Varför män och kvinnor för flera generationer sedan blev fiender vet ingen längre (och inte riktigt hur generationerna blivit flera sedan dess), men Amasonerna och Skyterna är sannerligen varandras fiender med djupt rotad misstro dem emellan. Maria Antonia Walpurgis Symphorosas opera Amasonernas Drottning, skriven 1760, utspelar sig i Amasonernas högkvarter, och i 2019 års uppsättning är det placerat i en futuristisk framtid byggd av stålkonstruktioner, blinkande ljusrader och amasoner i skinande uniformer.
Det är kvällen innan Talestris (Hanna Fritzson) skall krönas till drottning efter sin mor, och hon tvekar inför uppgiften och inte minst inför att upprätthålla kriget mot männen. Prästinnan Tomiris (Lisa Thor) uppmuntrar henne att ta sin bestämda roll och fylla den. Men för sin syster Antiope (Linnea Andreassen) avslöjar Talestris varför hon kommit på andra tankar: den väninnan hon umgicks så mycket med förut - det var egentligen en man! Det var skyten Orontes (Wiktor Sundqvist), och han var riktigt trevlig så kanske borde man ändå inte döda alla män?
När så Talestris skall krönas dyker en inkräktare upp mitt under den heliga ceremonin - Orontes, ännu en gång, i manskläder av 1700-talssnitt så att skillnaden mellan folken blir extra tydlig. Han tas till fånga, och under den efterföljande striden mot skyterna tas ytterligare en fånge, Orontes vän Learcos (Linus Flogell). Nu ställs allt på sin spets. Skall fångarna dödas? Skall männen, motståndarna utplånas? Men känslor har uppstått mellan Talestris och Orontes, och dessutom mellan Learcos och Antiope. Medan deras hjärtan mjuknar, hårdnar istället Tomiris beslutsamhet. Det kan vara farligt att visa sig svag. Hur skall det gå? Skall kriget mellan män och kvinnor kunna avslutas?
Det är ett stort nöje i sig att få höra barockmusik i science fiction-miljö! På scenens sida sitter orkestern, stråkinstrument och cembalo, i gråa overaller som arbetare i Amasonernas värld. Musiken är också fin och lätt att älska, och de tre kvinnliga huvudrollernas arior i första akten är mycket vackert skrivna och mycket vackert sjungna. I slutet av andra akten får vi så för första gången höra något vi saknat dittills: en duett mellan en man och en kvinna (Orontes och Talestris). Så skönt de olika rösterna klingar mot varandra! Inte kan vi vara utan varandra för evigt!
Ditte Hammars uppsättning av Amasonernas Drottning med Kamraterna, Operadonnorna och Damkapellet är ännu en guldhändelse i Årsta Folkets Hus. Jag är tacksam mot Kamraterna som bjuder på skönsång under några försommarveckor varje år!
Länk till Kamraternas hemsida
Det är kvällen innan Talestris (Hanna Fritzson) skall krönas till drottning efter sin mor, och hon tvekar inför uppgiften och inte minst inför att upprätthålla kriget mot männen. Prästinnan Tomiris (Lisa Thor) uppmuntrar henne att ta sin bestämda roll och fylla den. Men för sin syster Antiope (Linnea Andreassen) avslöjar Talestris varför hon kommit på andra tankar: den väninnan hon umgicks så mycket med förut - det var egentligen en man! Det var skyten Orontes (Wiktor Sundqvist), och han var riktigt trevlig så kanske borde man ändå inte döda alla män?
När så Talestris skall krönas dyker en inkräktare upp mitt under den heliga ceremonin - Orontes, ännu en gång, i manskläder av 1700-talssnitt så att skillnaden mellan folken blir extra tydlig. Han tas till fånga, och under den efterföljande striden mot skyterna tas ytterligare en fånge, Orontes vän Learcos (Linus Flogell). Nu ställs allt på sin spets. Skall fångarna dödas? Skall männen, motståndarna utplånas? Men känslor har uppstått mellan Talestris och Orontes, och dessutom mellan Learcos och Antiope. Medan deras hjärtan mjuknar, hårdnar istället Tomiris beslutsamhet. Det kan vara farligt att visa sig svag. Hur skall det gå? Skall kriget mellan män och kvinnor kunna avslutas?
Det är ett stort nöje i sig att få höra barockmusik i science fiction-miljö! På scenens sida sitter orkestern, stråkinstrument och cembalo, i gråa overaller som arbetare i Amasonernas värld. Musiken är också fin och lätt att älska, och de tre kvinnliga huvudrollernas arior i första akten är mycket vackert skrivna och mycket vackert sjungna. I slutet av andra akten får vi så för första gången höra något vi saknat dittills: en duett mellan en man och en kvinna (Orontes och Talestris). Så skönt de olika rösterna klingar mot varandra! Inte kan vi vara utan varandra för evigt!
Ditte Hammars uppsättning av Amasonernas Drottning med Kamraterna, Operadonnorna och Damkapellet är ännu en guldhändelse i Årsta Folkets Hus. Jag är tacksam mot Kamraterna som bjuder på skönsång under några försommarveckor varje år!
Länk till Kamraternas hemsida
 |
| Foto: Maximilian Mellfors |
Jätte-vacker musik, bra scengestaltning och humor! Tackar.
SvaraRadera