Alla möten, dialoger, människor kommenteras rappt och bitande. Antingen är vår huvudperson ovanligt cynisk när hon snabbt listar andras problem och fel, eller så är de hon möter skitstövlar - vid första ögonkastet är det svårt för oss att veta vilket, vi som just har hamnat sida vid sida med Fleabag, en kvinna i tjugoårsåldern på drift genom London och sitt liv. Bit för bit kommer vi att märka att några av personerna hon möter verkligen är lismande kräk, som pappans nya fästmö, ständigt smilande medan hon sticker styvdöttrarna där det gör som ondast; eller systern Claires burduse svin till make.
Efter hand kommer vi också att märka att mellan några av människorna finns starka band av omtänksamhet och kärlek, invävda med oro och smärta och dolda under djupa lager av avsnoppande repliker och forcerade leenden. Kärleken till systern Claire är stark, och likaså till pappan, även när de båda gör livsval som till och med familjens svarta får ser är fel. Ja, Fleabags liv är en röra, men hon vill ändå stötta sina närmaste till att välja bättre vägar i sina liv och det gör extra ont när de stannar i sina dåliga situationer, och Fleabag än en gång framstår som den misslyckade, den som får skulden inlindad i ett nytt knippe förolämpningar.
TV-mediet är perfekt använt i de här korta, intensiva avsnitten ur Fleabags liv/känsloliv. Hennes kommentarer till kameran kan komma mitt i en dialog; en blick eller ett ord mitt i hennes egna repliker, och likt de snabba klippen till minnen vi kommer att få se mer av ger de bakgrund till vad hon känner och tänker i ögonblicket. I tillbakablickar växer bilden fram av bästa vännen, Boo, som nyligen dog i en tragisk olycka. Boo är raka motsatsen till Fleabag, kanske litet långsam i tanken men gediget snäll; en sådan person man verkligen vill ha som bästa vän.
Det är sällan jag slukar en TV-serie, men jag kunde knappt slita mig från Fleabags två säsonger à sex avsnitt. När jag vant mig vid det höga tempot, de bitska replikerna och Fleabags kaotiska liv längtade jag tillbaka. Är det slut nu? Jag skulle gärna se mer, men andra säsongen slutade starkt och bra. Jag vill dock absolut se mer av Phoebe Waller-Bridge.
Efter hand kommer vi också att märka att mellan några av människorna finns starka band av omtänksamhet och kärlek, invävda med oro och smärta och dolda under djupa lager av avsnoppande repliker och forcerade leenden. Kärleken till systern Claire är stark, och likaså till pappan, även när de båda gör livsval som till och med familjens svarta får ser är fel. Ja, Fleabags liv är en röra, men hon vill ändå stötta sina närmaste till att välja bättre vägar i sina liv och det gör extra ont när de stannar i sina dåliga situationer, och Fleabag än en gång framstår som den misslyckade, den som får skulden inlindad i ett nytt knippe förolämpningar.
TV-mediet är perfekt använt i de här korta, intensiva avsnitten ur Fleabags liv/känsloliv. Hennes kommentarer till kameran kan komma mitt i en dialog; en blick eller ett ord mitt i hennes egna repliker, och likt de snabba klippen till minnen vi kommer att få se mer av ger de bakgrund till vad hon känner och tänker i ögonblicket. I tillbakablickar växer bilden fram av bästa vännen, Boo, som nyligen dog i en tragisk olycka. Boo är raka motsatsen till Fleabag, kanske litet långsam i tanken men gediget snäll; en sådan person man verkligen vill ha som bästa vän.
Det är sällan jag slukar en TV-serie, men jag kunde knappt slita mig från Fleabags två säsonger à sex avsnitt. När jag vant mig vid det höga tempot, de bitska replikerna och Fleabags kaotiska liv längtade jag tillbaka. Är det slut nu? Jag skulle gärna se mer, men andra säsongen slutade starkt och bra. Jag vill dock absolut se mer av Phoebe Waller-Bridge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar