måndag 19 juni 2023

En midsommarnattsdröm på Operan

Vi ser inte skogen för alla furumöbler och studentrumsväggar - den här Midsommarnattsdrömmen utspelar sig inte i en traditionell skog utan i något som liknar studenthem från tiden den skrevs (1960), i en brytningstid där flickorna är klädda i söta klänningar men knähöga stövlar à la Swinging Sixties och då och då klättrar in i pojkarnas sovrum.


Och litet bredvid den här världen finns älvornas kungapar Oberon och Titania, som just nu håller på och grälar och gärna drar in de lustiga människorna i sitt bråk. Oberon vill faktiskt också ordna upp några av ungdomarnas trassliga kärleksrelationer, men mest av allt ställa till det för Titania, och när han ber Puck om hjälp kan det faktiskt gå snett, det vet han ju redan. Vi ser hur rumsväggarna skevar och dras upp i luften - nu är inget riktigt stadigt längre.


Benjamin Brittens musik bär fram handlingen i rika och varierade stilväxlingar: Hermias och Lysanders kärlek ackompanjeras av musik i närmast marsch-stil för att understryka hur rättrådig den är, Titanias älv-damer med skor till huvudbonad sjunger övernaturligt skirt, och harmonierna till Oberons befallningar till Puck är vackra men underliga. Och åhhh så skönt countertenoren Rodriga Sosa Dal Posso låter i sina många partier som Oberon! Jag kan knappt få nog av hans ljuvliga stämma. En annan vars starka men mjuka röst verkligen kommer till sin rätt är David Risberg i rollen som Demetrius. Alla sångare på scenen är förstås skickliga, och de fyra ungdomarnas kanon när allt börjar ordna sig för dem är charmerande. Och i sin fysiskt utlevande talroll drar Robert Fux med rätta till sig uppmärksamheten var gång han är på scen.


Vi har ju också den fantastiskt roliga pjäsen-i-pjäsen med hantverkarna som skall sätta upp dramat om Pyramus och Thisbe! Till slut är det dags för dem att förevisa den, klädda som mimare för att lägga ytterligare några lager av humor på den genomroliga operan. Men märk väl! När Thisbe sjunger ut sin sorg över sin käraste Pyramus död, då sympatiserar musiken med henne och är oändligt sorglig och vacker. Man skojar inte om kärlekssorg. Men i övrigt får vi skratta riktigt mycket och njuta av en vacker och sevärd opera vars handling är tokig och ändå minnesvärd.


Foto: Sören Vilks

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar