Vi börjar där man ska, med ONDA NAZISTER, mitt under de sista dagarna under andra världskriget. Nazisterna försöker fly till Berlin med ett helt tågsätt proppfullt av stulna konstskatter från hela den kända historien. Vår man Indiana Jones och hans sidekick Basil Shaw är där för att försöka stoppa dem eller åtminstone stoppa på sig själva någon av de allra mest värdefulla artefakterna. De allra flesta av de tyska soldaterna är lika pricksäkra som stormtroopers och de måste dessutom höja högerarmen när de möter en officer, så snart har Indy och Baz skakat av sig dem alla förutom den allra mest enträgne artefakt-sökaren. Fighten ovanpå det framrusande tåget är mycket spännande, men uh, gång på gång är Indy så nära att skrapa huvudet riktigt otäckt!
Cirka tjugofem år senare ser vi Indiana Jones igen, och hyggligt nog som en motvikt till hans släta, photoshoppade ansikte i de första scenerna så skymtar vi nu hans gamla, halvnakna, rynkiga kropp, den som ändå kommer att kicka igång och ge sig ut på äventyr strax. För även om han själv säger att han är gammal och stel så märks det inte när jakten startar. Nu är det dock Indy själv som jagas, tillsammans med Baz' dotter Helena som plockat upp sin fars fixering vid den där speciella artefakten. De som är ute efter den och dem är fortfarande krassa nazister, och det utmynnar i underhållande förföljelsescener i 1969 års New York. Och så vidare till Marocko, för nya tricks och originella biljakter... och vidare i den europeiska historien.
Det är kul när Indy anlitar gamla vänner för hjälp - gamla, likt han själv, men pålitliga och kompetenta. De mångkunniga Indy och Helena kan också blixtsnabbt se ledtrådar och lösa historiska gåtor, och skynda sig iväg mot nya ledtrådar i gamla spännande miljöer - med onda nazister hack i häl. Skurkarna här är lagom elaka för att inte bli karikatyrer, i synnerhet Mads Mikkelsen som den kallhamrade Dr. Voller.
Vad brukar vi mer stöta på i Indiana Jones-filmer? Uråldriga tempel som rasar när man drar ut en sten, och kunskap som är så stor att människohjärnan inte kan hantera den. Den här filmen följer inte mallen helt men är helt klart en Indiana Jones-film, och därtill en av de bättre!
Mamman pushar på, och pappan ger med sig: berättarens föräldrar tar över en kiosk i förorten i västra Stockholm. Inventarierna var i sämre skick än säljaren hade påskinit, men det är inte det största problemet. Mer oroande är istället den allt grövre kriminaliteten utanför kioskdörren. Dock har de vuxna barnen stora planer för föräldrarnas kiosk:
Syskonskaran bestod förutom mig, Författaren, även av Juristen, Aktivisten, Konstnären, Kampsportaren, Läraren och Medicinstudenten. Fyra flickor och tre pojkar. Vi talade konstant i mun på varandra.
"Jag anar en succé. Med Fars och Mors goda hjärtan kan det inte bli något annat!"
"Vi ska bygga en oberoende ekonomisk struktur!"
"Vi anlitar arbetslösa ungdomar, så skapar vi motstånd: genom mening och hårt arbete!"
"Eller så kan vi lära ut juridiskt självförsvar till folket."
"Kolla den här Che Guevaran."
"Tänk om vi skulle använda källaren som vapengömma, eller knarkfabrik. Ingen av er skulle behöva jobba en dag till i era liv."
"Vadå, ska vi bli torpeder och börja klippa folk?"
"Alla medel är tillåtna i kampen mot kapitalismen."
"Jag ska sälja sprit, jag skiter i!"
"Vi kommer för fan att gå i konkurs..."
"Håll käften, jävla idiot!"
"Säg inte håll käften till varandra. Vi ska organisera gamla och unga och kriminella och intellektuella och visa vad fucking orten går för!"
Men det dagliga slitet i kiosken ger förstås ingen tid eller energi över till högre ambitioner än att gå runt ekonomiskt, följa alla föreskrifter från kommunen eller hitta sätt att undgå dem. Och mest av allt att hålla sig väl med människorna som kommer in till kiosken eller hänger utanför den. Pappans bakgrund som mandé, en minoritet i Irak, har lärt honom att alltid hålla sig utanför konflikter oavsett om de gäller religion, pengar eller annat. Tillsammans med hans vana att behandla alla rättframt men med respekt gör det att han inte blir indragen i de blodiga gänguppgörelserna som blir allt vanligare just i kvarteren där kiosken står. Men som läsare delar vi ändå Författarens oro för Mamman och Pappan som varje dag säljer smågodis, cigaretter, och faktiskt farligare saker till olika grovt kriminella som alla ligger i fejd med varandra.
Boken Lejon och lamm rör sig i huvudsak kronologiskt men beskriver egentligen inte ett händelseförlopp, utan ett tillstånd av fara som ständigt ökar. Man får starka sympatier och respekt för Mamman och Pappan som hanterar de svåra situationerna, men personbeskrivningen är splittrad och karaktärsutvecklingen likaså. Flera gånger stannar berättelsen upp för att berätta om pappans insikter och handlande, som om just de ögonblicken vore början på något nytt, men skillnaden mellan före och efter märks inte och snart kommer ett nytt sådant ögonblick. Dock är det tänkvärt hur våldet hela tiden lurar utanför kiosken, och att ett mord som förr skulle skakat om och förändrat allt, istället snart bara blir historia och läggs till handlingarna.
Det är ju inte alls alla i förorten som är medlemmar i de kriminella gängen, och uppenbarligen har Mor och Far lyckats med att ge just sina barn en god uppfostran och goda chanser i livet som de har förvaltat väl. Det drivs till sin spets i ett tal som Pappan håller till sina barn, men som man egentligen önskar att alla i trakten fick höra:
[...] det farligaste i denna värld är inte vapnet som dödar. Det är våra egna nationalistiska, religiösa och politiska fängelsehålor. Fyll era liv av andlighet, av kunskap, av konst, av kultur. Lev, för i helvete!
Och ändå, strax efter denna starka uppmaning hör vår berättare sin far i smyg tala i telefon om skumraskaffärer med någon okänd i andra ändan av linan. Så komplex är fadern, så komplex är världen. Och ändå, igen, på bokens sista sidor ger fadern sin son ytterligare några kloka råd i polemik med Gilgamesheposet - en berättelse ur den egna kulturen att vara stolt över men inte låta sig styras av. Klokt, mycket klokt.
I Laurie Andersons familjehistoria finns en berättelse om farfadern, uppenbarligen skarvad men underförstått aldrig synad i sömmarna:
Så får vi se historien gestaltad i nästan trovärdiga bilder i tidig 1900-talsstil: en liten pojke som far till Amerkat, blir hästhandlare och gifter sig ung. Bilderna är skapade av MidJourney AI efter Laurie Andersons instruktioner. De är förstås roliga i sin absurditet, men ändå rörande när man ser de allvarliga blickarna hos de absolut icke-existerande människorna på bilderna. Senare i utställningen får vi veta farfaderns verkliga historia, överlagrad med Andersons egna minnen, en mycket mer gripande historia, och dessutom speglad i ett liknande men ännu grymmare livsöde från vår samtid.
Just när man stiger in i utställningen möts man av den dansande och rytmskapande Laurie Anderson i en kostym med insydda delar av en trummaskin, i en film från föreställningen Home of the Brave (1986). När man vänder sig 90° för att se på verket intill känns det nästan som att Anderson är närvarande och tittar över axeln. På andra sidan ger hon oss chansen att känna i kroppen vad hon också kände en gång: brummandet från en elektrisk skrivmaskin som gick in i kroppen när hon uppgivet lutade huvudet i sina händer, vilande mot ett träbord. Redan där känns det att utställningen är något utöver det vanliga.
En gång tar oss förbi en rad av små figurer - de är tredimensionella dockor på vilka varsin film noggrant projiceras, så att de ser ut som levande varelser. Vid en snabb anblick ser de söta ut, de är ju så små. Men hör ljudet i luften, och titta närmare - alla sitter de och slipar knivar, kvinnor som män och gamla som unga, med uppsyner som inte är direkt hotande men avvaktande, ibland obehagligt småleende.
En del av ett rum låter oss se och höra flera olika varianter av performances som Laurie Anderson utfört med fiolspel. Några av fiolerna finns på plats: den med en inbyggd repeterande inspelning och en signifikant bild av en and; en utan strängar men med en skivtallrik för 45-varvare; och en skapad av aska och lim med en titel som genljuder i mitt hjärta: The sweetness of music. Ljuvligheten finns kvar efter att livet tagit slut.
Jag önskar att jag finge vandra barfota över verket Sidewalk (2012) där papper med text ur Dostojevskijs Brott och Straff strimlats och lagts ut i inbjudande nästan-släta högar, och inte bara det, utan renderats självlysande i de mörka salarna av de fascinerande filmer som projiceras på den. Ahh, hur kan något så vackert vara en simpel trottoar att trampa på när man är på väg någonstans? Men visst är den inbjudande. Och hur vackra och kulturbestyckade måste inte byggnaderna vara i en stad med sådana trottoarer? (Önskar man.)
Uppenbarligen är Laurie Anderson skicklig på att använda nya verktyg för att forma om grundpelarna i vår kultur och civilisation. I verket Scroll från 2021 har hon låtit ett neuralt nätverk hos Australian Institute for Machine Learning i Adelaide skriva om Bibelverser baserat på olika översättningar och tolkningar av Bibeln och hennes egna texter. Det ger en underbar lätthet åt verserna som ändå är igenkänneliga:
Det är sorgligt men inte överraskande att läsa om Laurie Andersons erfarenheter av att bli antastad på New Yorks gator, och hur männen som ropade efter henne antingen tog illa upp eller började kråma sig när hon vände kameran mot dem - helt utan skam, utan att själva inse vilka kräk de är.
Men alla män är inte skräp. I ännu ett samarbete med institutet i Adelaide från i år fick det neurala nätverket skriva den poetiska sviten I'll Be Your Mirror baserad på texter och verk av Laurie Anderson och hennes mångårige partner Lou Reed.
Under en period provade Laurie Anderson att sova på olika offentliga platser och registrerade vad hon drömde då. För oss som blir inspirerade av att läsa om det ger hon oss genast en talande kudde att lägga huvudet på.
Operan ARK skall ha premiär i Manchester 2024. I en sal som både är inbjudande (sittkuddar) och avskräckande (stor och tom) ser vi Molnet, det med all vår data, på väg att brista och låta informationen strömma ut över golvet där ljuspunkter rör sig i cirklar. Bakom rep finns en eka som kanske kan vara vår räddning då?
Utställningens höjdpunkt är VR-verket To the Moon, ett samarbete med den taiwanesiske konstnären Hsin-Chien Huang, värt att köa för och i rummet där man köar ser man också en föraning av de svindlande händelser som skall bjudas. Men det är inkilad i VR-hjälmen och med kontroller i händerna som det verkliga äventyret börjar. På plats i en krater på månen tar dinosaurier form framför mina ögon, uppbyggda av DNA-byggstenarna så det går att se igenom dem, men skuggorna de skapar är solida.
I kön till To the moon
På golvet, över fötterna
Efter ett tag får man själv kontrollen och kan börja röra sig. Oooh, jag flyger över månytan! Oooh, jag flyger riktigt högt och när jag tittar nedåt är det långt till marken! För mig med viss höjdskräck kittlar det mer och mer i magen. Över kraterns kant, vidare, ännu en krater, är jag inte alltför högt nu, kan jag styra nedåt? Men plötsligt är man ute i rymden helt utan mark under fötterna, oändlighet åt alla håll, och jag måste anstränga mig för att inte tappa fattningen. Det dyker upp asteroider att ducka för, till slut en stor formation att sikta mot, men nu går det fort och jag tror att jag skall krascha in i stenväggen och dö. Jag påminner mig själv om att jag sitter i en stol och inte kommer att dö, men känslan försvinner inte helt. Några ögonblick av lugn, sedan skjutsas jag upp högt i rymden igen, gång på gång. Jag har inget fotfäste, jag har ingen kontroll, jag måste låta allt hända. Till slut får jag chansen att känna mig som en grundad månvarelse, där jag lunkar fram på månytan ridande på en tapirliknande varelse, förbi kraschande kristaller där jag kan se stjärnorna speglas. Oändlighet och stadighet på samma gång. Så kan jag tänka mig att leva. Tack för den resan.
Ahh, vilka färger det finns i ökenstaden Asteroid City - lysande turkos himmel, vitt och persikofärgat för att mjuka upp, platt sand som sträcker sig ända till de höga bergen långt bort. En perfekt miljö för Wes Anderson att placera en film, som vanligt stiliserad i design, kläder, persongalleri och handling. Men först: svartvitt. I en inledande scen à la The Twilight Zone får vi en introduktion till den berömde pjäsförfattaren Conrad Earp och historien om hur han skrev den kända pjäsen Asteroid City. Även denna framställning, liksom de återkommande blickarna till denna meta-handling, är stiliserad och inramad i en scenografi som den dock inte låter sig begränsas av.
Teaterns magi är att även när vi ser rep och taljor och kanten på scenen, så kan handlingen växa till något verkligt i våra ögon och inom oss. Det händer med pjäsen Asteroid City; den blir mer verklig än historien om dess tillblivande (fast fortfarande med Wes Anderson-mått). Alla osannolika förutsättningar och sammanträffande känns helt naturliga och framför allt underhållande. Fyra barngenier har kommit till Asteroid City för att ställa upp i en tävling ordnad av militären, alla med otroligt avancerade uppfinningar. Det ena snillet, Woodrow, anländer med sin far Augie Steenbeck som är pjäsens huvudperson, tre underbara kravallungar till småsystrar och askan av deras döda mor.
Bifigurerna är charmiga på olika sätt: där finns en grupp skolbarn och deras uppjagade men rådiga skolfröken June, ett cowbpyband som missade bussen och deras maskuline sångare Montana, och många fler, alla besatta med kända skådespelare ur Wes Andersons favoritgäng (Tilda Swinton, Ed Norton, Jason Schwartzman och många fler) samt nya vänner i gänget som inte är mindre kända.
Samhället Asteroid City heter så för att där finns en meteorit, och där finns också ett rymdforskningscentrum. Men oooh! När är församlade för att beskåda meteoriten och ytterligare spännande himlafenomen, så dyker ett äkta UFO upp, och en underlig utomjording klättrar ut! Scenen är underbart komisk utan att skämta bort den verkliga spänningen i sammanhanget. Nu ställs allt på ända i Asteroid City.
Wes Andersons filmer är redan dockskåp. Behöver han egentligen lägga på det här meta-lagret med en verklighet bakom dockskåpet? Egentligen inte, men jag gillar det, och jag gillar att han går åt det hållet. Och jag gillar att verkligheten bakom fiktionen också har formen av ett dockskåp. Kanske kommer han att fortsätta ännu längre och lägga på fler meta-lager? Det hoppas jag på!
Man skulle kunna skapa en modell för att förutse utvecklingen för människosläktets kommande historia i universum. Mer än så har Hari Seldon egentligen inte skrivit i sin vetenskapliga artikel om psykohistoria som han presenterar på en matematikkonferens på Trantor. Men det gör honom högintressant för kejsaren av det galaktiska imperiet, som gärna vill ha honom på sin sida som en spåman som också hjälper till att vidmakthålla Trantors överhöghet i det galaktiska imperiet. Och kanske räcker det att låta folk tro att man känner till framtiden och kan styra den för att de skall lyssna till en, men som en läsare med minnen av Hari Seldons kommande kloka råd under tusentals år känns den här början på historien skakig.
Än mer så eftersom Hari Seldon nu är ett byte för såväl kejsaren som hans möjliga konkurrenter. För att hålla sig undan går Seldon under jorden på Trantor - ja, hela planetens bebyggelse, som också täcker hela planeten, ligger under kupoler och en bit ned under markytan. Men för att vara universums politiska medelpunkt och enande styrka, har även planeten Trantor olika furstendömen och kulturer, vilka det är intressant att lära känna tillsammans med Hari Seldon och hans följeslagare Dors Venabili. Seldon har nyss landat på Trantor och blir ofta omtumlad av omständigheterna, men trots att historikern Venabili endast har levt och forskat på Trantor i två år har hon bättre koll på de lokala förhållandena och fattar sig snabbt i trängda situationer. Hari Seldon är dock inte helt hjälplös själv, och hans ibland dumdristiga sökande efter kunskaper som skall hjälpa honom att bygga psykohistorien leder dem till udda och spännande miljöer på Trantor. Några av kulturerna de möter talar om en enda planet som var ursprunget till allt mänskligt liv, men det ena samhället kallar planeten för Aurora, den andra säger att den heter Earth. I myterna talas också om en robot... förrädare enligt de ena, räddare enligt de andra.
För att vara en av de senare böckerna av Asimov är Prelude to Foundation tacknämligt inte för pratig utan packad med spännande händelser. Även om det kanske varit bättre att låta Hari Seldons historia stanna i historiens dunkel är det intressant att läsa om de olika kulturerna på Trantor, rätt under kejsarens näsa, och om några av de listiga planer som satte psykohistorikern på rätt spår.
Vi ser inte skogen för alla furumöbler och studentrumsväggar - den här Midsommarnattsdrömmen utspelar sig inte i en traditionell skog utan i något som liknar studenthem från tiden den skrevs (1960), i en brytningstid där flickorna är klädda i söta klänningar men knähöga stövlar à la Swinging Sixties och då och då klättrar in i pojkarnas sovrum.
Och litet bredvid den här världen finns älvornas kungapar Oberon och Titania, som just nu håller på och grälar och gärna drar in de lustiga människorna i sitt bråk. Oberon vill faktiskt också ordna upp några av ungdomarnas trassliga kärleksrelationer, men mest av allt ställa till det för Titania, och när han ber Puck om hjälp kan det faktiskt gå snett, det vet han ju redan. Vi ser hur rumsväggarna skevar och dras upp i luften - nu är inget riktigt stadigt längre.
Benjamin Brittens musik bär fram handlingen i rika och varierade stilväxlingar: Hermias och Lysanders kärlek ackompanjeras av musik i närmast marsch-stil för att understryka hur rättrådig den är, Titanias älv-damer med skor till huvudbonad sjunger övernaturligt skirt, och harmonierna till Oberons befallningar till Puck är vackra men underliga. Och åhhh så skönt countertenoren Rodriga Sosa Dal Posso låter i sina många partier som Oberon! Jag kan knappt få nog av hans ljuvliga stämma. En annan vars starka men mjuka röst verkligen kommer till sin rätt är David Risberg i rollen som Demetrius. Alla sångare på scenen är förstås skickliga, och de fyra ungdomarnas kanon när allt börjar ordna sig för dem är charmerande. Och i sin fysiskt utlevande talroll drar Robert Fux med rätta till sig uppmärksamheten var gång han är på scen.
Vi har ju också den fantastiskt roliga pjäsen-i-pjäsen med hantverkarna som skall sätta upp dramat om Pyramus och Thisbe! Till slut är det dags för dem att förevisa den, klädda som mimare för att lägga ytterligare några lager av humor på den genomroliga operan. Men märk väl! När Thisbe sjunger ut sin sorg över sin käraste Pyramus död, då sympatiserar musiken med henne och är oändligt sorglig och vacker. Man skojar inte om kärlekssorg. Men i övrigt får vi skratta riktigt mycket och njuta av en vacker och sevärd opera vars handling är tokig och ändå minnesvärd.
Tro det eller ej, men det är faktiskt julen som är Michael Boltons favorithögtid, inte Alla Hjärtans Dag. Men när jultomten ber honom om en tjänst är det just till Valentins dag som han ställer sin sensuella stämma till förfogande. Det är nämligen så att tomtenissarna råkat göra alldeles för många leksaker, men om folk inspireras till att göra 75000 nya barn i februari, så kommer de att vara nyfödda och behöva leksaker till julafton tio månader senare!
Så det ordnas en annorlunda sorts gala, där kändistelefonister som Brooke Shields, Janeane Garofalo och Bob Saget (RIP) sitter i växeln och tar emot löften om - inte pengar den här gången, utan om att inringaren skall göra barn ikväll! Allt går förstås smidigare då Michael Bolton eller hans gäster sjunger sexiga, upphetsande sånger.
Michael Bolton's BIG, SEXY Valentine's Day Special - både galan och TV-showen vi ser - är fylld av musik, humor och kändisinhopp. Andy Samberg dyker upp som Kenny G, påminner Michael Bolton om hans hårfagrare dagar och utmanar honom i en Deliverance-duell, allt medan den verklige Kenny G står som vaktmästare i kulisserna och suckar.
Huvudpersonen Michael Bolton har charm, självdistans, känsla för humor och en underbar röst som ingen behöver skämmas för att de älskar. När han sjunger sina fina sånger känns det helt rätt att ta tag i sin käraste och göra barn, precis som han uppmanar oss. Eller att skratta gott åt den underhållande kärleksshowen som går bra att se vilken månad på året som helst.
Mitt i Oxfords ärevördiga universitetsområde står Babels torn. Eller snarare är det motsatsen till Babels torn, för där studerar man all världens språk för ett speciellt syfte, men det är ändå ett torn och det kallas för Babel av alla i Oxford. Att det är större inuti än vad det ser ut som utifrån är en av många effekter som silver inmängt med språk kan framkalla.
Att antas till Oxfords unika språkutbildning är en ynnest som är få förunnat. Årets kull skiljer dessutom ut sig från de övriga studenterna och professorerna - alla vita män - då den består av två unga kvinnor och två unga män med utländsk bakgrund. Det borde egentligen inte vara så ovanligt som det är, för silvrets kraft blir starkare ju mindre samstämmiga översättningarna mellan orden är. Magin som bygger på europeiska språk är på väg att falna i kraft då ordens användning i länderna börjar likna varandra, så kraftfullare magi kan skapas av språk från mer avlägsna länder. Men många är fientligt inställda till att välkomna icke-vita studenter och kvinnor, och våra fyra huvudpersoner Robin, Ramy, Letty och Victoire kommer snart att märka det i alltmer grövre förolämpningar och sabotage.
Skimret kring Oxford, kunskapens boning sedan flera sekel tillbaka, fortsätter ändå att vara en stark lockelse för Robin även när han upptäcker hur det brittiska imperiets rikedom och trygghet bygger på att suga ut andra länder och dess människor. Är det bättre att infoga sig i systemet och försöka förändra det inifrån - eller att försöka störta det helt och hållet, som andra han möter vill göra?
R.F. Kuangs bok Babel or The Necessity of Violence är ett utmärkt exempel på hur science fiction och fantasy kan ge en tydligare bild av världen vi lever i. Kolonialmaktens plundringar som samlat rikedomarna hos sig gör det svårare för de utnyttjade länderna och folken att utmana den som jämnstarka motståndare - silvret flödar till England och gör det hela tiden starkare. Och trots att man i Oxford behöver utomeuropeiska språk för att skapa kraftfull magi, har man ingen respekt för människorna som talar dem. Och de magiska artefakter som skapas av silver och ordpar går inte tillbaka till länderna som gav de nödvändiga orden, utan används till roliga småsaker i rika engelska hem som att låta prydnadsväxter blomma vackrare.
Boken Babel innehåller många diskussioner om översättningar och ords urpsrung som är fascinerande för oss som är (nästan) lika intresserade av språk som Oxfordstudenterna. Fotnoter förtydligar de engagerade diskussionerna antingen med en lång utläggning eller bara det korrekta tecknet på sanskrit, kantonesiska eller vilket språk som just då står i fokus.
Men när den vackra fernissan på Oxfords vitterhet skrapas bort kommer det fram en hänsynslös vilja att upprätthålla Englands herravälde till vilket pris som helst. Robin och hans allierade får känna in på bara skinnet hur våldsam kampen blir, och den blir mycket grym. Det finns många aspekter att tänka på när det är dags att välja sida, och det är en av bokens styrkor att den låter olika åsikter brytas mot varandra inom vängruppen och inom vår huvudperson Robin själv. Till slut är varje val på liv och död, för en själv, för de man älskar och kanske för hela världen.
Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2023
Where I belong - The role of found family in science fiction
Camilla Linde, Ian McDonald, Karl-Johan Norén, Martha Wells, Anna Jakobsson Lund (moderator)
Många SF- och fantasyälskare hittar en ny familj i fandom, efter att ha känt sig utanför bland folk som inte förstår vad man intresserar sig för. Om ens ursprungliga familj inte är så bra är det fint att veta att det finns andra alternativ, andra konstellationer där man kan lita på varandra. Det var vad man talade om i den första paneldebatten jag bevistade på Eurocons sista dag. Martha Wells sade att människan är menad att ha fler människor omkring sig, inte bara mamma och pappa utan även andra roller, roligare roller än bara de omhändertagande! Men omhändertagande personer drar ofta in andra i sin gemenskap. Ian McDonald hade hittat en ny familj i amatörteatersällskapet han är engagerad i, en gemenskap framvuxen ur det gemensamma målet som alla arbetar mot.
I arbetsför ålder kan man lätt uppskatta den familjelika gemenskapen i Star Trek, där en grundläggande värme finns mellan personerna som både bor och arbetar tillsammans. Muminfamiljen är också ett fint exempel på en öppen och välkomnande familj med flytande gränser, kanske särskilt historien där det osynliga barnet tas omhand och blommar upp.
Panelens författare tillfrågades hur de skriver fram en found family eller chosen family som också är ett bra uttryck. Camille Linde relaterar sina roller på vad hon har i vanliga livet. Martha Wells vill att hennes karaktärer skall utvecklas organiskt och vet inte från början hur det skall gå. En person i handlingen kan visa sig inte fungera med de andra, medan andra relationer blir rena succéer, som Murderbot och ART vars buttra gemenskap växte fram till en överraskning även för Martha Wells själv! Ian McDonalds kommande bok Hopeland bygger på en idé han haft i tjugo år, inspirerad av en flygstolstidning hans fru räckte honom. Konstellationerna han skriver om återfinns på öar av olika storlek och växer efterhand till storlekar som matchar en nation. Vad händer när de möter varandra och blandas?
Exempel på found families kan vi hitta i hästböcker, böcker om internatskolor, i filmen Goodfellas fast den familjen drar tyvärr alla i fördärvet, och i rollspel där man förhandlar länge både innan och under spelet och alla har roller och uppgifter. Det var fint att den nya Dungeons & Dragons-filmen inte visade en ensam hjälte utan faktiskt en grupp som samarbetade, en found family.
Anatomy of Future Bodies
Francesco Verso, Torill Kornfeldt, Ian McDonald, Elena Pavlova, Heidi Lyshol (moderator)
Transhumanism är den mest personliga grenen av science fiction, sade Ian McDonald, för den handlar om den egna kroppen, och också om "Vad är naturligt, vad är inte naturligt?" Redan idag har vi förstärkt våra kroppar med olika hjälpmedel; pacemakers, laseringrepp i ögonen och något så enkelt som vanliga glasögon. Det skulle gå att göra människor allergiska mot kött, vilket skulle dra ned resursslöseriet. Men hur skulle det genomföras - obligatoriskt, frivilligt, eller i skymundan som en terrorakt? Om en förbättring av människokroppen gör en yngre och mer hälsosam och också är ytterst dyr kommer den att användas av de förmögna och vara svåruppnåelig för vanliga människor.
Ian McDonald lyfte även i denna panelen (jfr hans Kaffeeklatsch igår) fram hur den tvååriga deadlinen för månliv som hans Luna-böcker hängde på blivit frånsprungen av vetenskapen, och klagade stillsamt över hur hans böcker blir frånåkta av vetenskapen. Men Elena Pavlova tyckte att science fiction ändå skulle försöka sikta längre fram än vetenskapen, det är SF:s jobb att göra det! Torill Kornfeldt påpekade att den samlade mängden av SF-böcker utgör en karta över vad som kan hända om man går åt ena eller andra hållet i nutiden, men inflikade att hon för egen del föredrar välskrivna böcker som har en bra och genomtänkt fiktion framför dem som är vetenskapligt korrekta men inte så engagerande. Så nämnde hon att man kan välja att i en bok utforska de viktigaste skillnaderna mellan nutiden och framtida förändringar, och apropå det berättade Francesco Verso att i hans nyaste bok behöver man inte äta mer än en gång i månaden. Men hur fungerar det i hans hemstad Rom, med läckra restauranger överallt? Hans lösning är att man fortfarande samlas där men då kring dofterna av god mat, och tack vare det utvecklas människans doftsinne. Intressant, men jag vet att jag nog hellre skulle vilja fortsätta äta, tugga, slurpa och känna alla spännande konsistenser och smaker i munnen.
The future of pleasures
Att äta och njuta var just vad Torill Kornfeldt talade om i sin föreläsning om ett ämne hon med den äran tagit upp förut och som eventuellt blir en ny bok! Det gäller den viktiga pelaren i livet att få njuta av det som är gott. Det finns en idé om att nöjen inte är viktiga, särskilt inte i svåra tider. Men historien talar emot det. Under dyrtider har även fattiga människor betalat dyrt för kryddor som ger maten bättre smak. Under andra världskriget var glass så viktigt för US Navy att ett fartyg var avdelat för att serva de övriga med glass och reservdelar till glassmaskiner. Och det finns nyare forskning som visar att våra tamdjur inte främst tämjdes för sin förmåga att ge mat utan för nöjen som tuppfäktning eller religiösa motiv.
Så vad kan vi få för njutningar och nöjen i framtiden? Att syntetiskt återskapa mjölk med den unika formulan från helt andra djur än kor, som till exempel hyenor, delfiner eller till och med mammutar ger mjölk som inte är så god att dricka i sig men som annars fungerar bra för att skapa ost och, förstås, glass. Redan i år skapades ett vegetabiliskt köttsubstitut med ingredienser från mammut vilka ska ha gett produkten en distinkt mammutsmak.
Ett problem i framtiden är dock att odlingsområdena för kakao och kaffe försvinner i takt med jordens uppvärmning. Kan man lösa problemen genom att genmodifiera plantorna så att de står emot sjukdomar, eller hitta härdigare varianter i Amazonas? Det oroar mig att Torill Kornfeldt själv är skeptisk mot dessa lösningar men vi kan känna oss säkra på att det även ligger i hennes intresse att meddela oss så snart det finns hållbara alternativ och en möjlighet att fortsätta att njuta av en chokladbit som smälter i munnen och sprider sin perfekta smak. Dock leder det oss in på Torill Kornfeldts påpekande, att vi egentligen inte stannar upp och njuter av allt det fantastiska som ingår i en chokladbit: kakao, vanilj, och annat som förr var dyrt och exklusivt men som vi nu bara kan glufsa i oss på en halv minut. Vi utarmar och förstör jorden för vår njutnings skull och för att den skall bli billig och tillgänglig, men istället för att säga åt oss att skämmas för det får vi istället tack och lov uppmaningen från Torill Kornfeldt att vi borde uppvärdera njutningen. Jag litar redan sedan tidigare på hennes engagemang för att vi inte skall nedvärdera det goda i livet.
Loving and hating Star Wars
Jenny Bristle, Gunilla Jonsson, Klaus Æ. Mogensen, Michael Petersen
Egentligen avslutades Eurocon redan vid tolvslaget, men vi höll på i några timmar till! En av de allra sista panelerna satt jag med i, som moderator och tack och lov också som deltagare så att jag fick berätta några anekdoter om min kärlek till Star Wars från barndomen och framåt. Inga av oss i panelen var kalenderbitare men det kändes litet skönt att även vi amatör-fans fick prata om våra favoritfigurer och vad vi hoppas och önskar av Star Wars-franchisen. Gunilla Jonsson skulle vilja se en TV-serie om wookies och jag önskar mig som alltid en lättsam komedi med allvarlig underton som utspelar sig i Cantinan på Mos Eisley, med ett musikaliskt inslag av Figrin D'an and the Modal Nodes i varje avsnitt! Och så önskar jag och säkert de flesta andra att de fina dagarna med Eurocon 2023 i Uppsala vore ännu fler, men det var ju en så lyckad och väl genomförd tillställning att vi alla kan gå hem med fina minnen.
Katja Lindblom, Anton Lindbro, James Shields, Vincent Docherty (moderator)
Vi läser och skriver berättelser om andra planeter, men hur ser de ut i verkligheten? Något av det bästa jag vet är att höra hur mycket astronomer hunnit ta reda på om de exoplaneter som upptäckts, och om hur det går till, och det var just vad vi fick i panelen Strange New Worlds. Låt mig först hänvisa till en webbsida som förklarar hur man hittar exoplaneter, istället för att jag skall försöka plita ned något om transit-metoden och wobble-metoden.
Det finns dock förbehåll med metoderna och man kan se några av problemen bara genom att försöka applicera dem på vårt eget solsystem. Om stjärnan man studerar har en planet med en omloppstid på ett år likt vår jord, eller till och med mer, ökar risken att transitmetoden inte fungerar då man sällan fokuserat på en stjärna under så lång tid. De exoplaneter som hittills hittats har haft snabbare omloppstid. Motsvarande med wobble-metoden: man skulle kunna se att solen påverkas av omkretsande planeter men inte kunna urskilja hur många planeter och av vilken sort de är. Hoppet ligger till förbättringar i direct imaging-metoden.
De planeter vi hittills har hittat ligger inom en radie av tusen ljusår, de flesta närmare galaxens centrum. Vi har hittat flera planeter med kort omloppsbana nära sina solar, ofta röda dvärgar. De flesta planeter som hittas är Hot Jupiters, alltså gasplaneter ofta större än vår Jupiter, som ligger nära sina solar. Intressant är att de inte skulle ha kunnat skapas så nära en stjärna utan måste ha kommit till längre ut och sedan vandrat in mot stjärnan. År 2007 hittades en jordlik planet, alltså med en fast yta av sten, som tycks vara kärnan av en tidigare Hot Jupiter.
Rymdteleskopet Kepler skickades ut för att studera tusen solsystem liknande vårt och undersöka de exoplaneter man redan kände till. Det är nu pensionerat och den nya hjälten är James Webb-teleskopet, som har mer avancerade spektrografiska egenskaper och kan göra en noggrannare bild av atmosfärer kring planeter, även om den ännu inte blir komplett. Studerar man en planets atmosfär har man chansen att se om liv kan vara på väg att utvecklas där. Om vi kan undersöka livets uppkomst i olika stadier på olika planeter är det ledtrådar till hur livet uppstod på jorden. Och omvänt, när vi studerar planeterna och dess månar i vårt eget solsystem ger det idéer om hur exoplaneter kan se ut. Därför är det spännande att JUICE nu är utsänd för att forska på månarna kring Jupiter!
(Inte bara titeln på paneldebatten utan också innehållet drog mina tankar till den intressanta podcasten exocast. Rekommenderas varmt!)
Kaffeeklatsch: Ian McDonald
Ian McDonald var inte hedersgäst just den här gången, men jag var glad att han var där och att jag fick tid att småprata om hans böcker. Jag gillar hur han skriver böcker med handling kring ny teknologi och vetenskap och han berättade att han brukade läsa New Scientist, men ju mer naturvetenskapen fragmentiseras, desto svårare är det att hänga med. Dessutom; den svaga mångravitationens inverkan på människan var en viktig pelare i Luna-trilogin, men härom året rapporterades det att effekten inte skedde så snabbt som han räknat med när han skrev den första boken så det blir lätt så att vetenskapen springer ifrån det man skriver. Men han håller fortfarande utkik efter nya händelser i tekniken, och så visade han oss den kusliga AI-genererade bilden LOAB med lika kuslig origin story. Är kvinnan på bilden en Jungiansk arketyp eller AI:ns undermedvetna?
Därefter modererade jag en panel om samtida TV-serier med SF- och fantasyinnehåll med väl förberedda paneldeltagare, och det var mycket trevligt!
Tillbaka till månen och vidare till Mars
Katja Lindblom, Anton Lindbro, Björn Mårtensson, Ollie Östlund, Katarina Eriksson (moderator)
Ännu en av de vetenskapsgrundade panelerna jag gillar att höra, den här gången så oturligt krockande med en genomgång av JUICE-expeditionen och det var ju himla synd. Men jag är mycket nöjd med mitt val och vad jag fick höra om den nya rymdålder vi lever i nu. Det beror bland annat på den utbredda användningen av CubeSats, små enheter med standardmått från en kubikdecimeter och uppåt vilka är lätta att pussla in i överblivna utrymmen när en satellit skall skjutas upp. Detta ger möjligheter både åt mindre forskningsprojekt och åt kommersiella aktörer. Dock skulle intresset kunna svalna och rymdåldern gå mot sitt slut om det visar sig att det blir jobbigt att bygga en månbas, och att problemen är annorlunda, mer triviala och tråkigare än vad vi tänkt oss. Också om resan till Mars (bemannad) tar längre tid än vad folk kan vänta på.
För vi har ända sedan sextiotalet hört att vi kommer att resa till Mars om tjugo år, och det är ungefär vad som sägs än idag. Men med tanke på hur mycket människokroppen skulle utsättas för under de cirka sju månader det tar att flyga till Mars - nedbrytning av skelettet, reflexer som försvinner, kosmisk strålning som ökar cancerrisken - kan det ta ännu längre tid att skapa förutsättningar för att överleva den resan och komma fram i nog gott skick för att bygga upp ett habitat på Mars. Jämför också med hur hisnande den visionäre Jules Verne skrev om att skjuta iväg människor till månen ur en kanon - visst vet vi mer nu men kanske inte tillräckligt om vad förhållandena gör med människokroppen. Men fiktion är ändå ett bra sätt att börja fundera på vad en rymdresa kan innebära. Några förslag på bra fiktion om rymdfärder är Kim Stanley Robinsons välresearchade trilogi om att kolonisera Mars, och TV-serien For All Mankind. Därtill finns det en stor mängd brädspel om att kolonisera Mars vilka låter en spela med allt som måste byggas upp och alla problem under tiden som måste lösas, så än så länge verkar intresset stort!
Övergivna platser och liminala utrymmen
Kristina Hård, Gunilla Jonsson, Michael Petersén, Markus Sköld, Lisa Ylitalo, Amanda Setterwall (moderator)
En liminal plats är ett tillstånd av mellanrum, där du känner dig fysiskt, psykiskt och emotionellt osäker. En kal och kall korridor, eller en stad tömd på människor, eller någon annan plats som ger dig obehag. Den skall inte främst locka fram nyfikenhet och vilja att undersöka, och inte bara ge dig en ny erfarenhet utan också ta något från dig. Liminala varelser är spöken - varken levande eller döda - som uppträder vid den liminala tiden midnatt.
Gunilla Jonsson och Michael Petersén började skapa Metropolis som en ruin av Platons grotta där vi också är skuggor av vad vi skulle kunna vara. Metropolis är också alltings ursprung och resterna av minnen som vi kan gå runt i - inte bara våra egna minnen utan även andras, men allt är trasigt och man kommer aldrig helt att hitta tillbaka till det som var. När de trettio år senare återvände för att skriva sina böcker om Metropolis förstod de mer av vad de tänkt då, och upptäckte mer om sig själva än vad de hade insett i sin ungdom.
Panelens diskussion var spännande och intressant, och fastän liminala tillstånd inte är tänkta att vara positiva upplevelser så är de ju faktiskt lockande ändå...
More than a thousand words: Illustrating the imagination
Johan Egerkrans, Matylda Naczyńska, Olivia Serwaa Bernardsson, Nina Tadsen, Britt-Inger Johansson (moderator)
När Matylda Naczyńska läste böcker längtade hon efter att måla bilder av vad hon läste. Olivia Serwaa Bernardsson lockades av japansk kultur och manga, sedan av sagor och fantasy, och båda arbetar nu med illustration av fantastik på olika sätt, liksom förstås även Johan Egerkrans. Nina Tadsen kommer från akademihållet och uppmärksammade att fantastiken i stort sett är exkluderad från konsthistorien.
Gruppen talade bland annat om hur det är bra att hitta och visa en realism och något som är görbart även när man tecknar övernaturliga och utomjordiska motiv. När man skapar concept art för dataspel och liknande så kan föremålen och dräkterna inte bara vara vackra utan måste även vara funktionella. Ännu mer krävande än 2D-bilder är att skapa något som ser vettigt ut när det rör sig. Det finns fördelar och nackdelar med att skapa föremål och varelser från liknande referenser man redan har, och många gånger är det enklare att teckna även något originellt med utgångspunkt i vad någon annan konstnär tidigare skapat, än att se på djuret eller föremålet självt. Nu är vi alltså inne på väsen och figurer som inte finns i verkligheten och som illustratören måste uppfinna själv. Och för den kommande betraktaren kan det vara enklare att se och förstå om man överdriver några detaljer, liksom en karikatyr kan vara en lättare igenkännbar bild på en människa. Men så gäller det också att ha en viss suspension of disbelief - Johan Egerkrans påpekade att vingarna på draken i Eurocons signatur inte skulle kunna lyfta och bära den, men den är snygg!
Working with the future
Andrew Dana Hudson, Anna Krook-Riekkola, Klaus Æ. Mogensen, Jesper Stage, Johan Jönsson (moderator)
Det finns människor som planerar för framtiden, mycket konkreta planer för saker som påverkar allas våra kommande liv. Anna Krook-Riekkola är en av dem då hon är med och planerar framtidens energi. Ett kraftverk kommer att stå kvar i minst 40 år och då kommer mycket att ha förändrats. Hon tycker att många fler borde fundera över framtiden så att det inte bara är några få som gör det och skapar planerna, eftersom de påverkar oss alla för lång tid. Och science fiction är viktigt, för där spekulerar man inte bara i trender och fakta utan framför allt i hur människorna påverkas av dem och själva reagerar på dem.
Jesper Stage har i många kloka och underhållande Swecon-föredrag gett oss nya insikter om ekonomiska realiteter som faktiskt också gäller i science fiction. Vi kan lära oss mycket om framtiden av vad som skett förut. Vi kan också titta på gamla prediktioner av framtiden, och istället för att skratta åt allt de trodde fel om, tänka på varför det tänkte fel. Framtidsvisioner är ofta styrda av dåtidens tankar och trender. Men att ta en trend och dra ut den oändligt leder ofta fel, och det av många olika skäl.
Det är nog delvis så att framtidsvisioner i science fiction har påverkat framtiden (nutiden), som Metaverse i Snowcrash, små apparater att bära med sig och tala i, och andra tekniska prylar. Och även i motsatt riktning - vi kan vara ganska snabba med att peka ut när något verkar dra alltför långt mot övervakningssamhället i 1984. Ett intressant uttryck är "the world would be way more kafkaesque and orwellian if not for Kafka and Orwell".
AI, Robots and Identity
Niels Dalgaard, Eva Holmquist, Andrew Dana Hudson, Martha Wells, Mikko Rauhala (moderator)
Vill AI (eller robotar) egentligen bli människor? Är inte det en ganska mänsklig idé, är det inte troligt att de skulle vilja vara något eget? Om de nu kan vilja något. Hur mycket av personlighet/originalitet kommer från den ursprungliga programmeringen? Och om en entitet är programmerad att vilja något som är självdestruktivt, är det inte oetiskt - som korna i Liftarens Guide Till Galaxen som vill bli uppätna?
Att en AI eller en robot har eller får medvetande och personlighet, det är nog inte så binärt utan troligen en glidande skala. Om vi ser på hur vi historiskt försökt skilja oss från djuren, så har vi hela tiden fått flytta våra definitioner på vad som utgör intelligens efter att vi har upptäckt djur som gör samma saker.
Men om vi skulle komma till en punkt där vi erkänner att en AI är självmedveten och att vi ger den rättigheter, då kan vi (i den avancerade civilisationen) fundera på att alla människor i världen ännu inte har samma rättigheter och självbestämmande. Ett annat dilemma: att entiteterna är skapade för att tjäna ett syfte. Vad skall de göra när de inte längre uppfyller det, när de till exempel blivit för gamla och ersatta med nyare modeller? Fandom for Robots är en novell som tar upp det och kan ge en något att fundera på.
The Word for World is Forest - Hugo winner 50 years ago
Lise Andreasen, Saga Bolund, Jessica Elgenstierna, Ian McDonald, Flemming Rasch (moderator)
För femtio år sedan fick Ursula K Le Guin välförtjänt Hugopriset för boken The Word for World is Forest. Den inspirerades av den stora skogfällningen nära Le Guins hem i Oregon, och av det då pågående Vietnamkriget. Men tyvärr har vi fortfarande pågående krig i många delar av världen, så det finns nya referenspunkter, även till kolonialismen som Terranerna utsätter ursprungsbefolkningen på Athshe för. Att ta sig från Terra till Athshe tar 40 år så de människor som befinner sig där har alltså lämnat allt och alla de kände bakom sig och har inget annat än sig själva på plats. Men det är ingen ursäkt för den grymma avhumaniseringen av de små, gröna pälsklädda varelserna som lever i harmoni med träden som människorna hugger ned. Visst är boken litet svartvit, i det att så gott som alla människor är onda och alla athsheaner är goda, och inom athshe är uppdelningen manligt-kvinnligt också ganska stereotypt. Men även med sin sorgliga handling är boken läsvärd än idag.
Have Space Suit - Will Travel! The LARP scene goes into space
Vilken bra början, för det är ju ändå ut i rymden jag vill! Nu har jag ingen rymddräkt, bara en silvrig jacka, och därför var det bra att deltagare erbjöds färdiggjorda dräkter i Battlestar Galactica-lajvet Monitor Celestra, det första jag vågade mig iväg på och vilket faktiskt också var det första för Britt-Inger Johanssson, som berättade om tre science fiction-lajv: Monitor Celestra, Lotka Volterra och Odysseus.
Att få en färdigdesignad dräkt sänker inte bara tröskeln för nya deltagare, utan är också en viktig del i att skapa känslan på dessa lajv: man spelar ofta en besättning i uniform, och utseendet på kläderna avslöjar vad du arbetar med vilket är en hjälp när man skall driva handlingen framåt. Lika stor del i att sätta stämningen har miljöerna man befinner sig i, något man verkligen lyckats med i Monitor Celestra som utspelade sig på ett skepp vid hamn, Lotka Volterra där man bodde under jord i råa, kalla lokaler som tidigare varit skyddsrum, och Odysseus, där en skola med stor skicklighet och känsla för detaljer gjorts om till ett rymdskepp. Det ser mycket lockande ut att anmäla sig till nästa resa med Odysseus som planeras till 2024!
Märkliga urtidsdjur och deras värld
Torill Kornfeldt har i åratal glatt Swecon-besökare med sin breda och gedigna kunskap om udda djur genom jordens historia, så döm om min förvåning när hon blev ut-nördad av Johan Egerkrans! Nej, alls inte utskåpad utan tvärtom blev dialogen mellan dem båda fantastiskt intressant då båda var så djupt kunniga och kunde bolla latinska namn, geologiska perioder och vilka djur som levde när. på ett mycket underhållande och inbjudande sätt. Egerkrans är aktiv i paleocommunties och där måste man kunna alla termer för att platsa, så vi fick snabbintroduktioner till olika utvecklingslinjer av dinosaurier och även arter som överlevt in i vår tid. En av hans favoritperioder är den kambriska explosionen där plötsligt en massa nya former av djur uppstod, såsom tagghudingar och ryggstråledjur, och till vår glädje finns det en plats i Kanada där många av dem bevarats och då inte bara de hårda delarna utan även de mjuka delarna så att vi kan se hur de såg ut. En annan favoritperiod är perm där de dominerande landdjuren faktiskt är våra förfäder, däggdjur om än reptilliknande, och han skulle gärna vilja göra en ny bok om den perioden att foga till de många dinosaurieböcker han redan gett ut för både stora och små.
Torill Kornfeldt å sin sida arbetar med ett nytt projekt där man undersöker vilka stora evolutionära steg under jordens historia det var som gjorde att människan kom att utvecklas, och också om detta skulle kunna hända på en annan planet. Där kunde hon komma med en förklaring till den kambriska explosionen; snowball earth, då jordens temperatur var lägre och ett istäcke låg över större delen av planeten. Då is består av färskvatten måste vattnet därunder ha varit extremt salt, och i närheten av varma källor kan liv ha utvecklats vidare efter dessa förutsättningar. Men ovanpå isen kan det ha funnits pölar med färskvatten där andra former av liv har utvecklats - olika för olika pölar. När så istäcket smälte så blandades alla dessa former av liv samman och konkurrerade om resurserna på ett nytt sätt. Det var vid den tiden som flercelliga djur började utvecklas, med ögon och hårda skal och tänder för att se andra, attackera och bita dem och även skydda sig själva. Fascinerande! Jag ser fram emot att läsa mer om detta från dem båda!
Att många inte tar science fiction och fantasy på allvar avspeglar sig förstås även i akademin. Det vittnade deltagarna i panelen om, men kunde också berätta om hur det har börjat röra på sig även där, och för att man tack vare interdisciplinära projekt och samarbeten öppnar sig mer för områden utanför de gamla, beprövade. Detta skiljer sig förstås åt mellan olika länder och lärosäten, men just Finland verkar ligga långt framme här och det är ju bra! Merja Polvinen kunde berätta om hur ett större projekt som undersöker olika sorters narrativ via hennes institution kunde hitta grogrund för inriktningen på "failed narrative" hos spekulativ fiktion, som ju intresserar sig för klimathotet trots att det är en långsamt krypande katastrof.
Hedersgästintervju: Johan Egerkrans
Johan Egerkrans är spirituell, rolig att lyssna på och bra på att berätta om sig själv - kanske för att han pluggat marknadsföring! Men intervjun blev ännu bättre av att moderatorn Patrik Schylström var så kunnig om de många böcker Egerkrans gjort, och hade mycket fina bildexempel från hans långa karriär att visa upp. Dock inga från de fina gubbarna han ritade redan som tvååring! Men en av de 300 blyertsskisser från rollspelet Gemini som var den första utgivna bok hans verk dök upp i, efter en lång tid av rollspelsintresse. Efter flera år med att skapa konst till rollspel och dataspel gick han vidare till att illustrera barnböcker, bland annat Taggtråds-Tim och Monsterflickan, och arbetade i tio år som illustratör på Wahlströms. På senare år har det blivit mycket fantasy och Johan Egerkrans längtar litet tillbaka till att rita rymdskepp igen. (Men vi vet ju också att han vill göra fler dinosaurieböcker, det sade han ju för tre timmar sedan!)
När man arbetar som illustratör kan författaren ha egna idéer om hur det skall se ut och en del kan bråka en del om vad Johan Egerkrans presenterar och vilja ändra här och där, medan andra inte bryr sig lika mycket. Då kan det vara skönt att bara hålla kontakt via förlaget, inte med författaren i egen hög person. Egerkrans kan dock själv känna igen den känslan när hans böcker översätts till engelska - det är ju hans visioner som formas om litet grand.
I ett par år pushades Johan Egerkrans av sin redaktör att göra en helt egen bok, han hade ju ett bra språk tyckte hon! Det hade varit lätt att göra en egen Harry Potter men han ville inte hamna där och visste också att resultatet skulle bli mediokert. Istället kom han på att han skulle välja ett ämne han redan tyckte om - myter! Nordiska gudar! Men att i princip presentera Snorres Edda i ord och bild - det kändes som att bita i ett väldigt stort guldäpple... Istället började han med Nordiska väsen, som ju i princip är en monsterbok men inte för rollspel utan för vår mytologi. Då kände han att han var OK med att skriva korta texter, och han vill ju också vara en folkbildare, så det blev en väg in i något som sedan kom att följas upp även med den fina boken om Nordiska gudar, och fler efter det.
För att göra paus i den här ganska tunga utgivningen valde Johan Egerkrans att ge sig på något lättare - pekböcker! Men med spännande teman som Första Odjursboken och Första Dinosaurieboken och en snygg estetik och färgskala som doftar 1960-tal. Där utvecklade han sin stil från att ha använt mycket konturer till att fortfarande använda linjer där det nästan skall synas hur han drog strecket, men ta bort dem så att bara färgfälten blir kvar. De många vackra bilder som Patrik Schylström så hjälpsamt visade upp får mig att tänka att jag nog även vill skaffa några av de här barnböckerna, förutom de vackra praktverken Nordiska väsen och Nordiska gudar som jag redan har och gillar.
Sam J. Lundwall and SF in Sweden
Vi är många, kanske särskilt bland besökarna på Eurocon 2023, som är tacksamma mot Sam J. Lundwall och de läsvärda science fiction-böckerna med gula pärmar som han gav ut och som biblioteken ofta tog in. De tre herrarna i panelen hade och har olika minnen av mannen själv: John-Henri Holmberg berättade en fin historia om hur uppmuntrande Lundwall varit när han som trettonåring skickade sitt första egengjorda fanzin till adresser han hittat i tidskriften Häpna! och även när han gick på sin första kongress. Jörgen Jörälv har alldeles nyligen givit ut boken Delta Science Fiction, en berättelse och kronologi ihoppusslad av information han fått tag i från alla håll utom från Sam J. Lundwall själv, som uppger att han har bränt alla dokument rörande förlaget för att undvika att akademiker skall skriva om det. Men vi är ju intresserade! Även när herrn är så avståndstagande.
Bellis har mailkontakt med Sam J. Lundwall och har fått fantastiska uppdateringar från hans liv i form av nyskapade verk - enmansoperor, omskrivningar och utökningar av tjugo SF-romaner han skrivit tidigare, och dessutom hans enligt egen utsago magnum opus om tretusen sidor. Och inget av detta vill han släppa till en större publik. Han har meddelat att det roliga är att hitta på, han bryr sig inte om om någon läser det. Så detta magnum opus skall ingen få läsa.
Enligt uppgift är Sam J. Lundwall nöjd med Jörgen Jörälvs bok, dock missnöjd över hela Delta-tiden. Men alla vi andra kan vara mycket nöjda med den, med de över tvåhundra böcker som gavs ut och det hundratal som Sam J. Lundwall sedan gav ut på annat förlag, och likaså Jules Verne-Magasinet som han gav ut i 41 år. Säkert hade svensk fandom varit mycket mindre idag om vi inte haft denna goda näringstillförsel.
Snygga, lagom muskulösa män tittade på mig från posters i de amerikanska tidningar jag köpte på 1990-talet, och jag tittade förundrad tillbaka. Jag klistrade upp bilderna på väggen i mitt rum och de andra tjejerna i min studentkorridor kom och beundrade dem ibland. Men mer än så såg jag inte. Att Chippendales var en hel show visste jag men den showen kom aldrig i närheten av mig. Ännu mindre visste jag hur många kontroverser som låg bakom skapandet av Chippendales, men det får vi se i TV-serien Welcome to Chippendales.
Från Indien kommer Somen Banerjee till Los Angeles, tar sig namnet Steve Banerjee och börjar arbeta för att lyckas i Amerika. Klubben han köper hackar sig fram tills försöket med manliga, avklädda dansare blir en succé! Kvinnorna flockas och pengarna rullar in. Genom de åtta avsnitten av serien får vi se hur dansarna bit för bit blir mer välkoreograferade och professionella, och företaget expanderar från klubbkvällarna till fler sätt att tjäna pengar. Oh ja, det blir alltid några minuters lockande dans till skön 80-talsmusik, och mer 80-talskänsla av kläder, frisyrer och möbler som inte är helt snyggifierade utan ofta halvtaffliga och fula men därför ännu mer sympatiska för oss som var med då.
Ingen människa klarar att bygga upp ett imperium helt ensam, och olika personer kommer in med hjälp i olika skeden - promotorn Paul Snider med en tidig investering, koreografen Nick de Noia med snyggare dansmoves, klubbens hangaround Denise med bättre kläder, och så kloka sparförslag från Irene som blir Steves hustru. Men Steve Banerjee vill inte gärna dela med sig av sin framgång till andra - varje insteg från annat håll möts först med motvilja från honom.
Det är litet synd att serien i så hög grad visar Steve Banerjee som sur och ogin mot människorna som hjälper honom, eller låter dem snacka skit om honom bakom hans rygg. Pinsamma motgångar får ta stor plats medan alla runt omkring honom lever livet med jättemycket party, knark och sex hela tiden. Bara sällan får vi se Banerjee lycklig, njutande av sina framgångar. Överhuvudtaget brister serien i de flesta karaktärsskildringarna - folk finns med för att driva handlingen framåt. Men handlingen är ju spännande, och de många dansscenerna gör Welcome to Chippendales till rolig underhållning med några inslag av verklig spänning och sorg.
