Tuca & Bertie

Från den intelligenta tecknade serien BoJack Horseman klev huvuddesignern Lisa Hanawalt vidare till ett eget projekt: Tuca & Bertie, om två vänner i fågelform i en värld med inte bara antropomorfa djur utan även växter (även om många verkar litet rädda för växtvarelserna, vare sig de är dryga tonåringar eller visa hippie-damer). Det börjar med att Tuca skall flytta ut från Berties lägenhet, eftersom hennes pojkvän Speckle skall flytta in. Åååh, vilken tydlig kick mot tjejernas vänskap! För att inte tala om hur tungt det är för den sorglösa Tuca att behöva stå på egna ben.

I BoJack Horseman kunde väldigt udda problem för personer med ovanlig bakgrund (avdankad skådespelare, stressad Hollywoodagent, hemlös flummare) bli något för tittare med Svensson-liv att engagera sig och känna igen sig i, för att tonträffen var så rätt. I Tuca & Bertie är det vardagsproblem som många av oss säkert haft, som blåses upp till mega-katastrofer med humoristiska lösningar. Detta verkar falla många entusiastiska tittare helt i smaken, men för mig blir allt för stort, bullrigt och tokroligt för att det skall tala till mig.

Visst skulle jag önska att man inte behövde smyga med att ha fått en sexuellt överförd smitta, men jag vill ändå inte bli kompis med bacillerna som i avsnittet "Sex Bugs". Visst skapar det rolig dynamik att ställa två väldigt olika personer mot varandra, men den neurotiska ambitiösa Bertie och slarvern Tuca blir alltför ofta högljudda stereotyper, och såväl problemen som lösningarna blir för enkla och slamriga för att jag skall ta dem på allvar. Vi får se några svåra situationer och sorger som hade kunnat utvecklas till något äkta, speciellt i avsnitt åtta, men hux flux slarvas de bort i nya explosioner av färg och ljud. Jag hade inte väntat mig en kopia av BoJack Horseman utan något originellt, men Tuca & Bertie tjoar förbi mig utan att fastna, fastän jag verkligen ville gilla serien.