Maline Nordin Ardesjö på Borås Konstmuseum

Borås Konstmuseum har ett antal videokonstverk i sina samlingar, och alla kan ju tyvärr inte ställas ut samtidigt. I sommar får vi högst upp och längst in i salarna se två filmer av Maline Nordin Ardesjö, som även studerat vid Textilhögskolan i Borås. Hon skapar dockor i människostorlek, med utseenden som är underliga men inte nödvändigtvis skrämmande. Filmerna visar poetiska situationer och stämningar snarare än sammanhängande handlingar.

I En sekund i evigheten leker sig ett barn fram över en åker med blommor, och kommer till ett bord i skogen runt vilket det står några av de här dockmänniskorna. Om det finns något på bordet ser vi inte, och det är högt även i förhållande till de stora dockorna. Vi vet att de inte är farliga för flickan går fram och rör vid dem, och verkar mana fram deras historier på så sätt.

En av dockorna har växande blommor i sina gistna byrålådor. Två andra går över en äng med en häst - en stor dockmänniska och ett mindre dockbarn. De är alla dröjande i sina rörelser, och de stela ansiktena ser ändå levande och fundersamma ut.

Jag är ledsen att jag inte hann se filmen En seglats till skogens hamn ordentligt, men hoppas att komma tillbaka för att få se vart den lilla skogsbäcken tar vägen.

Länk till Borås Konstmuseum

Luna: Moon Rising av Ian McDonald

I sista delen av en trilogi gäller det att knyta ihop allt som hänt och antingen skapa ett tillfredsställande slut eller en idé om hur historien kommer att fortsätta utan sina läsare. Ian McDonald gör det inte illa men inte heller så bra som andra avslutande böcker kan vara; det blir mer av samma, ett par nya visioner och så några Deus ex Machina som känns som litet fusk men är intressanta nog för min smak.

De fem Drakarna som vi har följt har alla byggt sina imperier på den synliga sidan av månen, Nearside. Nu får vi hux flux veta att så gott som hela Farside är täckt av ett självständigt universitet. De föredrar den obelysta sidan vilket ger dem bättre chanser till ostörda utforskningar av universum. (Men om de utför stötkänsliga experiment lär de ha irriterats av alla explosioner och attentat på andra sidan planeten.) Universiteten har också extremt skickliga förkämpar, vilka måste ha disputerat och ha tränat kampsport och datahackning tills de blir oemotståndliga enmansarméer. Nåväl, jag är för ett fristående universitetsväsende och självklart måste kunskapssökarna kunna försvara sig. Till universitetets överlägsna medicinska centrum förs den svårt skadade Lucasinho Corta tillsammans med kusinen Luna, som bar honom genom vakuum den sista kilometern till säkerhet.

Maktkamperna mellan familjerna fortsätter i form av spektakulära sprängattentat (förstås), rättegångsprocesser och kidnappning av arvtagarna. Vi får också en roande glimt av the Three August Sages, kvantdatorn som förutspår vad som kommer att ske på månens begränsade yta. Mest intressant är de olika familjernas idéer om hur månen och mänskligheten skall utvecklas. Vorontsov som sköter transporterna mellan jorden och månen planerar till exempel för vidare färder ut i rymden. Men nu tar sig också intressenter från jordytan ton. Deras planer är så fantastiskt innehållslösa och själsdödande att de känns helt realistiska: de vill göra hela månen till en börs för jordaffärer, ett enormt servernät helt drivet av energin som utvinns lokalt. Sorgligt nog innebär det att alla människor kommer att drivas bort från månen, mer eller mindre frivilligt och förmodligen mycket motvilligt.

Det är många ambitioner som spetsas mot varandra och kampen sker som sagt på flera plan. Det hänger på råstyrka, trojanska hästar och list, och det är svårt att se hur inte den senaste striden skulle kunna dras ett varv till med en ny vinnare. Men liksom Ian McDonald vill jag se ett någorlunda lyckligt slut där de mest omoraliska drakarna straffas och månen har en chans till spännande utveckling, och det är vad vi får i den här vilda västern-serien på vår grannplanet.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberabad Days 
The Dervish House
Time Was 
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon

Fleabag

Alla möten, dialoger, människor kommenteras rappt och bitande. Antingen är vår huvudperson ovanligt cynisk när hon snabbt listar andras problem och fel, eller så är de hon möter skitstövlar - vid första ögonkastet är det svårt för oss att veta vilket, vi som just har hamnat sida vid sida med Fleabag, en kvinna i tjugoårsåldern på drift genom London och sitt liv. Bit för bit kommer vi att märka att några av personerna hon möter verkligen är lismande kräk, som pappans nya fästmö, ständigt smilande medan hon sticker styvdöttrarna där det gör som ondast; eller systern Claires burduse svin till make.

Efter hand kommer vi också att märka att mellan några av människorna finns starka band av omtänksamhet och kärlek, invävda med oro och smärta och dolda under djupa lager av avsnoppande repliker och forcerade leenden. Kärleken till systern Claire är stark, och likaså till pappan, även när de båda gör livsval som till och med familjens svarta får ser är fel. Ja, Fleabags liv är en röra, men hon vill ändå stötta sina närmaste till att välja bättre vägar i sina liv och det gör extra ont när de stannar i sina dåliga situationer, och Fleabag än en gång framstår som den misslyckade, den som får skulden inlindad i ett nytt knippe förolämpningar.

TV-mediet är perfekt använt i de här korta, intensiva avsnitten ur Fleabags liv/känsloliv. Hennes kommentarer till kameran kan komma mitt i en dialog; en blick eller ett ord mitt i hennes egna repliker, och likt de snabba klippen till minnen vi kommer att få se mer av ger de bakgrund till vad hon känner och tänker i ögonblicket. I tillbakablickar växer bilden fram av bästa vännen, Boo, som nyligen dog i en tragisk olycka. Boo är raka motsatsen till Fleabag, kanske litet långsam i tanken men gediget snäll; en sådan person man verkligen vill ha som bästa vän.

Det är sällan jag slukar en TV-serie, men jag kunde knappt slita mig från Fleabags två säsonger à sex avsnitt. När jag vant mig vid det höga tempot, de bitska replikerna och Fleabags kaotiska liv längtade jag tillbaka. Är det slut nu? Jag skulle gärna se mer, men andra säsongen slutade starkt och bra. Jag vill dock absolut se mer av Phoebe Waller-Bridge.

Markus Krunegård på Stora Torget Borås

Från en mellanstor stad till en annan... Markus Krunegård skriver sina låttexter från ett Norrköpingsperspektiv och det talar till människorna i Borås. Publiken framför scenen på Stora Torget sjunger med från första tonerna och ger tillbaka energin och engagemanget som Markus Krunegård och bandet ger oss. Tur att vi lever samtidigt inleder spelningen, följd av Everybody Hurts och fina Hela Livet var ett Disco. Markus Krunegård skriver som den som bor i en litet kvävande stad, den som flyttar till Stockholm, den som kommer tillbaka igen och den som ser på dem som kommer tillbaka, och vi är många som kan känna igen oss i allt det. Trointeduärnåt City är en av hans många bra stämningsbilder från livet i en mindre stad som kan vara toppen ibland och olidlig ibland.

Något annat som Markus Krunegård beskriver så väl är känslan av att ens liv skaver mot världen. Det är inte den intensiva tonårssorgen som säger att jag är ensammast och ingen kommer någonsin att förstå mig på min väg mot botten. Det är istället känslan av att stötas fram och tillbaka mellan lycka och olycka, veta att nästan alla andra känner likadant, och att det är ett arbete som aldrig riktigt tar slut. Det är klokt och mycket tröstande, och det formuleras exakt i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, som inleds stilla med fint dragspelskomp. Det är snarare regel än undantag att bandet avslutar en låt, får applåder och fortsätter med några takter till, men ingen känner sig lurad utan sjunger med glädje om raderna några gånger.

Markus Krunegård har byggt ett piano hemma! Från vårt håll ser det ut som en ost, gul med läckra hål i. Där sätter han sig och spelar Korallreven & Vintergatan, följt av fina Askan är den bästa jorden, och så nya, sköna Stad i ljus. Ljudet på konserten är inte så bra, det låter grötigt och sången hörs inte så tydligt som den borde. Just här blir ljudbilden litet bättre men inte så fin som den borde vara för låtarna med den skiraste produktionen. Men så knattrar Du stör dig hårt på mig igång och energin stiger enormt hos publiken, och det räcker långt. Jag är en vampyr är lika energisk och drivande den, och Markus Krunegård rapporterar att hans FitBit säger att han gått fyra och en halv kilometer ikväll. Bandet drar ned tempot med den engagerande O A O A E Vi är förlorade, och så kommer extranumret, den stilla och fina Stjärnfallet. När bandet går av scenen står publiken kvar och sjunger refrängen i flera minuter tills Markus Krunegård kommer tillbaka och ger oss en blombukett. Det känns bra att vi alla hade musiken gemensamt i en dryg timme.

Luna: Wolf Moon av Ian McDonald

I första boken blev den yngsta av månens Drakar, Cortas, i det närmaste utplånade av en massiv attack på deras hem som dödade många och slog ut företaget Corta Hélio. Familjen Mackenzie, en annan av Drakarna, har alltid varit Cortas fiender och de direkta misstankarna faller på dem. Men vi vet att den skenbart oinvolverade Sun-dynastin gärna sår split mellan de andra Drakarna för att sopa upp spillrorna och ta över i slutändan - deras planer sträcker sig över hundratals, kanske tusentals år.

Några få Cortas överlever attacken och anropar skydd från de övriga Drakarna. Blodsband och gentjänster ger asyl hos Asamoah för Lucasinho och Luna ur den yngre generationen, men skyddet kommer inte att vara för evigt. Mackenzies har redan tidigare använt sig av såväl advokattricks som råstyrka med blodig utgång för att få det de vill ha. Boken Luna: Wolf Moon följer flera av huvudpersonerna på flykt från farliga förföljare, en del av dem i dödsföraktande parkour upp genom koloniernas slumområden, andra i skyddsdräkt över månens yta där vakuum och uttorkning är minst lika hotande som de lejda mördarna i ens spår.

Men sabotagen på Drakarnas anläggningar fortsätter i full kraft. Det känns sorgligt att läsa om hur girighet och maktlystnad driver människor till att krossa noggrant uppbyggda fabriker, för att inte tala om livsuppehållande trädgårdar och odlingar, och därtill alla människoliv som spills. Fixeringen vid familjeband, genom forcerade äktenskap och arvingar som tvingas in i familjens fålla, känns också futtig och meningslös. Är det så vår framtid i rymden ser ut? Nyfeudalism, nu instängd på en yta där alla dras in i striderna och döden ständigt lurar? Luna: Wolf Moon är litet dyster, och känns också som en mellanbok, men är spännande nog för att behålla läsarens intresse för hur det hela skall sluta.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberabad Days 
The Dervish House
Time Was 
Luna: New Moon
Luna: Moon Rising

The Aalto Natives på Borås Konstmuseum

Konstbiennalen i Venedig brukar visa konst från ett trettiotal medverkande länder. 1956 designade Alvar Aalto en paviljong vilken genom åren hyrts ut till olika länder men sedan dussinet år tillbaka används av de finska deltagarna. År 2017 fylldes den av en installation av konstnärerna Erkka Nissinen (Finland) och Nathaniel Mellors (UK), The Aalto Natives. Med talande dockor, filmer och stora konstruktioner visade de en helt ny berättelse om tillkomsten av Finland och nuläget; något helt annat än den stolta Kalevala eller Nokias framgångar.

Säkert slog det finska, humoristiska inslaget genom bruset av andra länders bidrag till biennalen, de må ha varit nationalistiska eller samhällskritiska som konst ofta är idag. Det är roligt att The Aalto Natives nu återuppstår i några salar på Borås Konstmuseum (i samarbete med Kiasma), så att fler kan få en totalt annorlunda bild av Finland, finnarna och finkulturskaparna! Konstnärsduon har dessutom lagt till flera stora nya verk i samma anda.

I en stor installation som leker snyggt med rummets perspektiv ser vi några byggarbetare som byggt in sig själva i väggen de håller på att - sätta upp eller riva? De pratar litet fundersamt och verkar inte alltför stressade. Verket skall vara en kommentar till byråkrati och krångel, och även om kopplingen mellan hantverkare och administration inte är direkt i mina ögon, är det underhållande att se gubbarna försöka jobba på fastän de har hamnat snett.

I en av utställningens skapelseberättelser får några tidiga kulturmän lära sig att skapa finkultur, och i verket Köttmännen och de fem planeterna får vi se hur de finska urfäderna har skapat konst som de är så nöjda med att de får erektion av upphetsning! De är förresten inte rena köttmän utan ser ut att vara byggda även av stekta ägg. Och planeterna de skapat - deras landmassor ser ut som köttfärs, så kanske är det därför Köttmännen blir så upphetsade?

Stordatorn står i ett rum omgivet av tolv huvuden på piedestaler; gamla män som fortfarande kan prata och framför allt minnas sin egen storhetstid. Vid rätt ögonblick kan man starta datorn och därigenom hela verket, med de mumlande och diskuternade gubbarna som då och då sätts på plats av stordatorn, han som nu har makten vilket inte helt accepterats av de äldre manshuvudena. Stordatorn anmodar meditation. Räcker det för att lugna männen ännu ett tag?

I en film från den ursprungliga installationen får vi se rymdmänniskorna Geb och Atum, de som skapade Finland en gång i tiden. Atum med en låda till huvud är optimistisk medan Geb, hans far, är mer cynisk. Nu skall de undersöka vad det har blivit av det Finland de grundlade...

Länk till Borås Konstmuseums sida om The Aalto Natives

Intervju med konstnärerna innan Venedigbiennalen

Tuca & Bertie

Från den intelligenta tecknade serien BoJack Horseman klev huvuddesignern Lisa Hanawalt vidare till ett eget projekt: Tuca & Bertie, om två vänner i fågelform i en värld med inte bara antropomorfa djur utan även växter (även om många verkar litet rädda för växtvarelserna, vare sig de är dryga tonåringar eller visa hippie-damer). Det börjar med att Tuca skall flytta ut från Berties lägenhet, eftersom hennes pojkvän Speckle skall flytta in. Åååh, vilken tydlig kick mot tjejernas vänskap! För att inte tala om hur tungt det är för den sorglösa Tuca att behöva stå på egna ben.

I BoJack Horseman kunde väldigt udda problem för personer med ovanlig bakgrund (avdankad skådespelare, stressad Hollywoodagent, hemlös flummare) bli något för tittare med Svensson-liv att engagera sig och känna igen sig i, för att tonträffen var så rätt. I Tuca & Bertie är det vardagsproblem som många av oss säkert haft, som blåses upp till mega-katastrofer med humoristiska lösningar. Detta verkar falla många entusiastiska tittare helt i smaken, men för mig blir allt för stort, bullrigt och tokroligt för att det skall tala till mig.

Visst skulle jag önska att man inte behövde smyga med att ha fått en sexuellt överförd smitta, men jag vill ändå inte bli kompis med bacillerna som i avsnittet "Sex Bugs". Visst skapar det rolig dynamik att ställa två väldigt olika personer mot varandra, men den neurotiska ambitiösa Bertie och slarvern Tuca blir alltför ofta högljudda stereotyper, och såväl problemen som lösningarna blir för enkla och slamriga för att jag skall ta dem på allvar. Vi får se några svåra situationer och sorger som hade kunnat utvecklas till något äkta, speciellt i avsnitt åtta, men hux flux slarvas de bort i nya explosioner av färg och ljud. Jag hade inte väntat mig en kopia av BoJack Horseman utan något originellt, men Tuca & Bertie tjoar förbi mig utan att fastna, fastän jag verkligen ville gilla serien.

Luna: New Moon av Ian McDonald

På månen finns inga lagar, bara kontrakt. Och knivskarpa jurister, och tillika skarpa knivar, för man använder inte gärna skjutvapen som riskerar att skapa tryckfall i de noggrant konstruerade miljöerna. Räknare i nedre synfältet håller reda på de fyra enheter du behöver för att överleva; vad du gör av med och vad det kostar att köpa och sälja syre, vatten, kol och data. Tidigt i boken följer vi Marina Calzaghe, nyanländ från jorden, och får en besk insikt i hur det känns att leva nära gränsen till att alla tillgångar tar slut.

Under de decennier som har gått sedan kolonisationen av månen påbörjats har fem starka familjer, fem Drakar, tagit kontroll över olika delar av systemen som upprätthåller månens kolonier och export. Konkurrensen mellan dem är ändå stenhård, alltid på gränsen att slå över i krig, och det finns gamla historier av sabotage och mord som gör att speciellt Corta och Mackenzie inte vill lita på varandra. Likt gamla tiders dynastier har man försökt mäkla fred genom att gifta samman medlemmar ur familjerna, men de äktenskapen har snarare skapat djupare misstro mellan de inblandade. Inte för att kärleken skulle driva dem åt något annat håll, utan för att de lufttäta kontrakten inte räcker för att föra samman människor som hatar varandra.

Handlingen fokuserar på familjen Corta, den senaste uppstigande Draken. En del av kapitlen utgörs av den åldrade matriarken Adriana Cortas arbete för att bygga upp sin industri och sitt hus, vilket börjar som rena infodumps men efter hand blir mer intressant. En annan av huvudpersonerna är den unge Lucasinho Corta, en irriterande bortskämd slyngel som ber om ursäkt genom att baka kakor på det han hittar hemma hos dem han sover över hos. (Hur kan folk ha socker och smör liggande löst på en knapp värld som månen? I alla fall är det litet roligt när han bakar en svensk prinsesstårta, som dock tyvärr verkar sakna marsipantäcke men i alla fall är grön.)

Att leva i månens svagare gravitation förändrar din ben- och muskelmassa. Har du just kommit från jorden är du fysiskt stark, men efter en viss tid kommer dagen, sista chansen, då du måste välja om du skall återvända eller stanna för alltid på månen. De som är födda på månen har aldrig haft de valet. I flera poetiska scener får vi se jorden hänga över månytan och känna med betraktarna; vardaglighet, avsmak, eller en längtan efter något som de aldrig kommer att få uppleva. Lika nära inpå huden påminns vi också regelbundet om att utan dräkter och andra skydd är månens yta dödlig för människorna, på så många olika sätt.

Luna: New Moon är första delen av tre i en serie om ett nybyggarliv på en extra ogästvänlig plats. Boken har en bra balans i kontrasterna mellan de förmögnas lyxliv och det karga livet strax intill, och de intrikata kontrakten som i sig utgör lagar mot de risktaganden och fräcka kupper som kan förändra allt.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberabad Days 
The Dervish House
Luna: Wolf Moon
Luna: Moon Rising 
Time Was 

I Woke Up Like This på Kristinehamn Konstmuseum

Det hedrar Kristinehamn Konstmuseum att man ställer ut två samtida och mycket omtalade konstnärer över sommaren. Annika von Hausswolffs fotografiska scener har tidigare skakat om mig och fått mig att fundera över vad jag ser. Den nya sviten Oh Mother, What Have You Done kommer dock inte till sin rätt här, fastän den egentligen är intressant: autentiska foton av kvinnor som fängslas har retuscherats så att bakgrunderna är fält med grundfärger och kvinnorna i centrum har anonymiserats. Är de mödrar som har begått brott eller är oskyldigt anklagade? Har de gjort det de gjort i egenskap av mödrar eller skall vi vidga förståelsen av vad en mor är; även en helt självständig människa som kan välja saker som är större, farligare eller svårare än vad vården av barnen är?

De här tankarna skjuts dock åt sidan av de dominerande skulpturgrupperna i salarna, Cajsa von Zeipels typiska grupper av tjejer förstorade till något övermänskligt. Jag har aldrig tyckt om de här människoporträtten. De magra flickorna är längre och smalare än supermodeller, klädda i minimala kläder och skor med abnormt höga platåsulor, och klänger på varandra i porriga poser. Det är spekulativt, utmanande och drar snabbt blickarna till sig. Men när von Zeipel har fångat vår blick, vad gör hon med den? Det är svårt att se flickorna som vare sig kritisk samhällskommentar eller parafraser på forna tiders ideal i form av grekiska/romerska gudar och hjältar. De här flickorna har bara en viss makt för att de ser ut som vissa delar av samtiden föreskriver (men större delar ignorerar), men är det en makt som går att använda eller bygga något hållbart på? Nej, de är förbrukningsvaror. Ju mer jag ser på de hetsbråkande flickorna, desto mer onödiga känns de (skulpturerna) och idealen de bygger på.

Länk till Kristinehamn Konstmuseums sida om utställningen

Spider-Man: Far from Home

Efter en hård strid fick vi tillbaka den halva av mänskligheten som Thanos knäppte bort i Avengers: Infinity War. Men några av hjältarna föll i strid, och världen över smolkas glädjen av sorg över de döda kämparna: Black Widow, Captain America och framför allt Iron Man. Spider-Man: Far from Home inleds med ett fantastiskt snyftmontage gjord av en av eleverna på Midtown Highschool, där Peter Parker går. Likt de andra tonåringarna stormar känslorna i honom, men för honom är ju saknaden personlig, efter all uppmuntran han fått från Tony Stark.

Men känslorna bubblar på andra områden också. Förälskelsen i MJ är minst lika stark som i Spider-Man: Homecoming, och kanske har han bästa chansen att visa dem på skolresan till Europa? Låt oss för ett ögonblick förundras över att några elever får åka till Venedig och Paris för att studera naturvetenskapliga minnesmärken, och sedan njuta av actionscenerna som kan ske i Venedigs kanaler, bland annat, där ett monster uppbyggt av naturelementet vatten stiger upp i de smala gränderna och hotar att rasera gamla vackra byggnader över skrämda turister.

Som tur är finns där redan en superhjälte som är beredd att strida mot vattenmonstret: Quentin Beck, som vet vad han kämpar mot för han kommer från en annan dimension där naturelementsfigurerna redan utplånat hans version av jorden. Han och S.H.I.E.L.D.-agenterna Nick Fury och Maria Hill behöver hjälp av Spider-Man för att slå tillbaka mot det här hotet. Men Peter Parker vill ju leva ett normalt liv med sina jämnåriga, och mest av allt komma nära MJ! I en superhjältevärld hittar filmen en bra balans mellan att ta ansvar för jordens säkerhet och längtan efter kärlek och ett lugnt liv, inte minst som de flesta av oss nog kan minnas hur det känns att vara en osäker tonåring som försöker fånga lyckan medan slumpen och oförstående kompisar ställer till det.

I de här dubblerade känslostormarna blir Quentin Beck en ny variant av den fadersfigur som Peter Parker skulle behöva; han lyssnar och förstår och är till och med litet lik Tony Stark i hans efterlämnade specialglasögon! Kanske kan han klara kampen mot naturelementsmonstren på egen hand? Men som tur är släpper inte Nick Fury greppet om Spider-Man, för allt utvecklas annorlunda än Peter Parker tänkte och inget är vad det såg ut att vara från början. Mattan rycks undan för Spider-Man gång på gång, och klassens resa genom Europa blir mer spännande (och roligare) än de stressade lärarna hade planerat.

Jag gillar superhjältefilmer där huvudpersonen är en hygglig prick som försöker göra rätt i en värld av maktgalna cyniker. En vanlig människa är tillräckligt fylld av inre konflikter ändå, utan att ha en dragning till "den mörka sidan". Spider-Man är en av de Marvel-filmer som får en lättare ton av att ha en good guy som huvudperson. Den sympatiske Tom Holland fyller rollen väl, och persongalleriet som backar upp honom är varierat och underhållande och gör sitt till i den bombastiska slutstriden. Det ser ut att bli fler inhopp av Spindelmannen i strömmen av superhjältefilmer.

Time Was av Ian McDonald

Har man ett antikvariat, och köper och säljer gamla böcker, är man van vid att hitta intressanta saker mellan boksidorna. En del är värdefulla i sig, annat har (haft) störst värde för dem det berör. Det som ligger mellan bladen i diktsamlingen i Time Was drar uppmärksamheten till sig. Det är ett brev från en Tom till en Ben, poetiskt i sin korta antydan om kärlek och ödesmättad i föraningarna om krig. Vår berättare är van vid att, med hjälp av kloka vänner och smarta sökningar, hitta proveniens och mer information om de verkliga människor som dyker upp som bokägare från forna tider. Några som kan vara Tom och Ben identifieras som soldater på den engelska kusten under andra världskriget - men också på helt andra platser, under tidsperioder då de inte borde kunna dyka upp.

Inflikat mellan kapitlen kommer sidor ur Toms dagbok från 1940-talets början, beskrivningar av hur livet hemma på Shingle Street förändrats av arbetet med en hemlig forskningsgrupp inom armén - och av att möta Ben. Det försiktiga närmandet under förälskelsens början måste hållas ännu mer hemlig för att homosexualitet är föraktat och förbjudet, och varje åtbörd av kärlek blir desto mer dyrbar. Cykelturerna och det karga kustlandskapet blir bakgrund till inte bara en utan två stora hemligheter.

Tillbaka i vår tid är mysteriet med männens uppdykande under historiska slag handlingens fokus, men inte som ett vilt äventyr utan inbäddat i vår huvudpersons, Emmetts, långsamt framskyfflade liv, litet mer prosaiskt men inte desto mindre inlevelsefullt beskrivet. En rolig sidonot är att alla som talar om Time Was, alltså boken i boken med samma namn, eller om dikterna som Tom skriver, tycker att poesin är medelmåttig eller tråkig.

Boken genomsyras av mysteriet med de möjliga tidsresenärerna och deras kärlek. Det känns extra sorgligt att deras fina kärlek kanske hindras inte bara av dåtidens förbud utan också av tid och rum! Men vemodet är vackert förpackat i en bok som är lagom kort för att göra djupt intryck.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
Cyberabad Days 
The Dervish House
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon 
Luna: Moon Rising

Backyard Babies på Stora Torget Borås

I trettio år har Backyard Babies spelat ihop, lika länge som Borås ordnat marknad och underhållning på torget under sommarens torsdagar, och nu kommer bandet in på den scenen, glada och spelsugna efter en turné med lugnare sommarschema. Good Morning Midnight inleder, som den har gjort på de senaste spelningarna. Jag brukar inte gilla när ett band vill att man skall klappa i händerna och ropa, men nu gör jag det gärna när Nicke Borg och Dregen uppmuntrar till det! "Rock and roll" skanderade vi till Shovin' Rocks, och jag hoppas att raderna närmast scenen sjöng med och gav tillbaka lika mycket av energin från Backyard Babies (mer än de längre bak, där vi var litet för stillsamma)! Vi lät visst så fint att vi fick sjunga med till Roads när vi kunde.

Backyard Babies hårda men melodiska rock är något som de flesta kan gilla. Det är roligt att se att de har så kul på scenen, med varandra och med musiken de spelat i trettio år - och förstås att det låter bra! Och med två specialbord uppställda vid scenkanten kan Dregen och Nicke Borg hoppa en bit upp och omhöljas av rök under sina gitarrsolon - snyggt!

Klart vi vill höra den senaste singeln, sjungen av Dregen, när ni ställer frågan så lockande! Fast själva låten, 44 Undead, är litet seg och gör sig kanske inte så bra live. Det blir tydligt i kontrasten mot de snabbare, ettrigare hitsen som följer: Th1rte3n or Nothing, The Clash och Minus Celsius. Åh, de är ju så bra; fulla av energi men också komplexa riff och bra melodier. Litet senare kommer Brand New Hate, precis lika stark, och bandet tackar för sig.

Nej! Det är inte slut än! Trots att publiken bara applåderar matt kommer de schyssta killarna tillbaka
Yes To All No från nya skivan Sliver and Gold börjar också litet långsamt, om än med snygga gitarrslingor, men tar sig och blir riktigt stark. Sedan - killarna tittar mot klockan i gamla rådhuset - är det bara två minuter kvar tills klockan slår tio! Men på den tiden hinner de röja igenom People Like People Like People Like Us och det är en bra avslutning på en bra konsert.

Booksmart

Tonårstiden innehåller en massa hormonsvängningar, en viss frihet, nyanade möjligheter, och en stor lust att ha roligt här och nu utan tanke på framtiden. Det är klokt om man minns att det kommer ett helt långt liv efter highschool/gymnasiet; det kan trösta när man känner att man inte är lika cool som de andra, och det har hjälpt Amy och Molly att fokusera på skolarbetet för att få toppbetyg, komma in på en bra skola och lägga grunden för en fantastisk karriär! Nu är det bara en dag kvar till skolavslutningen! Molly och Amy jobbar väldigt hårt på att inte skryta inför sina hårt festande slarvrar till klasskamrater om vilka fina college de kommit in på.

Men va?! Plötsligt visar det sig att alla klasskamraterna, hur flummiga eller skoltrötta de än verkat, också har kommit in på de finaste skolorna! Man kunde alltså festa och fixa skolan på samma gång? Amys och Mollys värld ställs på ända. Nu har de EN KVÄLL på sig att ta igen allt partajande de missade. Hela klassen festar hemma hos Nick, så det är dit de skall. Men... ingen har gett dem adressen till festen. Men de skall dit i alla fall!

Att ta reda på var festen är, och att ta sig dit, blir ett äventyr med ständigt nya faser av överraskningar och motgångar - frustrerande för flickorna, men jätteroligt för oss som ser på. Efter hand stöter vi på deras klasskamrater, några i taget, och märker att de också har originella personligheter och högtflygande planer för livet. Och bäst av allt: ingen mobbar egentligen plugghästarna, för när de äntligen kommer fram till festen är de välkomna. Men en fest är ju ett äventyr i sig, och inget går någonsin exakt efter ens egna planer.

Booksmart är en smart och rolig film i högt tempo med många kul detaljer som bara hinner blinka förbi. Tonen är i grunden vänlig och alla karaktärer behandlas med den sympati vi alla förtjänar; nördar, tuffingar, alla mittemellan som ju alla bär på drömmar om livet uppblandat med en stor dos osäkerhet. Tonårstiden är en viktig och spännande tid och Olivia Wilde som regissör gör en sevärd och minnesvärd skildring av ett skönt kaotiskt dygn i den världen.

Cyberabad Days av Ian McDonald

I åtta noveller återvänder Ian McDonald till världen han beskrev i River of Gods: Indien, cirka år 2047. Fast det heter inte längre Indien utan är uppdelat i mindre riken, och av dem ligger som vi vet Awadh och Bharat i pyrande fejd om livsnerven, floden Ganges. Om det ena landet bygger sin damm blir det andra landet utan vatten.

Flera av historierna handlar om sökandet efter kärlek eller åtminstone äktenskap, där de historiska förhållandena förändrats av det stora överskottet på män, de nya genmanipulerade Brahminerna som fötts, och de möjligheter som skapas av de alltmer avancerade AI (aeai) som tar över alltfler roller i samhället. Jag blir inte helt övertygad av McDonalds idéer om hur partnerletandet varieras, och ogillar att läsa de delarna i boken. Dock blir det intressant i en av novellerna, The Djinn's Wife, där vi får en chans att tänka oss in i hur en aeai skulle handla i kärlek.

Sista berättelsen, Vishnu at the Cat Circus, knyter samman flera av trådarna från River of Gods, och det är spännande. Men allra mest givande är Kyle Meets the River, en välskriven och fin historia om en pojke på den amerikanska basen och hans indiske vän Salim. Genom Salim får Kyle provflyga genom den artificiella värld, Alterra, som vi läst om tidigare. Men minst lika kittlande är Kyles upplevelse när han ger sig ut i staden och till slut ned till floden, och ser och känner allt som pågår omkring honom; liv och död och allt däremellan.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Brasyl
The Dervish House
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon
Luna: Moon Rising 
Time Was

Amasonernas Drottning med Kamraterna på Årsta Teater

Varför män och kvinnor för flera generationer sedan blev fiender vet ingen längre (och inte riktigt hur generationerna blivit flera sedan dess), men Amasonerna och Skyterna är sannerligen varandras fiender med djupt rotad misstro dem emellan. Maria Antonia Walpurgis Symphorosas opera Amasonernas Drottning, skriven 1760, utspelar sig i Amasonernas högkvarter, och i 2019 års uppsättning är det placerat i en futuristisk framtid byggd av stålkonstruktioner, blinkande ljusrader och amasoner i skinande uniformer.

Det är kvällen innan Talestris (Hanna Fritzson) skall krönas till drottning efter sin mor, och hon tvekar inför uppgiften och inte minst inför att upprätthålla kriget mot männen. Prästinnan Tomiris (Lisa Thor) uppmuntrar henne att ta sin bestämda roll och fylla den. Men för sin syster Antiope (Linnea Andreassen) avslöjar Talestris varför hon kommit på andra tankar: den väninnan hon umgicks så mycket med förut - det var egentligen en man! Det var skyten Orontes (Wiktor Sundqvist), och han var riktigt trevlig så kanske borde man ändå inte döda alla män?

När så Talestris skall krönas dyker en inkräktare upp mitt under den heliga ceremonin - Orontes, ännu en gång, i manskläder av 1700-talssnitt så att skillnaden mellan folken blir extra tydlig. Han tas till fånga, och under den efterföljande striden mot skyterna tas ytterligare en fånge, Orontes vän Learcos (Linus Flogell). Nu ställs allt på sin spets. Skall fångarna dödas? Skall männen, motståndarna utplånas? Men känslor har uppstått mellan Talestris och Orontes, och dessutom mellan Learcos och Antiope. Medan deras hjärtan mjuknar, hårdnar istället Tomiris beslutsamhet. Det kan vara farligt att visa sig svag. Hur skall det gå? Skall kriget mellan män och kvinnor kunna avslutas?

Det är ett stort nöje i sig att få höra barockmusik i science fiction-miljö! På scenens sida sitter orkestern, stråkinstrument och cembalo, i gråa overaller som arbetare i Amasonernas värld. Musiken är också fin och lätt att älska, och de tre kvinnliga huvudrollernas arior i första akten är mycket vackert skrivna och mycket vackert sjungna. I slutet av andra akten får vi så för första gången höra något vi saknat dittills: en duett mellan en man och en kvinna (Orontes och Talestris). Så skönt de olika rösterna klingar mot varandra! Inte kan vi vara utan varandra för evigt!

Ditte Hammars uppsättning av Amasonernas Drottning med Kamraterna, Operadonnorna och Damkapellet är ännu en guldhändelse i Årsta Folkets Hus. Jag är tacksam mot Kamraterna som bjuder på skönsång under några försommarveckor varje år!

Länk till Kamraternas hemsida

Foto: Maximilian Mellfors

State of the Union

De bor inte tillsammans längre, men äktenskapet är inte över. De går ju faktiskt i parterapi, och det är där vi möter dem, på vägen in till terapeuten, på puben tvärs över gatan med var sitt glas. Så väl känner de varandra och sig själva att de kan ta en öl respektive ett glas vitt vin och låta det lossa tungan, men inte slå över i gräl och anklagelser. Eller? Vi ser dem aldrig inne hos terapeuten, men vi hinner höra dem småprata i tiominuterspass innan veckans session. De gnabbas och där kommer upp en del sorger och missnöjdhet, men ingen djupt liggande motvilja.

Vad är målet med parterapin? Det vet de inte när de börjar, och förväntningarna skiftar från vecka till vecka. Och ser de på paren som kommer ut från sessionen innan deras verkar utsikterna växla ännu mer från vecka till vecka; slagsmål, försoning, ett långt gemensamt liv med regelbunden terapi? De har ju ändå barn tillsammans, så det är bra att de i alla fall försöker att fortsätta vara vänner. Och det går att skoja om hypotetiska partners som den andra skulle kunna hamna med.

Rosamund Pike och Chris O'Dowd spelar Louise och Tom, och deras dialoger är skrivna av Nick Hornby och regisserade av Stephen Frears. Louise är läkare i äldrevården och Tom arbetslös musikjournalist - tala om att röra sig på känd mark, men det är ju en fruktbar mylla för Hornby-män. Dialogen är rapp och intelligent - sådär så att de snygga formuleringarna egentligen kan dölja verkliga känslor och styra samtalet bort från det som verkligen bränner. Men här ser vi hur gnistan mellan dem förstärks av den blixtrande replikväxlingen; i talets gåva är de båda jämbördiga.

Inte oväntat framställs Tom som känslomässigt inte helt vuxen, tack och lov utan att Louise behöver snubbla i träsket av den rådiga mammahustrun. Men det var Louise som orsakade separationen, när hon bedrog Tom. Fast innan det ligger besvikelse och en känsla av övergivenhet från båda sidor. Det hade varit intressant om State of the Union hade närmat sig det som bränner, tidigare och djupare. Men då hade det blivit en annan serie, och den är bra som den är nu, tio tiominutersavsnitt av underhållning med en underton av allvar.

Brasyl av Ian McDonald

I Brasiliens rika landskap (städer likväl som djungel) finns många sätt att leva och lyckas; det gäller i vår tid, i alla andra tider och kanske även i alla andra världar. Ian McDonald använder idén om parallella universa annorlunda i boken Brasyl än i hans tidigare bok River of Gods, men han låter oss vänta ett hundratal sidor på de mer överraskande aspekterna. Först lägger han grunden för sin historia genom att utförligt presentera våra tre huvudpersoner och deras liv i tre olika tidsperioder: Marcelina Hoffman i 2006, Edson/Efrim/Sextinho i 2032/33 och pater Luis Quinn i 1732/33. Varje kapitel innehåller ett tiotal sidor om dem i tur och ordning, och varje kapitel är tillägnat en madonna i taget, med fantasieggande epitet som Our Lady of Production Values, Our Lady of the Telenovelas och Our Lady of All Worlds.

Det dröjer som sagt innan de mer fantastiska elementen dyker upp i berättelserna vilket kan kännas frustrerande, speciellt i kapitlen om Edson och hans värld av stulna eller piratkopierade statussymboler, topless-volleybollag (kvinnliga, förstås) och blodtörstiga gangstergäng, även om det är i hans tid vi först stöter på en kvantdator och de otäcka knivarna som kallas Q-blade. Ett Q-blade gör precisa snitt genom precis vad som helst, och lossat från sitt skaft kommer det att falla genom allt ända ned till jordens mitt.

TV-producenten Marcelinas nya uppslag för sensationslystna serier är så skamlösa att det är underhållande, men snart ökar spänningen av ett nytt element; en dubbelgångare till Marcelina som tycks vara ute efter att förgöra henne både karriärmässigt och snart också fysiskt. Avsnitten om den fint tecknade jesuitpatern Quinn är intressanta i sig själva, men ännu mer så när vi med honom hör ryktas om änglar som har stridit i luften ovanför träden.

Bit för bit visar det sig att hela historien är en levande illustration till hur kvantdatorer fungerar. Det är fascinerande att börja ana att svaren på frågorna inte bara kommer från en tekniskt utvecklad framtid utan på olika vägar genom vad pater Quinn och hans resesällskap Falcon upptäcker under sin resa uppför Amazonas.

Bokens språk är tungrott ibland, och även om det finns en ordlista på de sista sidorna hackar läsningen av att behöva använda den likväl som att försöka klara sig utan den. Under den sista tredjedelen av boken har min läsning fått fart så att jag inte behöver snubbla på termerna när allt börjar vävas samman för att spinnas upp till större vävar. En del logiska och kvantfysiska antaganden förklaras övertydligt, andra inte alls, men trots att jag tycker mig se några luckor i handlingen är boken övervägande spännande och tankeväckande.

Fler böcker av Ian McDonald:
River of Gods
Cyberabad Days
The Dervish House
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon 
Luna: Moon Rising
Time Was