Blue Beetle

Några av oss får inte nog av filmer om superhjältar, hur långsökta origin stories de än har med allt krångligare detaljer för att skilja sig från alla som redan finns. Låt oss gå direkt till det som skiljer Blue Beetle från de flesta andra: han har ingen hemlig identitet att skydda, för hans närmaste familj var där och såg på när en lysande blå skarabé trängde in i hans kropp, slöt in honom i en futuristisk blå dräkt och sköt upp honom genom taket. Den kärleksfullt gnabbande familjen Reyes tog några ögonblicks paus i att retas med unge Jaime i oro över vad som händer med oss. 

Det är lätt att leva sig in i skräcken som Jaime Reyes känner när hela hans kropp invaderas och formas om, och när han susar i ilfart längs Palmera Citys gator för att sedan skjutas upp i stratosfären av ett operativsystem i dräkten som prövar sin värds kapacitet snarare än tvärtom. Men det är tur att dräkten är så kapabel till strid, för strax är Jaime jagad av Victoria Kords grymmaste hantlangare Carapax, vars utrustning och stridslystnad mycket väl matchar den som överraskande har hamnat hos Jaime.

Den första närstriden mellan dem båda är riktigt intressant, då de båda har en viss ryckighet i rörelserna som gör att de ser så icke-mänskliga ut som ursprunget till deras kraft faktiskt är. Det blir fler urladdningar mellan dem båda under olika förhållanden allteftersom handlingen fortskrider, och däremellan några actionscener i större format där en stor mängd av Kord Industrys säkerhetsstyrka blir brutalt nedgjorda av en farkost med det charmiga utseendet av en rund blå insekt. 

Handlingen växlar mellan actionscener och stunder när familjen Reyes visar hur mycket man älskar varandra, antingen genom att riskera livet för att rädda en annan familjemedlem eller genom att retas till irritationens gräns och förbi den. Men familjesammanhållningen är en viktig del i historien om Jaime Reyes/Blue Beetle, och det är alltid uppfriskande att se en superhjälte som inte drivs av hämndlystnad och drar sig undan från världen i en underjordisk grotta fylld av avancerad teknik. Men om det blir en andra film om Blue Beetle så gissar jag att vi får se mer av det också, och som sagt, en del av oss får aldrig nog av det.

Old God's Time av Sebastian Barry

Livet efter pensioneringen ger Tom Kettle gott om tid till att minnas det som varit. I sitt yrkesliv arbetade han som polis i Dublin men har nu flyttat längre ut på landet, närmare naturen och med bara ett fåtal grannar. Kanske färre än han tror, för dem han möter visar sig ibland inte leva längre, men de känns ändå ytterst verkliga.

Tom är ytterst ensam med sina tankar. Minnena av den älskade hustrun väver sig in i nästan allt han tänker på; den starka kärleken till henne, hennes skönhet och hans förvåning över att hon älskade honom tillbaka - och också hennes minnen av sin hemska barndom. De båda hade det gemensamt att de förlorade sina mödrar som små barn, och växte upp inom kyrkans institutioner. Där var de på var sitt sätt utlämnade till dem som hade makten att plåga och utnyttja barnen de var satta att ta vara på.

Nio månader in i pensionen behövs Tom Kettles kunskaper igen av hans gamla kollegor. Han besöks först av yngre polismän och sedan av sin gamla chef vilka ber om hans insats - försiktigt, finkänsligt, av skäl som inte sägs rakt ut.

Genomgående för berättelsen, fram till de sista femtio sidorna är att inget sägs rakt ut, och när Toms tankar snuddar vid grymheter rör de sig snabbt vidare till annat. Även när minnena inte är lika smärtsamma rör sig fokus kontinuerligt från ämne till ämne, med många stopp på detaljerna i omgivningen. Å ena sidan är det ytterst trovärdigt för en människa som behövt hantera och hålla bort övergrepp och sorger hela sitt liv. Å andra sidan blir det svårare att följa med för oss som inte förrän på de sista sidorna får veta vidden av Tom Kettles sorg. Vad vi ändå kan förstå och känna igen oss i är hur smärtan från de övergrepp han själv utsatts för närmast bleknat bort inför den smärta hans hustru fått utstå och hans vilja att skydda henne och barnen de fick. Där andra kunde hårdnat och blivit lika grymma själva har han kommit ihåg att det som gjordes mot dem var fel, och gjort vad han kunnat för att hjälpa andra.

Say She She på Fasching

Både namnet Say She She och soundet är en hyllning till bandet Chic! och är inte det en ypperlig inspiration? Det är utmärkt att man skriver och spelar den här musiken än idag. På skivsläpp låter Say She She bara aningen burkigt, som om man hade spelat in låtarna på sin kassettbandspelare och det är ju också helt rätt. Live däremot låter de tyngre och det är ju bara helt rätt. De inleder spelningen på Fasching med rökaren C'est Si Bon som ju också är en snygg presentation av dem själva. Fortune Teller och Reeling är precis lika snygga och dansanta - så många hitlåtar på rad! Även In The Morning är full av energi trots att det är en långsam låt, och den sätter känslan inför Prism med sin fantastiska sommarkänsla.

Trouble gör sig faktiskt bättre på scen än på platta - de komplexa harmonierna kommer fram tydligare och det är bra. NORMA får en skön sjuttiotalskänsla från det bubblande kompet och det starka uppropet för My Body, My Choice - funkigt men ärligt och välbehövligt. Även långsamma låtar som Blow My Mind låter bra, med sitt drömska arrangemang av de ljuva kvinnostämmorna. Men det är ändå välkommet när de snabbare basgångarna dundrar igång i Questions.

Ännu ett ställningstagande för vapenkontroll kommer i allra senaste och nysläppta singeln Echo in the Chamber - än en gång ett viktigt budskap som ändå inte tynger ned den medryckande musiken. Även här kommer sångerskornas fina röster till sin rätt i välgjord stämsång.

Sista sången av bandet själva är den fantastiskt synt-funkiga Forget Me Not. Åh nej, Say She She vill man inte glömma, utan gärna se live flera gånger till. Med Jackson Sisters I Believe In Miracles dansade de av scenen men deras underbara musik finns kvar tills nästa gång.

White House Plumbers

Alla förutsättningar är rätt: en ypperlig rollista med goda skådespelare även i små biroller, noggrann scenografi från ett snyggifierat 70-tal och en spännande handling: de skumma och ofta illegala aktioner som Gordon Liddy och Howard Hunt företog sig ända fram till kulmen i Watergate-affären. Men stämningen blir aldrig rätt och TV-serien blir ett misslyckande.

Det skall vara en komedi men det är svårt att skratta åt White House Plumbers. Förutom Liddy, Hunt och deras klantiga grupp av fixare är alla andra helt allvarliga i sina roller. De båda huvudrollsinnehavarna Woody Harrelson (Hunt) och Justin Theroux (Liddy) spelar över - åt var sitt håll; Harrelson som underbettstjurig gubbe, Theroux som smygnazistisk världsman. Handlingen är alltför utdragen och vacklar mellan lustiga undercoveruppdrag och seriösa diskussioner och sekretess i Vita Huset. Det hade kunnat bli en riktigt bra TV-serie men det blev det inte.

If I Survive You av Jonathan Escoffery

"What are you?" får Trelawney höra med jämna mellanrum. Varken svarta, bruna eller vita människor känner igen hans hudfärg, hår och ansiktsdrag, och undrar var han kommer ifrån och vad han räknas som. Han är ju född i Amerika men det räcker sällan som förklaring. Ett tag i den nya skolklassen kan han vända det till sin fördel och hänga med kompisen Osvaldo och hans vänner från Puerto Rico, tills det avslöjas varför han inte kan spanska. Diasporan från Jamaica är inte tillräckligt stor i Miami för att folk skall kunna känna igen och placera dem, men killarna som nyss var hans kompisar vet nu att sortera in Trelawney bland de svarta, vilka de inte har någon vänskap för, bara fördomar mot. Och vice versa, från Trelawneys egen mamma.

Det första kapitlet i If I Survive You handlar om alla gånger Trelawney från barnsben till vuxenblivnad får frågan, och ibland ställer den själv, var han hör hemma, och vad de olika svaren kan betyda just för stunden. Fastän det är samma problem om och om igen i nästan femtio sidor blir det inte tjatigt, då Jonathan Escoffery skriver ledigt och lätt. Tvärtom blir det en bra inblick i hur frågan om hudfärg kommer in och krånglar till livet oräkneliga gånger, i de mest oförutsägbara sammanhang.

Nästa kapitel är en berättelse ur fadern Toppers synvinkel, skriven på pappans tydliga patois. Vi vet att Trelawney har författardrömmar och att han inte känner sig helt hemma i sin jamaikanska identitet, så är det här kapitlet en sellout från hans sida - ett sätt att använda sig av sin unika bakgrund, som hälften av hans bekanta vill, istället för att skriva generellt om att vara människa, som andra hälften vill? Men snart står det klart att det kapitlet är lika seriöst menat som alla andra i boken.

Jamaikansk patois har enklare grammatik och ett mer direkt sätt att berätta, men efter hand märker man att det går att förmedla komplexa situationer och inre våndor även så. När språket sedan återvänder till ledig engelska i resten av boken är det ändå så att fler nyanser kommer fram, både i miljöskildringarna och karaktärsbeskrivningarna. Ett tag följer historien Trelawneys kusin Cukie i ett viktigt sidospår, men landar alltid hos Trelawney själv som sedan college ständigt är på väg att halka ned på samhällets botten. Det är det många som är i hans närhet. Storebror Delano har alltid varit faderns favorit och det har sårat Trelawney djupt, men en god författare som Jonathan Escoffery låter inget vara så svartvitt. I Delanos eget kapitel kan vi följa hans personliga sorger i livet. 

Vägen mot botten är i boken If I Survive You varken snabb eller irreversibel. Man kan hålla sig kvar i en synbar respektabilitet; behålla jobbet om man ser till att hålla sitt yttre snyggt fastän man bor i sin bil. Om man jobbar litet till så kommer man att kunna klättra tillbaka upp en bit och få fast mark under fötterna. Den där vägen tillbaka är ofta beroende av att många jobbiga saker måste klaffa. Gång på gång ser vi någon leva på hoppet om att något som händer imorgon kommer att vara räddningen, och fastän det är bra att inte ge upp så sliter det på en människa att behöva lappa, laga och hoppas på det bästa år ut och år in under olika omständigheter. Det är med sympati men öppna ögon för hur människor sviker sina närmaste för att klara sig som If I Survive You berättar om Trelawney och det som händer kring honom.

Schubertfestival, final i Allhelgonakyrkan

Föreningen Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan plägar ordna kammarmusikfestival i augusti. Vissa lyckliga år kan jag höra alla konserter, i år hann jag bara till den sista, men även det var ju en fin upplevelse. Eftermiddagen inleddes med ett välljudande Intermezzo ur operan Notre Dame (1904-06) av Franz Schmidt, inlevelsefullt spelat på flygeln av föreningens nestor Bengt Forsberg.

Härnäst anslöt en hel stråkkvartett (Cecilia Zilliacus, violin; Julia-Maria Kretz, violin; Ylvali Zilliacus, viola; Kati Raitinen, cello), likaså Laura Michelin, flöjt och Niklas Andersson, klarinett för framförandet av Kejsarvalsen (1925) av Johann Strauss dy. Detta är ju ett praktverk som man ofta hör, men här kändes den just inte som en uppvisning för publik, utan faktiskt som ett samspel och samspråk vänner emellan - fast absolut inte exkluderande, tvärtom mycket inbjudande mot oss i publiken.

Kejsarvalsen var bearbetad av Arnold Schönberg och därefter fick vi hans egna Stråkkvartett nr 2 i fiss-moll (1907-08), med en ingående och intressant introduktion av Kerstin Avemo vars sopran förgyllde de två sista satserna i denna utökade kvartett - först med en dramatiskt olycklig text, därefter med en sång med mer lycksaligt tema. Framfört av de skickliga och väl samspelta musikerna kan man mycket väl förstå att Schönberg tänkte sig att detta var den naturliga utvecklingen av klassisk musik, om än den lät ovanlig och svårbegriplig för hans samtida.

Franz Schubert

Till sist då ett verk från 1824 av festivalens huvudperson Franz Schubert: Oktett i F-dur för stråkkvartett, klarinett, horn (Hans Larsson), fagott (Henrik Blixt) och kontrabas (Carina Sporrong). Vilken lisa för själen att få höra! Kombinationen av instrument klingade mycket vackert, och särskilt klarinetten lät mjuk och fin i sin melodiösa stämma. Tack till alla musiker och Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan för årets musikfestival!

Daisy Jones & The Six

Musik är viktigt för många - att lyssna på, att spela själv, att skriva låtarna som får en hel värld att känna igen sig och sjunga med. I Pittsburgh bildar två bröder och några barndomsvänner en grupp som får uppmärksamhet och erkännande, trots det simpla namnet The Six. Daisy Jones å sin sida måste först kämpa för att få erkännande för låtarna hon skriver. Det är när musikproducenten Terry Price får idén att föra samman Daisy med bandet som det slår gnistor. Inte enbart goda gnistor, för grälen mellan Daisy och sångaren Billy är många och elaka, men musiken de gör tillsammans blir snäppet bättre än vad de skapade på egen hand.

Boken Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid är skriven som en serie av intervjer med bandmedlemmarna tjugo år efter den sista, uppslitande konserten. TV-serien behåller intervjuerna varvat med filmade inslag från den intensiva tiden på 70-talet då bandet formades och hade sina succéer. Det är roligt att se den charmige trummisen Warren som skrattar sig igenom intervjufrågorna och minns de goda tiderna, och också se honom som en hygglig kille som gör sitt och har kul under bandets framgångar. Andra i bandet har egna konflikter, men alla står i skuggan av de två sångarna Billy och Daisy. Med dem går känslorna alltid höga, vare sig det är gräl eller lycka, och publiken älskar att se deras explosiva förhållande både på och utanför scenen.

Men Billy är gift och har en liten dotter med Camila, så i verkligheten kan det aldrig bli något mellan Billy och Daisy. Det gör ont i dem båda, fast frågan är om det hade gjort någon skillnad, då de båda verkar dras till drama snarare än stabilitet. Men det är ändå ett sår för såväl Billy som Daisy - och Camila. 

TV-serien Daisy Jones & The Six är inte dålig, men av olika skäl är det svårt att ta den på allvar. När bandmedlemmarna intervjuas i nutid ser de likadana ut som för tjugo år sedan, så det känns inte att tiden har gått. Och för att vara en serie om ett band dröjer det länge innan man får se konserter, fulla av energi och hängivna fans. Väldigt länge är det nästan bara bandet man ser och de få människor de möter, som att världen omkring är tom. 

Därtill är det förstås svårt att frammana känslan av världens största band när musiken de skriver och spelar inte är låtar man som tittare har lyssnat på i åratal och kan sjunga med i. Dock går det att leva sig in i det om man gillar musiken någorlunda, och när det är dags för den stora konsertfinalen i sista avsnittet har superhiten Look At Us Now (Honeycomb) ändå satt sig så att man kan få samma ilningar av minnen och förväntningar som gruppens fiktiva fans framför scenen. Men det hade hjälpt med några scener av intensiv förväntan hos bandet innan spelningarna för att förmedla känslan av hur viktigt och underbart det är. När till och med serier som sport kan ge den känslan borde Daisy Jones & The Six ha kunnat det också. Sammantaget är serien för tunn både i handling och musikalisk intensitet, men ganska bra underhållning.

Forward the Foundation av Isaac Asimov

Trettio år har gått, och Hari Seldons psykohistoria är ännu inte färdigutvecklad. Det är kanske inte så underligt att militärjuntan som tog över efter president Cleon I undrar vad det är som pågått så länge på Streeling-universitetets matematikavdelning, med ett stort antal matematiker och historiker anställda för att arbeta mot ett mål som är halvhemligt även för de inblandade. Och ändå har psykohistorian och Hari Seldon anhängare även på övriga av de miljontals planeter som ingår i imperiet! Det är förstås ett störningsmoment för juntan. 

Under decennierna som boken Forward the Foundation utspelar sig kommer vi att få se misstänksamheten växa mot psykohistorien när människor börjar tänka att den förutspår imperiets sammanbrott, och att Hari Seldon själv kanske till och med försöker påskynda utvecklingen genom att tala om det. Det är ju inte alls vad han önskar, tvärtom vill han med sitt projekt mildra utvecklingen, men misstron har redan vuxit sig för stark. Aggressioner mot Hari Seldons person tar sig uttryck i ett antal mer eller mindre sofistikerade mordplaner. Hans starka hustru Dors Venabili kan bara hjälpa honom till en viss gräns, sonen Raych Seldon likaså. Det krympande fönstret för Seldon att agera är extra stressande då beräkningarna visar att det inte räcker med det stora psykohistoria-projektet för att dämpa efterverkningarna av imperiets sönderfall.

Förutom de politiska förvecklingarna ger oss boken vissa inblickar i arbetet med psykohistorian i lockande, tredimensionella bilder. Förutom via precisa matematiska beräkningar går den också att utveckla och förfina genom en intuitiv förståelse som Hari Seldons sondotter Wanda uppvisar, och tack och lov inte bara hon utan en del andra galaxinnevånare med känsliga psykiska förmågor och en vilja att samarbeta. En del  läsare tycker nog med mig att detta är en ovetenskaplig och mindre trovärdig del att gå, men man kan acceptera det som ett medel för att hålla psykohistorian vid liv och låta den ha en stabiliserande inverkan på civilisationerna i de miljontals solsystemen. Nu ser jag fram emot att läsa vidare i de tre originalböckerna, vilka är kortare och därför mer övertygande.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Lotte Laserstein på Moderna Museet i Malmö

Det är både givande och överflödigt att jämföra konstnärerna som var verksamma i Europa under mellankrigsåren. Visst kan man hitta likheter mellan många av dem: en klarhet i bilderna, en realism som inte konkurrerar med kamerans exakthet men kompletterar den, en vilja att porträttera människor som att man liksom fångar deras mänsklighet i en värld där man riskerar att anonymiseras. De goda konstnärerna från tiden hade alla sina egna varianter av detta plus originalitet av andra slag, och så även Lotte Laserstein. Porträtten är inte bara vackra utan fångar modellernas personlighet åtminstone i ögonblicket.

Polly Tieck, 1929

Traute Rose i grön tröja, 1931

Nakenstudier har förekommit i sekler genom konsthistorien och visst är den kompletta människokroppen intressant att avteckna. Lotte Lasersteins nakenmodeller är dock inte idealiserade, upphöjda kvinnovarelser utan placeras gärna i relation till omgivningen, till exempel konstnären själv men också till och med hela staden utanför.

I min ateljé, 1928

Lotte Laserstein var en uppskattad konstnär i Tyskland, men tiderna förändrades och hennes judiska bakgrund gjorde det nödvändigt för henne att fly från nazismens hot. Hon och flera andra likasinnade konstnärer räddades till Sverige, men att vara i exil innebar inte bara trygghet utan också en saknad som inte de välvilliga svenskarna kunde förstå.

Kanske är det att läsa in för mycket i bilderna, men de svenska invånare vi ser i utställningen är avporträtterade med en stabil bakgrund som i pojkarna Gedins fall till och med visar var de befinner sig. Med-exilanterna sitter däremot mot tomma väggar eller helt utan bakgrund, och vi får ett bildligt intryck av att de är ensamma och utan sammanhang. Men fortfarande känsligt avporträtterat.

Emigranten (Dr Walter Lindenthal), 1941

Aftonsamtal, 1948

Ung kvinna i brun klänning, 1943

Och den skickliga konstnären placerar åter sig själv i bild, tillsammans med sin modell eller i egen hög person, med lika god omsorg om uttryck och utseende om sig själv som om alla sina andra modeller.

Länk till sidan om Lotte Laserstein på Moderna Museet i Malmö

Målaren och Madeleine vid staffliet, 1947

Självporträtt vid staffliet, 1938

Secret Invasion

En del av TV-serierna i Marvels universum är mycket bra - WandaVision och Loki, till exempel - inte bara för att det dyker upp storspelare ur Avengers' toppskikt, utan för att de har ett originellt upplägg och en hälsosam dos action. De som är mindre lyckade - The Falcon and The Winter Soldier och Secret Invasion - är det inte bara för att de saknar A-laget från Avengers och tuffa actionscener, men det är en del av problemet.

Egentligen har både The Falcon and the Winter Soldier och Secret Invasion berömvärda upplägg, med idén att undersöka vad som händer med den stora massan som upplever sig förfördelad i periferin av de stora händelserna. I The Falcon... gällde det de människor som återkom efter The Blip och fick bo i flyktingläger då nya människor bodde i deras hus. I Secret Invasion handlar det om resterna av Skrull-befolkningen vilka i Captain Marvel letade efter ett nytt hem då deras förstörts av Kree.

Att hitta en hel beboelig men obebodd planet var just så svårt som man kan tänka sig. Nick Fury har efter flera år fortfarande inget att erbjuda Skrullerna. Redan innan det dystra beskedet har många av Skrullerna inrättat sig på jorden och skulle hellre vilja stanna här, fast utan människor som är ivägen, och nu börjar missnöjet koka upp till ett krig.

Och det kriget, det tänker de mer listiga Skrulls orkestera så att de inte behöver strida själva. Då de kan byta utseende och ta människors form, satsar de istället på att infiltrera regeringar och militärers toppar, och från marknivå öka misstron mellan länder genom att utföra terroristdåd i andra nationaliteters namn.

Det är en ytterst deprimerande bild som målas upp i serien Secret Invasion, med en begynnande våldsvåg på mellanstatlig nivå och en fiende som verkligen kan vara vem som helst, även den du litat på i tjugo år. Det är svårt att känna sympati för de Skrulls som fått tillflykt på jorden men nu klagar på att ingen hittat en ny planet åt dem. Samtidigt är de inte heller en utpekad fiende att rikta sin ilska mot för de är så många och så utspridda, och också för att vi vet från början att flera av dem är hyggliga individer. 

Men en big baddie och en eller flera hjältar att hoppas på är vad MCU gör bäst, och det är också receptet för den verklighetsflykt man söker när man ser en Marvel-produktion. Secret Invasion gapar efter för mycket och lyckas inte i sina ambitioner. Först i sista avsnittet kommer en rejäl fightscen som en katharsis, men det hjälper inte upp helhetsintrycket. Och nu har det också hänt en hel del oroväckande saker i MCU, vilka säkert kommer att skaka om och sätta avtryck i kommande filmer och serier. Kommer de att bli lika deprimerande och ofokuserade som Secret Invasion? Hoppas verkligen inte det!

Legends & Lattes av Travis Baldree

Vad är det som saknas i den här myllrande världen av gnomer, alver, råttvarelser, orcer och andra spännande varelser? Kanske ett ställe som säljer riktigt gott kaffe? Det är idén som driver orcen Viv till att följa leylinjerna och leta upp en bra plats för att starta ett kafé, efter att ha smakat riktigt delikat gnomiskt kaffe.

Inte bara kaffe, utan latte, och snart också kylt kaffe och mumsiga kanelbullar till maten säljs snart i Vivs butik med namnet Legends & Lattes till längtande kunder. Det är roligt att föreställa sig en coffeeshop av den etablerade hipstersorten i en fantasy-stad av medeltida snitt. Fast vi ser inte så mycket av livet utanför Legends & Lattes, så kontrasten blir inte så stor. Inte heller ser man så mycket av de anställdas medfödda egenheter, även om tanken nog är att det skall överraska med en snäll orc, en hjälpsam succubus, en arbetsam råttvarelse. Men de är mer som vanliga människor i fantastik-dräkter, och därtill är historien stöpt i feelgood-formen där alla skall vara osäkra på sina förmågor till en början och bli peppade till stordåd av gruppens stöd.

Visserligen har Viv gjort grundliga förberedelser för butikens framgång, men det är ändå så att allt går litet för enkelt hela tiden - alla problem löses, krångliga situationer reds ut, underliga typer visar sig vara medgörliga. När sedan en katastrof faktiskt inträffar är det svårt att ta den på allvar då man kan gissa att allt kommer att sluta väl ändå. Jag förstår att en del älskar den här sortens feelgood-berättelser men för egen del är boken Legends & Lattes troligen lättglömd.

Konst + Maskin på Sven-Harrys

De många nyheterna i hur man levde i början av nittonhundratalet satte flera olika avtryck i dåtidens konst. En av de intressanta inriktningar som uppstod var en syn på världen genom ett filter av teknik och funktionalitet. Många unga nordiska konstnärer drogs till Fernand Légers skola i Paris på 1920-talet, och i Sven-Harrys välkurerade utställning får vi se många av deras verk, tillsammans med stiliga racerbilar från Bugatti och några filmer och foton.

Man kan se skönheten i en maskin, eller i en teknisk pryl.

Otto G. Carlsund, Lokomobilen (1924)

Franciska Clausen, Skruven (1926)

Man kunde hitta på egna maskiner med oklar funktionalitet, men de behövs säkert någonstans ändå i det nya samhällsbygget!

Franciska Clausen, Komposition (1928)

Gösta Adrian Nilsson, Maskiningenjördröm (1922)

Man kunde avbilda världen som en sammansatt och fungerande maskin...

Gösta Adrian-Nilsson, Eiffeltornet (1920)

Erik Olson, Ballongen (1924)

Franciska Clausen, Från Rue Delambre (1925)

... till och med människor kunde betraktas som och målas som abstrakta enheter med tydliga avgränsningar.

Otto G. Carlsund, Den sista kubistiska harlekinen (1934)

Waldemar Lorentzon, Gatumusikanter (1927)

Otto G. Carlsund, Naken i studion (1924)

Otto G. Carlsund, Fet cellist (1926)

Otto G. Carlsund, Normal cellist (1926)

Man kunde låta blicken abstrahera världen riktigt mycket...

Fernand Léger, Dekorskiss till världens skapelse (1923)

Gösta Adrian-Nilsson, Abstrakt 2 (1919)

Gösta Adrian-Nilsson, La Gare (1921)

... och måla abstraktioner helt utan koppling till vår värld.

Otto G. Carlsund, Tonernas frekvens (1929)

Gösta Adrian-Nilsson, Vit trekant (1920)

Erik Olson, Röd dominant (1930)

Många av de skickliga konstnärerna vars verk vi ser i utställningen på Sven-Harrys möttes av oförstående, avståndstagande och hård kritik när de återvände till sina hembygder. Litet grand kan man förstå att människorna som redan kände av de omvälvande förändringarna i samhället nu oroades för att konsten skulle bli hård och kall och inte bjuda på igenkännande och skönhet. Men i backspegeln kan vet vi att det här bara var en av många strömningar och att den delvis byggde upp arkitektur och design som är välkomnande och vilsam för ögonen. Det vore skönt att se mer av det idag. Förhoppningsvis är utställningen på Sven-Harrys inspirerande, om inte annat är den en skön återblick till tidigare uppfinningsrikedom.

Länk till Sven-Harrys sida om utställningen

Otto G. Carlsund: Aktörerna, Röd maskin, Grön Maskin, Brun maskin (1926)

Christian Berg: Monumentalfigur I (1927), Torso 26 (1926)