Musik är viktigt för många - att lyssna på, att spela själv, att skriva låtarna som får en hel värld att känna igen sig och sjunga med. I Pittsburgh bildar två bröder och några barndomsvänner en grupp som får uppmärksamhet och erkännande, trots det simpla namnet The Six. Daisy Jones å sin sida måste först kämpa för att få erkännande för låtarna hon skriver. Det är när musikproducenten Terry Price får idén att föra samman Daisy med bandet som det slår gnistor. Inte enbart goda gnistor, för grälen mellan Daisy och sångaren Billy är många och elaka, men musiken de gör tillsammans blir snäppet bättre än vad de skapade på egen hand.
Boken Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid är skriven som en serie av intervjer med bandmedlemmarna tjugo år efter den sista, uppslitande konserten. TV-serien behåller intervjuerna varvat med filmade inslag från den intensiva tiden på 70-talet då bandet formades och hade sina succéer. Det är roligt att se den charmige trummisen Warren som skrattar sig igenom intervjufrågorna och minns de goda tiderna, och också se honom som en hygglig kille som gör sitt och har kul under bandets framgångar. Andra i bandet har egna konflikter, men alla står i skuggan av de två sångarna Billy och Daisy. Med dem går känslorna alltid höga, vare sig det är gräl eller lycka, och publiken älskar att se deras explosiva förhållande både på och utanför scenen.
Men Billy är gift och har en liten dotter med Camila, så i verkligheten kan det aldrig bli något mellan Billy och Daisy. Det gör ont i dem båda, fast frågan är om det hade gjort någon skillnad, då de båda verkar dras till drama snarare än stabilitet. Men det är ändå ett sår för såväl Billy som Daisy - och Camila.
TV-serien Daisy Jones & The Six är inte dålig, men av olika skäl är det svårt att ta den på allvar. När bandmedlemmarna intervjuas i nutid ser de likadana ut som för tjugo år sedan, så det känns inte att tiden har gått. Och för att vara en serie om ett band dröjer det länge innan man får se konserter, fulla av energi och hängivna fans. Väldigt länge är det nästan bara bandet man ser och de få människor de möter, som att världen omkring är tom.
Därtill är det förstås svårt att frammana känslan av världens största band när musiken de skriver och spelar inte är låtar man som tittare har lyssnat på i åratal och kan sjunga med i. Dock går det att leva sig in i det om man gillar musiken någorlunda, och när det är dags för den stora konsertfinalen i sista avsnittet har superhiten Look At Us Now (Honeycomb) ändå satt sig så att man kan få samma ilningar av minnen och förväntningar som gruppens fiktiva fans framför scenen. Men det hade hjälpt med några scener av intensiv förväntan hos bandet innan spelningarna för att förmedla känslan av hur viktigt och underbart det är. När till och med serier som sport kan ge den känslan borde Daisy Jones & The Six ha kunnat det också. Sammantaget är serien för tunn både i handling och musikalisk intensitet, men ganska bra underhållning.
Hej Jenny!
SvaraRaderaJag tycker att serien och boken: " Daisy Jones & the Six" verkar mycket intressant! Blir sugen på att se den!
Marika Frykholm