söndag 25 juni 2023

Laurie Anderson Looking Into A Mirror Sideways på Moderna Museet

I Laurie Andersons familjehistoria finns en berättelse om farfadern, uppenbarligen skarvad men underförstått aldrig synad i sömmarna:


Så får vi se historien gestaltad i nästan trovärdiga bilder i tidig 1900-talsstil: en liten pojke som far till Amerkat, blir hästhandlare och gifter sig ung. Bilderna är skapade av MidJourney AI efter Laurie Andersons instruktioner. De är förstås roliga i sin absurditet, men ändå rörande när man ser de allvarliga blickarna hos de absolut icke-existerande människorna på bilderna. Senare i utställningen får vi veta farfaderns verkliga historia, överlagrad med Andersons egna minnen,  en mycket mer gripande historia, och dessutom speglad i ett liknande men ännu grymmare livsöde från vår samtid.


Just när man stiger in i utställningen möts man av den dansande och rytmskapande Laurie Anderson i en kostym med insydda delar av en trummaskin, i en film från föreställningen Home of the Brave (1986). När man vänder sig 90° för att se på verket intill känns det nästan som att Anderson är närvarande och tittar över axeln. På andra sidan ger hon oss chansen att känna i kroppen vad hon också kände en gång: brummandet från en elektrisk skrivmaskin som gick in i kroppen när hon uppgivet lutade huvudet i sina händer, vilande mot ett träbord. Redan där känns det att utställningen är något utöver det vanliga.


En gång tar oss förbi en rad av små figurer - de är tredimensionella dockor på vilka varsin film noggrant projiceras, så att de ser ut som levande varelser. Vid en snabb anblick ser de söta ut, de är ju så små. Men hör ljudet i luften, och titta närmare - alla sitter de och slipar knivar, kvinnor som män och gamla som unga, med uppsyner som inte är direkt hotande men avvaktande, ibland obehagligt småleende.


En del av ett rum låter oss se och höra flera olika varianter av performances som Laurie Anderson utfört med fiolspel. Några av fiolerna finns på plats: den med en inbyggd repeterande inspelning och en signifikant bild av en and; en utan strängar men med en skivtallrik för 45-varvare; och en skapad av aska och lim med en titel som genljuder i mitt hjärta: The sweetness of music. Ljuvligheten finns kvar efter att livet tagit slut.


Jag önskar att jag finge vandra barfota över verket Sidewalk (2012) där papper med text ur Dostojevskijs Brott och Straff strimlats och lagts ut i inbjudande nästan-släta högar, och inte bara det, utan renderats självlysande i de mörka salarna av de fascinerande filmer som projiceras på den. Ahh, hur kan något så vackert vara en simpel trottoar att trampa på när man är på väg någonstans? Men visst är den inbjudande. Och hur vackra och kulturbestyckade måste inte byggnaderna vara i en stad med sådana trottoarer? (Önskar man.)


Uppenbarligen är Laurie Anderson skicklig på att använda nya verktyg för att forma om grundpelarna i vår kultur och civilisation. I verket Scroll från 2021 har hon låtit ett neuralt nätverk hos Australian Institute for Machine Learning i Adelaide skriva om Bibelverser baserat på olika översättningar och tolkningar av Bibeln och hennes egna texter. Det ger en underbar lätthet åt verserna som ändå är igenkänneliga:


Det är sorgligt men inte överraskande att läsa om Laurie Andersons erfarenheter av att bli antastad på New Yorks gator, och hur männen som ropade efter henne antingen tog illa upp eller började kråma sig när hon vände kameran mot dem - helt utan skam, utan att själva inse vilka kräk de är.


Men alla män är inte skräp. I ännu ett samarbete med institutet i Adelaide från i år fick det neurala nätverket skriva den poetiska sviten I'll Be Your Mirror baserad på texter och verk av Laurie Anderson och hennes mångårige partner Lou Reed.


Under en period provade Laurie Anderson att sova på olika offentliga platser och registrerade vad hon drömde då. För oss som blir inspirerade av att läsa om det ger hon oss genast en talande kudde att lägga huvudet på.


Operan ARK skall ha premiär i Manchester 2024. I en sal som både är inbjudande (sittkuddar) och avskräckande (stor och tom) ser vi Molnet, det med all vår data, på väg att brista och låta informationen strömma ut över golvet där ljuspunkter rör sig i cirklar. Bakom rep finns en eka som kanske kan vara vår räddning då?


Utställningens höjdpunkt är VR-verket To the Moon, ett samarbete med den taiwanesiske konstnären Hsin-Chien Huang, värt att köa för och i rummet där man köar ser man också en föraning av de svindlande händelser som skall bjudas. Men det är inkilad i VR-hjälmen och med kontroller i händerna som det verkliga äventyret börjar. På plats i en krater på månen tar dinosaurier form framför mina ögon, uppbyggda av DNA-byggstenarna så det går att se igenom dem, men skuggorna de skapar är solida. 

I kön till To the moon

På golvet, över fötterna

Efter ett tag får man själv kontrollen och kan börja röra sig. Oooh, jag flyger över månytan! Oooh, jag flyger riktigt högt och när jag tittar nedåt är det långt till marken! För mig med viss höjdskräck kittlar det mer och mer i magen. Över kraterns kant, vidare, ännu en krater, är jag inte alltför högt nu, kan jag styra nedåt? Men plötsligt är man ute i rymden helt utan mark under fötterna, oändlighet åt alla håll, och jag måste anstränga mig för att inte tappa fattningen. Det dyker upp asteroider att ducka för, till slut en stor formation att sikta mot, men nu går det fort och jag tror att jag skall krascha in i stenväggen och dö. Jag påminner mig själv om att jag sitter i en stol och inte kommer att dö, men känslan försvinner inte helt. Några ögonblick av lugn, sedan skjutsas jag upp högt i rymden igen, gång på gång. Jag har inget fotfäste, jag har ingen kontroll, jag måste låta allt hända. Till slut får jag chansen att känna mig som en grundad månvarelse, där jag lunkar fram på månytan ridande på en tapirliknande varelse, förbi kraschande kristaller där jag kan se stjärnorna speglas. Oändlighet och stadighet på samma gång. Så kan jag tänka mig att leva. Tack för den resan.



2 kommentarer:

  1. Hej Jenny!
    VIlken intressant utställning om Laurie Anderson som vi var på! Och jag som inte vågade vara med på Månresan! Men de övriga delarna av utställningen var ändå mycket intressanta!

    Marika Frykholm

    SvaraRadera
  2. Ja, hela utställningen var väldigt intressant och tankeväckande, och det var roligt att vara där med dig!

    SvaraRadera