa taget och gå iväg. Eller, ibland, fly iväg.

Historien går vidare på både ett inre och ett yttre plan. Henrik tar sig tillbaka till barndomens platser både fysiskt och mentalt, och detaljerna ger fler ledtrådar till hans personlighet. Trots den stillsamma tonen är det som att spänningen skruvas åt hårdare och hårdare under de sista hundra sidorna. I tankarna är Henrik förbunden med omvärlden, men vi som läsare misstänker att hans grepp om verkligheten lossnar långsamt, långsamt, långsamt.

Efter ett hundratal sidor önskade jag för ett ögonblick att Knausgård skulle skrivit litet mer knapphändigt, och inte lika ofta gjort detaljrika utvikningar. Men snart kände jag att varje mening hade sin plats i det här stora romanbygget. På samma sätt som Proust, och, skrämmande nog, spök-Kant i spökberättelsen mot slutet, har Knausgård skapat en hel värld genom en människas liv, och allt är viktigt. Och framför allt är Knausgårds språk så njutbart att jag dras tillbaka till läsningen även när den dova oron är som mest påtaglig. Nydelig.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2
Min kamp 3

onsdag 9 december 2009

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Jag förstår inte hur hon orkar. Karin, huvudpersonen i Sara Kadefors' bok, är läkare. Det är ju ett krävande jobb. Därtill jobbar hon ett par kvällar i veckan på en hemlig klinik som tar emot flyktingar utan papper. Jag kan erkänna att jag själv har fullt upp med saker att göra varenda kväll, men inte lika krävande, och till skillnad från Karin har jag inte man och två halvstora barn hemma. Det är som att Karin driver sig själv till att jobba så hårt som möjligt för att göra rätt, men att hon är driven av skuldkänslor, och att hon mer eller mindre flyr från familjelivet. Är det för att hon tror att familjen klarar sig bättre än de gömda flyktingarna, eller för att hon tycker att hon borde göra mer i familjen men inte orkar börja?

En av de papperslösa som behandlas på kliniken, Katerina, arbetar svart som hushållerska hos en riktigt elak familj. Hon har lunginflammation som aldrig kommer att läkas ut så länge hon måste bo kvar i deras kalla källare. För första gången känner Karin att hon måste ta sig an en patient personligen, och hon bjuder in Katerina till sitt eget hus för att återhämta sig. Men när Katerina har tillfrisknat vill hon förstås arbeta för att göra rätt för sig och få tjäna pengar igen. Karin reagerar instinktivt mot att låta någon annan arbeta i hennes hem, men kan inte förneka att livet blir lättare när familjen får hjälp med städningen, matlagningen och så mycket annat.

Sara Kadefors har skapat en komplex och komplett person i Karin. Hon beskriver mycket väl de varierande besvikelserna och missförstånden i familjelivet. Karins blandade känslor för och emot att låta Katerina arbeta hemma hos dem är också trovärdigt beskrivna, i synnerhet som jag håller inte med henne om allt hon tänker men ändå förstår henne. Det är inte heller omöjligt att till största delen tro på historien som utspelar sig, när man ser den utveckla sig dag efter dag. Men när jag under de sista kapitlen tänker igenom boken, blir jag ändå litet tveksam. Det börjar kännas som att hela handlingen i boken är komponerad för att iscensätta ett straff för Karin. Varför då? För att hon gapar över för mycket, när hon försöker rädda världen en flykting i taget? För att hon inte vill erkänna Katerina som anställd utan vill se henne som en vän? Men Katerina kliver ju själv in som en idealisk familjemedlem/mamma/vän för hela familjen utom Karin. Så vad var det då för fel med att Karin ville bli vän med Katerina till att börja med?

Jag ville helst inte se boken som en berättelse om hur det alltid måste gå när man litet motvilligt tar hjälp med hemarbetet för sin familj. In i det längsta ville jag se det här som berättelsen om en familj och en jagad kvinna med arbete och barn. Men så hårt som Karin straffas för att hon försöker vara stark men tyvärr missar att komma nära sin familj, det blir litet för mycket, faktiskt. Jag tycker ändå att Fågelbovägen 32 är en bra bok, och att Sara Kadefors är en mycket bra författare som jag vill läsa mer av.

fredag 4 december 2009

Ed Harcourt i Filadelfiakyrkan

Det var en bra kväll för själen, från början till slut. Den vackra Filadelfiakyrkan var en god inramning för alla begåvade artisterna som uppträdde. Ed Harcourt var den jag bespetsat mig på, men båda förbanden var goda upplevelser.

Först ut på scen var The Langley Sisters, tre unga kvinnor i röda klänningar. De var inte bara näpna utan hade röster som lät fint både enskilt och i stämsången, och de ackompanjerade sig själva på gitarr och fiol. Till de två sista numren tillslöt den ena systerns äkta make, huvudattraktionen Harcourt. Hans insats vid flygeln lyfte både melodin och harmonierna så att sångerna lät riktigt mäktiga.

Av Loney, Dear hade jag inte hört så mycket innan, men de var fantastiska live. Nils-Emil Svanängens enträgna, patosfyllda röst ledde varje låt till ett mäktigt crescendo. Hur tyst de än började växte till slut de bombastiska klangerna fram, återhållet ibland, men alltid vackert melodiöst. För en gångs skull önskade jag inte förbanden av scenen utan njöt av varje sekund.

Lyckligast blev jag ändå när Ed Harcourt började spela. Kyrkorummet var nedsläckt, och hans röst tonade fram ur mörkret. Snart följdes den åt av starka och ändå skira klanger från kyrkorgeln. Så vackert! När han hastat ned till flygeln spelade han genast She fell into my arms, snabbt men ändå inlevelsefullt. Därefter Bittersweetheart. Inför Shadowboxing ställde han sig framför mikrofonen och förklarade "I am a conduit for all the pain in the world", men lät inte alltför nedslagen.

Försöket med att loopa handklappningar och beatboxljud gick inte så bra, men vi fick ju Apple of My Eye istället. Den skulle varit ännu vackrare om inte folk i publiken klappat så okänsligt i takt så fort refrängen startade. Hallå, liksom! Det är inte dansband vi lyssnar på. Låt Ed Harcourt få välja att variera takten efter stämningen, när han nu sitter ensam vid en flygel och ändå låter bättre än många större grupper.

Harcourt plockade upp en av gitarrerna, och The Langley Sisters kom tillbaka in på scen för att spela med i några av de nya låtarna! 2010 skall Lustre släppas, och vi fick höra titelspåret. Därefter, med tanke på var vi befann oss, sade Harcourt Sorry! och spelade Church of No Religion. Den lät eftertänksam och fin, liksom Feel Bad Later som följde. Ed Harcourt är väldigt bra på att finna både melodi, klang och de rätta orden för att skapa de där nedtonade, mångtydiga stämningarna som känns starkare än alla känsloutbrott.

Än en gång, med tanke på att vi satt i ett vackert kyrkorum bad Harcourt oss att svara We don't really give a flop about you när han sjöng Born in the 70's. Det var både roligt och taktfullt av honom! Med Harcourt tillbaka vid flygeln kom The Langley Sisters och en percussionist in och spelade några låtar jag inte kände igen. Efter den mest medryckande av dem hördes barngråt utifrån. Det var Roxy! Lilla ettåriga dottern. Hon var säkert i goda händer, för mor och far stod lugnt kvar på scenen och spelade professionellt I've become misguided.

Ellakari Larsson kom upp på scenen och sjöng med litet tyst i några låtar. Eftersom Backstreet Boys spelade i Globen samma kväll, dedikerades Loneliness till Max Martin. Ed Harcourt och BSB är diametrala motsatser: Harcourt är en underbart begåvad musiker och låtskrivare. Hans musik sätter fokus på nyanserna, och behöver inte blåsa på med överdrifter för att bli stor. Samtidigt känner han sina instrument och vet vad han kan få fram ur harmonierna, och har en säker och uttrycksfull röst med varken för mycket eller för litet distans till det han vill säga. Äh, många högtravande ord för att säga att han helt enkelt är skitbra.

Med förinspelade, romantiska violiner, ena Langleysystern på fiol och percussionisten lekte Ed Harcourt sedan faktiskt publikfriare, crooner, på gränsen till smörsångare. Under Until Tomorrow Then klev han ned från scenen, närmare publiken och såg några lyckliga anhängare in i ögonen när han sjöng till dem. Det var en vacker avslutning, eller nej, vi hade ju inte fått nog! Efter intensiv handklappning kom Ed Harcourt tillbaka, satte sig vid flygeln och spelade This One's For You så äkta och innerligt. Det var en bra ton att åka hem på.