Vid vansinnets berg Volym I av H.P. Lovecraft och François Baranger

 Förra sekelskiftet såg många polarfarare, både de som begav sig till Arktis och de som siktade på Antarktis. H.P. Lovecrafts bok Vid vansinnets berg (At the Mountain of Madness) från 1931 berättar historien om några hängivna upptäcktsresande som ger sig av till Antarktis, och refererar också till Edgar Allan Poes bok om Arthur Pym från nästan hundra år tidigare. För i likhet med Arthur Pym söker och finner geologen William Dyer och hans medresenärer tecken på att Antarktis har varit en varmare plats med ett växt- och djurliv lika myllrande som annorstädes på jorden.

Med undantag för några korta referenser till Necronomicon är den första halvan av den första volymen av Vid vansinnets berg renons på övernaturligheter, men innehåller desto mer lyriska skildringar av islandskapet och redovisningar av nödvändig utrustning och procedurer för att genomföra expeditionen. De svindlande perspektiven kommer istället från historiska och geografiska fakta: i en grotta hittas fossiliserade livsformer från en tidsperiod mellan 300 och 30 miljoner år sedan, och en imponerande bergskedja mäts till att ha toppar som är tiotusen meter höga.

Men bakom de prosaiska framställningarna av noggranna men äventyrliga forskare lurar i Lovecrafts värld oanade krafter, det vet vi sedan gammalt. Bland de igenkännbara arterna hittas flera exemplar av något svårdefinierat; hör de till växt- eller djurriket? Till skillnad från många andra av Lovecrafts berättelser får nu de annars onämnbara fasorna noggranna, vetenskapliga beskrivningar av sina yttre former och kännetecken.

 

Och där bakom lurar ännu mer uråldriga och mäktiga fasor, men när vi lämnar Dyer och studenten Danforth försöker de fortfarande behålla ett vetenskapligt angrepssätt inför de underligheter de stöter på, även om de undermedvetet kan ha förstått att det som hänt inte kan få förklaring i det som hittills är känt.

Än en gång har François Baranger förtjänstfullt illustrerat en berättelse av H.P. Lovecraft. På stora, generösa uppslag tecknas landskap av snö och is, detaljrikt och fantasieggande, så att kylan sveper in i åskådaren men lockar till vidareläsning. När de underliga varelserna hittas och dissekeras visas de fortfarande bara delvis på boksidorna, och det de två männen hittar bakom den höga bergskammen visas i sin vidsträckthet men de grymmare detaljerna är än så länge nedtonade. Urladdningen lär komma i Volym II, och det är svårt att inte längta efter den även om den skall skaka om allt vi vet om världen och oss själva.

Fler böcker av H.P. Lovecraft och François Baranger:
Cthulhu vaknar 

*** recensionsexemplar ***

 

Falsk identitet

 Att vara spion innebär sällan spektakulära biljakter och skottlossningar, snarare mer av normal vardag för att hålla din täckmantel intakt och en hel del väntan på att planer skall bära frukt. Men dagarna av normalitet och väntan bär även de på en spänning när man lever under falsk identitet, inte minst när man befinner sig i ett land där upptäckt spionage leder till tortyr och "försvinnanden" under grymma former.

På den franska underrättelsebyrån har agenten Malotru/Paul Lefebvre återkommit efter flera år i Syrien. Han är en av byråns mest framgångsrika agenter, men är han fortfarande pålitlig? Att leva som spion ger en rusch som många har svårt att ge upp. Några övriga på byrån håller Malotru under uppsikt - öppet och vänligt eller förtäckt. Men även de kan ha förutfattade meningar och så missa några detaljer och tolka andra detaljer helt fel.

Arbetet vi ser på Le Bureau des Légendes sker noggrant och eftertänksamt även när det är bråttom och mycket står på spel. Där finns ett flertal tjänstemän som bistår agenterna ute i fält, och när en dem, Cyclone, försvinner under konstiga omständigheter höjs aktivitetsnivån. Är han i fara? Har han gett Algeriets underrättelsetjänst information som kan skada Frankrike, frivilligt eller under tortyr? På vilka vägar kan man få fram mer information och hämta hem Cyclone?

Vi får följa den nyrekryterade Marina Loiseaus väg in i livet som agent och ut på sitt första uppdrag. Byrån har gjort vad de kan för att pröva hennes uthållighet och ge henne en bakgrundshistoria som håller, men det finns hela tiden mycket som kan gå fel. Marina är visserligen söt och trevlig men inte någon femme fatale som snärjer män på löpande band. Inte heller är hon någon vältalare, tvärtom är hon stillsam och tillbakadragen, och i många situationer där man som tittare tror att hon skall kunna prata sig ur anklagelserna är det hennes tystlåtenhet som vinner i längden.

 

I de första säsongerna ser vi mycket av byråns verksamhet i Mellanöstern. Därtill kommer rivaliteten med USA:s underrättelsetjänst - visst kan man förhandla med dem men de är inte helt att lita på, och det skänker en viss tillfredsställelse när man kan knäppa amerikanarna på näsan. I senare säsonger får vi se uppdrag av annan natur, men minst lika farliga, i Ryssland. Nya agenter och tjänstemän bladas sömlöst in i handlingen och får växa under avsnittens gång. En intressant spelare är Jonas, inte heller någon risktagande typ men med ett värdefullt sinne för vad som är relevant i olika situationer.

 

Med livet på spel bland människor som potentiellt vill dig mycket illa är det mycket viktigt att kunna lita på varandra även inne på kontoret, och i de första säsongerna är cheferna och regeringsrepresentanterna en källa till trygghet med sin balans mellan rationalistet och omsorg om medarbetarna. Men även på byrån kan paranoian växa, och visst finns det skäl till det, men när personliga vendettor börjar krypa in i målen för uppdragen växer faran för personerna ute i fält. Under fem säsonger med TV-serien Falsk identitet är spänningen ständigt hög, men trovärdig och varierad, liksom handlingen och människorna som driver den.

 

Miles Aldridge på Fotografiska

 En bild behöver inte vara realistisk för att vara en samtidskommentar. Miles Aldridge stylar sina foton hårt, med vackra modeller i dyra kreationer i grälla färger och arrangerade poser. I texten till utställningen med hans verk på Fotografiska säger han själv:

 Vi lever i en illusion av kontroll med vår livsstil av konsumtion och sociala media. Ett Utopia som vi bygger för att skapa en fiktiv trygghet, fast sanningen är att vi inte har någon kontroll alls. För när livet överraskande drabbar oss med till exempel sjukdomar, social orättvisa, upplopp och pandemier är vi ju oerhört sårbara och står skyddslösa. Vilket mina bilder riktar fokus mot och belyser genom starka färger, noga utmejslade detaljer och en viss cynisk svart humor.

 

Dock har jag svårt att se att Aldridges egna bilder rör sig bort från den illusionen av kontroll som många frivilligt upprätthåller på sociala media. Format och motiv hör även de till det iögonenfallande och lättkonsumerade, med några detaljer "fel" för att innehållet skall kunna tas för samtidskritik.

Likaså i bildsviten Virgin Mary, där Aldridge har använt sig av traditionella inslag och lagt till några moderna detaljer för att bli litet chict hädisk.

 

Självklart har Miles Aldridge också fotograferat några välputsade kändisar i samma färgstarka stil. "Så här har vi aldrig sett XXX förut!" brukar det stå på alla Fotografiskas utställningar av kändisfoton alt. kändisfotografer. Jo, nog har vi det och inte tillför de här bilderna något nytt.

 Länk till Fotografiskas sida om Miles Aldridge

 

John & Denise av Lars Jakobson

De två unga människorna träffas på tåget, John på väg från Utica, NY, och Denise från Syracuse, NY. Från New York till New York City för att skapa förändring i sina liv. John skall precis rycka in; han skall gå till det stora rekryteringskontoret vid Times Square. Denise skall bo i Bronx hos sin lillasyster som också fixat ett jobb åt henne. John ber om Denises adress för han vill ha någon att skriva till.

Allt låter tidlöst och litet oskyldigt; de unga som åker tåg, den blivande soldaten som vill skriva brev till en flicka från förläggningar i stora världen. Efter hand får vi tidsmarkörer som placerar berättelsen i tidigt 90-tal. Inte så långt bort i tiden, inte så gammaldags, men förutom de nämnda världshändelserna behåller berättelsen sin tidlöshet därför att människorna och omgivningarna är nedskalade till sina essenser.

Det dröjer ett tag innan John sänds till sin militära utbildning, det kommer att dröja ett tag till innan han skeppas vidare och ännu längre innan han kommer i skarpt läge i krig. Att vänta är inget nytt för honom, och utbildningen som formar om såväl kroppen som sinnet väcker i honom halvt formulerade reflektioner kring vad det är som skiljer en soldat från en privatperson, fred från krig, området på basen från staden utanför.

Det är bra att boken inte låter de båda ungdomarnas berättelser speglas direkt i varandra. Denise lever under andra förhållanden och när systerns utlovade jobb visade sig vara bluff skaffar hon ett servitrisjobb på delikatessen längre ned på gatan. Nu behöver hon inte längre resa långt bort för att skapa sig ett eget liv, särskilt inte som systern fnyser åt arbetet hon hittat.

Bokens text är presenterad som tre symmetriska block på varje sida. Jag är imponerad av författaren som kan skapa perfekta kvadrater av skrift, med meningar som avslutas med punkt på sista raden. Att större boken förlöper så gör att berättelsens intensitet stegras när plötsligt meningarna börjar flyta över från den ena kvadraten till den andra. Det är ett grepp som egentligen inte tar över läsningen men litet grand pekar mot den tudelade texten i Vid den stora floden Inte bara det utan Johns långsamma väg mot Kuwait och kriget där pekar mot den boken, och fastän John & Denise kommer efter både i författarens kronologi och min läsning känns det ändå som att den är ett förarbete till den grymma historien i Vid den stora floden.

Det är inte helt sant att Denises och Johns liv inte speglar sig i varandra. Fotografi blir en viktig del av deras liv på olika sätt, hos Denise för att hon själv börjar fotografera och skärskåda verkligheten i ansiktena hon fångar, hos John för att fotona från deras embedded fotograf Walk skapar en känsla av overklighet trots att hans bilder är rent dokumentära.

När Lars Jakobson låter verkligheten gunga sker det inte stort och tydligt signalerat utan i underligheter som kommer oanat och försvinner in i minnena medan världen fortsätter i samma spår. Vem kan se i ansiktena på John och hans medsoldater att de har varit i krig? Vem kan läsa på någon människas ansikte vad han eller hon har varit med om som varit viktigt eller farligt? Vem kan verkligen förstå hur det kändes att vara där när hon eller han läser ett brev, eller en bok, som berättar en historia?

Fler böcker av Lars Jakobson:
Menageri
Berättelser om djur och andra
Vid den stora floden

Bokfört

För oss som haft den hypnotiska låten brummande i hjärnvindlingarna sedan vi läste titeln - ja, den nämns i boken också.

Dignity

Den tysk-chilenska kolonin Colonia Dignidad var till största delen uppskattad av grannarna i de näraliggande byarna i centrala Chile. Då byborna fick gratis och god sjukvård, och barnen fick undervisning i skolan, kunde man förbise att kolonins grundare hade nazistbakgrund. Och delvis också med att några av barnen användes som leksaker av vuxna utan skrupler och med osunda böjelser.

 

TV-serien Dignity bygger på den sanna historien om hur man på 1990-talet började utreda kolonin för oegentligheter och försöka ställa de ansvariga inför rätta. Den visar den stränga och ofta brutala disciplinen år 1997 och i tillbakablickar år 1976; dåtidens barn är nutidens vuxna, skadade men inte helt knäckta av de har varit med om. Ett av de barnen är statsåklagaren Leo Ramírez, som har velat dölja att hans juridikstudier i Tyskland finansierades av Colonia Dignidad. Men minnena och människorna kommer tillbaka när han återvänder till farmen.

 

Det finns många hinder på vägen för rättvisan. Det gäller att reda ut grunderna och hitta bevis för alla rykten om försvunna människor och vapensmuggling. Man måste hitta ledaren Paul Schäfer, men han går inte att få tag på. Dessutom tar koloniinvånarna till våld och hot mot familjen och det egna livet för att påverka dem som driver utredningen, och inte bara de utan även de från grannbyarna som är tacksamma över sjukvården och inte heller vill att Colonia Dignidad skall stängas.

 

I de åtta avsnitten visas hur utredningen måste pågå på flera plan, och hur den motarbetas på många sätt. Vi får också se grymma behandlingar av människor inne i kolonin varav några får nog av sina plågoandar och försöker fly. Det här är dramaturgiskt inte helt lyckat framfört; till stor del känns det som att handlingen rör sig i små cirklar på samma ställe. Man kan tolka det som att det var precis så som det upplevdes i verkligheten; inget gick snabbt framåt utan det gällde att inte ge upp i tragglandet genom allt motstånd. Men som tittare vill man ändå se litet mer av framåtrörelse och skillnad från avsnitt till avsnitt. Dock blir man ändå engagerad i livsödena för människorna som vill sätta stopp för missförhållandena och bli fria att leva sina liv utan tvång utifrån, och ännu mer när man vet att detta hände på riktigt.

Cost of Living på Playhouse Teater

 Cost of Living kan beräknas över några variabler och användas för att visa hur väl man kan leva i olika områden med olika kostnader för boende och mat. Men kostnaderna för att leva går att känna på andra sätt än de man kan uttrycka i siffror. I centrum för Martyna Majoks Pulitzerprisbelönade pjäs Cost of Living står två par, men de är inga vanliga par utan två människor sammanlänkade av ett asymmetriskt beroende av varandra.

John leder av cerebral pares och Jess har kommit till honom på anställningsintervju för ett jobb som hans assistent. För Ani och Eddie är proceduren närmast spegelvänd; de har tidigare varit gifta och nu, efter olyckan som gjort henne nästan helt förlamad, börjar hans övertalning för att hon skall anställa honom som hans assistent. I båda fallen hinner vi reflektera över vad assistentjobbet innebär: inte bara småsaker som att laga mat och hämta en ny bok, utan att hjälpa till med toalettbesök och personlig hygien, intima och tunga uppgifter. Är det en fördel att Eddie redan känner minsta vrå av Anis kropp? Är det en större fördel att Jess och John är främlingar för varandra när de träffas?

Fokus växlar mellan de båda uppsättningarna av människor, inte hetsigt utan med jämna mellanrum med god tid för personerna att förankra bakgrunden till vad som händer. På båda håll hinner det flamma upp aggressivitet, både hos de två som känner varandra alltför väl och hos de två som försöker pejla in den andras stämning. Det är bra att få se det; det lär ligga mycket känslomässigt arbete i att acceptera att man behöver hjälp med grundläggande kroppsfunktioner, och i att avgöra om en annan är rätt person för att vara den hjälparen.

Människorna på scenen har likheter med varandra inom paren: Eddie och Ani har levt tillsammans, och John har kommit för en doktorandtjänst på Harvard varifrån Jess har sin examen. Så varför behöver hon ett jobb som assistent, medan hon dessutom jobbar på två olika studenpubar? Det finns en skevhet i maktförhållandet mellan dem som kommer av att John är välbeställd och har en karriär framför sig, medan Jess liv av olika skäl verkar vara trassligare. Den här obalansen är inte så starkt framlyft i dialogerna, men det är den som gör pjäsen intressant. Det är istället i prologen och epilogen som Eddies och Jess personliga historier ger perspektiv åt det vi kommer att se/just har sett. Under Eddies glada snacksalighet finns en människa med stor längtan efter kontakt, och Jess behov av en inkomst går hand i hand med en till nödvändighet gjord vana att nöja sig med det minsta.

Playhouse Teater framför sin läsning av pjäsen Cost of Living inlevelsefullt, men dock utan scenografi och gester, vilket gör att den fysiska aspekten av att lyfta, tvätta, torka och hjälpa en handikappad person inte får ta plats på scenen. Det är en viktig aspekt av pjäsen som man då och då kan hinna tänka sig in i under korta ögonblick vid framförandet. Just den här pjäsen förlorade nog en hel del för att framföras som reading, men jag uppskattar ändå att den alls framfördes, och dessutom med god inlevelse av alla inblandade skådespelare - Jordi Almeida, Lee Fitzjames, Linus Nilsson, Louise Ryme. Vid första anblicken verkade prolog och epilog onödiga och påklistrade, men i efterhand framstår de som en bra relief åt huvudhistorierna.

Länk till Playhouse Teaters sida om Cost of Living

 

The New Wilderness av Diane Cook

 Städer och industriområden har brett ut sig och vuxit samman. Det finns områden med natur kvar men den är avspärrad och otillåten för vanliga människor. Men trots att stadslivet är tyngt av smog, sjukdomar, överbefolkning och kriminalitet är det ingen som vill flytta ut i vildmarken - nästan ingen. Bea hör till det tjugotal människor som faktiskt fick göra det, i form av ett experiment utan uttalat slutdatum. Trots omgivningens protester valde Bea och hennes partner Glen detta, vilket verkade som den enda lösningen för att Beas dotter Agnes skulle bli kvitt de sjukdomar som höll på att ta hennes liv som fyraåring.

Att samarbeta i en grupp går sällan sömlöst, och inte heller nu fastän det gällerden dagliga kampen för överlevnad. The New Wilderness berättar delvis om hur gruppen arbetar och samarbetar för att hitta mat, material till kläder och en trygg nattvila, men desto mer om alla mindre och större konflikthärdar som måste hanteras, olika personligheter som måste lirkas med eller överbevisas, och inte minst hur gruppen skall förhålla sig till de Rangers de möter och deras direktiv. För det finns stränga regler för hur gruppen får bete sig i vildmarken för att inte lämna minsta spår efter sig: inte bygga hållbara strukturer, inte stanna längre än sju dagar på en plats, inte lämna minsta skräp efter sig. De fick en diger Manual vid insläppet och den utvidgas då och då med nya sidor med regler att lära sig.

Med ojämna mellanrum får gruppen direktiv om att ta sig till en Post för att svara på enkätfrågor och ta emot personlig post. De Rangers de möter är sällan vänliga, oftare bryska och inte sällan rena mobbare mot den lilla gruppen av människor som vet att de är där på nåder. På de korta mötena får vi - gruppen och läsaren - knapphändiga uppgifter om hur det står till i världen utanför vildmarken.

Det är ett hårt liv att ständigt vara i rörelse och behöva arbeta för sin direkta överlevnad varje dag. Men Agnes har snart levt längre i naturen än i staden och har anpassat sig väl, som barn ofta gör. Visst finns det ändå saker och minnen från stadslivet som fortfarande lockar och förvirrar, och det är fint skildrat hur Agnes reagerar på nya intryck och gör dem till en del av sitt liv.

Berättelsen följer Bea och sedan Agnes under längre partier, vilket också låter oss se de psykologiska aspekterna av moderskapet och det uppväxande barnets begynnande frigörelse. Där Bea undrar om hon gjorde rätt som tog Agnes till vildmarken, ser Agnes osäkerhet och opålitlighet hos sin mor. Den yttre handlingen i The New Wilderness är mycket spännande, men de mänskliga relationerna och reaktionerna är nog så viktiga och mycket väl skildrade.

Lovecraft Country

 Fadern Montrose har aldrig gillat det, men Atticus Freeman har älskat att läsa science fiction, fantasy och skräck sedan han var barn, även sådant som är uppenbart rasistiskt, som en del av H.P. Lovecrafts historier. Bästa vännen Letitia var enda flickan i bokklubben, men nu finns intresset hos fler i familjen: farbroderns fru Hippolyta är astronomikunnig och deras dotter Dee ritar snygga serietidningar om rymdhjältinnan Orythia Blue.

 Men nu är Montrose Freeman försvunnen, och ledtrådarna pekar mot ett gods i Ardham, Massachusetts, vilket inte bara ligger rysligt beläget i Lovecraft Country utan också bjuder på en livsfarlig ditfärd. För på vägen dit från Chicago passerar man många djupt rasistiska samhällen, och i 1950-talets Amerika kan det betyda misshandel, lynchningar och rena avrättningar av oönskade gäster.

 Atticus, farbrodern George och Letitia ger sig av och fastän det ofta är farligt nära lyckas de klara sig undan de våldssökande poliser och bybor som hatar dem vid blotta åsynen. Men när de närmar sig målet, Ardham Lodge, blir hotet dubbelt: inte bara hatiska poliser utan shoggothar, stora och aggressiva, hotar dem. Och även poliserna. Så skall man samarbeta mot de onaturliga monstren med den som nyss var ens mänskliga fiende? Och hur försvarar man sig ens mot de stora, slemmiga bestarna?

 Mottagandet på Ardham Lodge är onaturligt på ett annat sätt: så överdrivet vänligt och korrekt att man anar att något hotar strax utom synhåll. Och snart börjar manipulationerna med Atticus och hans medföljare, med de vanliga medlen hot och våld men ännu mer med magi som förvrider både sinne och kropp. Atticus bär på en hemlighet som kan leda till större makt för godsets härskare, Samuel Braithwhite. Dock har besökarna en (kanske två) opålitlig allierad i dottern Christina Braithwhite. Hon är trött på faderns maktfullkomlighet och vill kasta grus i hans planer, men vi kan redan ana att hennes hjälp till (stor)familjen Freeman inte beror på omsorg om dem utan på att hon har större planer för sig själv, planer hon tänker genomföra på bekostnad av många andra.

 Filmatiseringen av Lovecraft Country bjuder på mycket mer blod, köttslamsor, äckel och våld än Matt Ruffs bok. Det kan kännas som en överraskning och kanske besvikelse för dem som tyckte om stämningen i boken, med Atticus och hans släkt och vänner som skickliga problemlösare, där alla hade specialkunskaper som kom till pass för olika delar av det stora pusslet de försökte lösa. Men ganska långt in i TV-serien klarnar det: det som familjen Freeman var med om var för grymt och omvälvande för att fästas på papper, så den bok vi läste i nutid var anpassad för att göra det otroliga litet mindre svårsmält och avskräckande för läsarna. Det förklarar mycket för åtminstone den här tittaren.

 Andra utvidgningar från boken är att vi får veta mer om de personliga historierna för familjen Freeman och även Letitia och hennes syster Ruby, i synnerhet de många svek och stridigheter de har varit med om. Det här är inte helt bra framställt i serien; det är så många gånger som det förmedlas genom att personerna berättar för varandra vad de varit med om, vilket inte är lika effektivt som att faktiskt se det hända. Skillnaden blir tydlig när vi får följa Rubys förhoppningar om att få anställning på det fina varuhuset, komma in och se att de redan har anställt en annan svart kvinna. Det är lätt att leva sig in i besvikelsen när hon inser att det kommer att dröja länge innan hon själv har chans på anställning.

  Manusförfattare, regissörer och skådespelare har samarbetat för att skruva upp varje del-berättelse till max, och då alla avsnitt har olika karaktär kan man älska några, äcklas av några, klia sig i huvudet av några och kanske allt på samma gång för några.  En del regigrepp irriterade ibland, som när bakgrundsmusiken tog överhanden över handlingen, både gällande musik från nutiden och spoken word från seriens tid. Det var dock en bra idé att ge personerna mer kött på benen med bakgrundshistorier och känslor, så de inte bara blev underhållande pussellösare utan verkliga människor vars liv stod på spel, gång på gång och från flera olika håll. Lovecraft Country är en serie som spränger de vanliga ramarna och det gillar jag.

Bo Lindes Violinkonsert på Konserthuset Play

 Alltför kort, endast 37 år, vill man säga att Bo Lindes liv blev när man hör den vackra Violinkonsert han skrev år 1958. Från första tonerna bjuder den in till sympati och omtanke, men soloviolinstämman sekonderas ofta av någon ur träblåset - oboe, klarinett, flöjt - som följer upp slingorna med aningen mer vemod. Musiken är tidvis mycket berättande, inte direkt som filmmusik men åt det hållet, i den sköna femtiotalsmoderna stilen. Andra satsen börjar med en ljuv dansant melodi och utvecklas vidare till något dramatiskt, nästan en svensk romantik. Claudia Bonfiglioli är en säker och inlevelsefull soloviolinist som bär sin uppgift väl.

Foto: Niklas Elmehed

 

Visst skulle jag önska att jag finge sitta på plats i Konserthuset, men de stora klangerna i nästa verk, Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1884-85), tog sig faktiskt väl ut hemma i lyssnarsoffan. Från de inledande, lockande stegen i musiken, över de enträgna insatserna från brassektionen, in i den kraftfulla finalen, spelade Kungliga Filharmonikerna den känslosamt men inte slarvigt, utan engagerat och väl under Nathalie Stutzmanns goda ledning. På en dryg timme fick vi en konsert som kändes rik och gjorde gott för själen.

Länk till Konserthuset Plays sida om Bo Lindes Violinkonsert

The Diamond Age av Neal Stephenson

Diamant, ett av våra hårdaste och dyrbaraste ämnen, skapat av högt tryck under miljoner år djupt under jordens yta. Vi har 3D-printrar som kan skapa intrikata konstruktioner av formbara material. Neal Stephenson beskriver en tid där mänskligheten arbetar med material och maskiner på nanonivå såväl som i stor skala, och enkelt kan skapa föremål som fönster av diamant - sannerligen en Diamantålder.

Nationalstaterna har luckrats upp och nya sammanslutningar har bildats, en del löst formade på tidigare länder och imperier men inte nödvändigtvis. Där boken The Diamond Age till största delen utspelar sig, i Shanghai, finns enklaver från större phyles som Hindustan och Nippon och även mindre, sektlika, som Sendero. En av världens mest framgångsrika phyles är New Atlantis vars arbetsmoral och uppfinningsrikedom är ordnat efter Neo-Viktorianska traditioner. Den gammalmodiga estetiken innebär inget (eller mycket litet) avkall på bekvämlighet, då de propra kläderna är gjorda av ändamålsenligt nanomaterial och de hästliknande chevalin är konstruerade med praktiska handskfack och tar sig fram ytterst snabbt i all terräng.

A Young Lady's Illustrated Primer är undertiteln till boken, men det dröjer innan den och viktorianerna dyker upp. Först får vi en djupdykning i Shanghais slum, där gratis 3D-printrar/matter compilers/"M.C." med begränsat utbud ser till att ingen behöver svälta men där människors värsta vanor - drogmissbruk, misshandel, rån - fortfarande kan göra livet till en prövning för andra, inte minst barn utan någon utsikt om något bättre.

Det är i händerna på ett sådant flickebarn som en dylik fantastisk Primer hamnar. Boken som Nell får blir hennes vän och lärare, en källa till trygghet men också med utmaningar och varningar som gör henne beredd på vad livet kan ställa i hennes väg. I form av sagor anpassade till hennes ålder och omgivningar lär hon sig mer om världen och tränar både kropp och sinne till att förstå och hantera svårigheter. En viktig detalj i berättelsen är dock att boken ibland uppmanar till handlingar som varken vi utomstående eller Nell vill välja - en viktig påminnelse om att boken eller rättare sagt dess skapare inte är allsmäktig utan att vi själva kan och bör forma vår egen karaktär, även med den bäste av lärare vid vår sida.

Medan Neal Stephenson berättar ett antal riktigt spännande historier i fascinerande omgivningar drar han även upp några filosofiska tankegångar, speciellt kring hur människor väljer att leva sina liv och forma sin värld. Människor med brokig och svår bakgrund kan dras till den viktorianska livsstilen för att den erbjuder en disciplin och trygghet inom vilken de kan utvecklas. Men de som vuxit upp i det livet kan antingen bli idélösa följare eller ikonoklastiska rebeller - om de inte finner en fruktsam medelväg, inser att livet är komplext och lär sig att hantera det.

The Diamond Age ger oss flera stimulerande tankeexperiment, detaljrika miljöer av skiftande slag och flera parallella handlingar som är intressanta i sig själva. Men även om jag förstår att Stephenson inte vill avsluta sin bok med ett stopp utan med en möjlig utveckling att fantisera om, är det just sammanknytningen av historierna som jag blir besviken på. En litet svårbegriplig bihistoria bubblade upp, slukade ett par huvudpersoner i taget, skapade förvirring, försvann, blåste upp som den stora räddningen och hejdades strax innan en katastrof. Men jag begär ju inte att boken skall vara skriven helt efter mitt tycke och smak och kanske är det mitt motstånd mot den parallella historien som gör att jag kommer att fundera längre efteråt på dess betydelse.

Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash

Cryptonomicon
Anathem
Seveneves

The Boys

 Stålmannen var och är min favorit bland superhjältarna, godhjärtad och med allas bästa för ögonen. Men tiderna kräver mer och mer "smuts" även hos dem som ger sig ut för att skydda mänskligheten, och det är inte konstigt att tänka sig att någon med stor makt kan använda den på dåliga sätt även med den bästa av viljor. "Absolut makt korrumperer absolut." I The Boys möter vi en värld där superhjältar finns, och är organiserade av företaget Vought International. Ah, det är ju världens bästa intäktskälla att ha monopol på all merch kring superhjältarna, från plastgubbar över filmer och festivalframträdanden till att faktiskt hyra ut en superhjälte till en stad som behöver städas upp.

 

De starkaste och mest populära superhjältarna är samlade i en grupp som kallas The Seven. När en av medlemmarna drar sig tillbaka väljs unga, oskyldiga Starlight in - en fantastisk ära för Annie January, flickan bakom aliaset. Men Annie får snart känna in på bara skinnet hur korrupt det egentligen är bakom kulisserna i Seven Tower, inte bara att hennes superhjälteframträdanden är hårt mallade utan att ingen är där för någon annans bästa än sitt eget.

 

Den rötan har vi tittare redan kunnat se i den grymma inledningsscenen. Hughie Campbells flickvän står i vägen för den framrusande superhjälten A-Train och krossas i ett moln av blod, vilket är den minst kladdiga av alla scener med exploderande kroppar som komma skall under seriens gång. Vem ifrågasätter en hjälte som är på väg att lösa ett brott? Men kanske hade inte A-Trains framfart så ädelt motiv. Det tror inte Billy Butcher, den sammanbitne mannen som söker upp Hughie och erbjuder honom hämnd. För Butcher har själv anledning att hata superhjältarna och har redan upptäckt många oegentligheter och rena brott. Fast hur strider man mot en grupp som är osårbara, såväl fysiskt som ekonomiskt och juridiskt?`Med ännu mer våld, i de flesta fall, och en del list.

 

Superhjältarna älskas av världen men vi som ser dem på närmre håll ser deras skavanker. De är som allra tydligast på den främste av dem alla, Homelander, som är på väg att passera sitt bäst-före-datum. Hans hår är litet för blont och utväxten syns vid tinningarna, huden vid ögonen visar sina första ålderstecken och när han släpper sitt bländande leende ersätts det med en min av förakt och en kall blick som söker efter nästa syndabock. Men han måste upprätthålla fasaden av godhet och styrka inför världen, och det är den främsta uppgiften för Madelyn Stillwell, VP för Hero Management på Vought International. Hennes stela leende och lirkande röst röjer en ständig oro under hennes annars ganska säkra manipulationer av det förvuxna barn som Homelander är, och relationen mellan dem båda är så sjaskig att det inte går att se bort för ett ögonblick.

 

I första säsongen av The Boys växer hela tiden insatserna från alla inblandade parter - Butcher och hans Boys, Vought International och den svårkontrollerade Homelander själv. Spänningen stiger och ingen actionscen känns riktigt förlösande utan som ett steg mot något värre. Andra säsongen kan inte riktigt mäta sig med den första, men innehåller fortfarande många omtumlande nya grepp, som till exempel hur övertydliga memes på internet kan vända opinionen dit man vill, och hur Homelander hanterar att möta en ännu kyligare psykopat än han själv. En tredje säsong av The Boys kan bli en fruktansvärd krasch man absolut inte vill missa.

Lina Iris Viktor Dark Testament på Fotografiska

 För Lina Iris Viktor är det svart som är urfärgen, Materia Prima. I sina fotokonstverk skapar hon miljöer och kosmologier med nyanser av svart - vita accenter blir aldrig mer än detaljer och en hjälp i växternas gråskalor. När ljuset och värmen kommer in kommer det inte från det vita eller någon annan färg, utan från guld, generösa partier av guld på verkens mer-än-2D-yta.

 

På Fotografiska visas Lina Iris Viktors sviter Materia Prima, Dark Continent, The Seven och Black Botanica, det senare i form av svarta växter och reliefer utplacerade kring konstverken i de dunkla salarna.

 

Lina Iris Viktor är huvudfigur i sina bilder, omgiven av natur, fascinerande mönster och himlafenomen. Flera av bildsviterna berättar historier med sina titlar och motiv. Berättelserna är inte alltid lätta att ta till sig då vi inte ser några andra aktörer än skaparen själv, men desto mer bygger hon sin värld med myter och historia. Utställningen på Fotografiska är gedigen och lockande.

 Länk till Fotografiskas sida om Lina Iris Viktor Dark Testament

 

Förhör av Magnus Dahlström

Kollegorna är frånvarande eller märker inte att hon är där, och om hon fått instruktioner till sitt arbetet är de hur som helst otillräckliga för vad hon möter som civilutredare hos polisen. Historierna hon får höra av personerna i stolen framför är osannolika både till innehåll och framförande, och har ofta övernaturliga inslag. Det är svårt att veta vilken fråga som skulle kunna förankra händelserna i verkligheten, och vår huvudperson ställer knappt ens relevanta frågor, antingen av oerfarenhet eller i ren förvirring. Berättelserna skulle kunna vara droghallucinationer eller rena påhitt. Men i sitt första möte, i första kapitlet, förhörde vår utredare en person som fick verkligheten att glappa för henne, så kanske färgar det av sig på allt som vår namnlösa huvudperson sedan gör.

De människor hon möter är människor som bekänner mord trots att inget brottsoffer står att finna, eller får anonyma hotbrev, eller misstänker närstående för brott. De blir ofta frustrerade över att man inte tar deras löst sammanhängande berättelser på allvar. Efter hand blir vår utredare bättre på att ställa rätt frågor och leda förhöret mot ett resultat, men det känns alltid som att det verkliga svaret och sanningen, om den nu finns, ligger strax bortom det man kommit fram till.

Vår huvudperson känner en alienation inför det ödsluga polishuset, den muskulösa polisassistenten som motvilligt hjälper henne, alla andra kollegor som verkar så säkra i sina roller, avdelningschefen som ignorerar henne och krukväxten som långsamt vissnar. Hennes förankring i sin egen identitet lossnar ibland. Händelserna hon leder förhören om vävs in i hennes eget liv.

Magnus Dahlströms bok Förhör är ytterst skickligt skriven, i gränslandet mellan det verkliga och det overkliga, så att man likt förhörsledaren blir osäker på det man hör och på sin egen del i det. Trots att varje mening bär på information och stämningssättare, är boken en blandvändare man skulle kunna insupa på en eftermiddag om man inte ville dra ut på nöjet under några dagar. Även när utredaren blir säkrare i sin roll hamnar de underliga personerna i stolen framför henne och ifrågasätter verkligheten gång på gång från olika håll.

Fler böcker av Magnus Dahlström:

Papperskorg

Fyr

Sommaren 85

 Alla somrarna på 80-talet var bäst, och egentligen ännu mer färgglada än i SVT:s serie Sommaren 85, men det är ändå toppen att få titta tillbaka dit, till en småstad i Västergötland, med poppiga låtar i bakgrunden. Helt problemfritt är det inte för Lena, för pengarna till språkresan är ännu inte ihopskramlade, och heller inte för hennes mamma Åsa, medan hon jobbar trippla pass på sjukhuset för att få ihop de sista slantarna. I bakgrunden står mormor Barbro och pockar på för att få hjälpa till, men Åsa behöver frigöra sig från sin påstridiga mamma och säger nej.

 

Motgångarna staplar sig för Åsa och hennes extrajobb, så Lena och bästisen Sussi kommer på några andra smarta idéer för att tjäna pengar. Stämningen i småstaden Braxinge är till största delen god, med välbesökta solarier, skolungdomar med smeknamn som Johnny-Kuken som inte sysslar med värre bus än att läsa porrtidningar, och en korvfestival på gång för att sätta staden på kartan. Men visst känner man med Lena som oroar sig för sin språkresa, och med Åsa som sliter så hårt för att vara självständig. Och dåtidens AIDS-skräck kunde göra människor riktigt elaka. Men de här problemen går att lösa - kanske litet för lätt ibland, men Sommaren 85 är ändå en humorserie med stort hjärta.

 

Inte lika lätt går det dock för mormor Barbro, som är van att fixa och styra men nu pressas tillbaka från alla håll - dottern Åsa, medarbetarna på korvfestivalen och den oförstående maken. Och medan Lena tar sig till språkresan och klarar sig riktigt bra trots krångel på plats, trasslar Åsa till det för sig en hel del hemma i Västergötland. Det är bra att serien inte bara är sockersöt, och det är roligt att få se och höra scener som liknar min egen uppväxt - de flesta huvudpersonerna talar västgötska, några andra rikssvenska, och så finns där några bifigurer som svänger till rejält på lokalmålet. Sommaren 85 är en sympatisk och lyckad TV-serie som kan gillas av många.

 

Klaus Nomi på Operan

 Många föds och växer upp på platser där de känner sig missförstådda och instängda. Det går att lämna sin bakgrund och skapa sig ett nytt liv - flytta till Berlin, hänge sig åt opera som alltid är larger than life. Men inte ens det räckte för Klaus Sperber, pojken vars andra födelse skedde när han insåg att han var det oäkta barnet till Elvis och Maria Callas. Inte förrän en amerikansk man sade till honom "Go home!" och han flyttade till New York, där han aldrig varit förut men som var "hemma", där så Klaus Nomi kom till, en person från framtiden i futuristiska kläder och med en röst som slog klubbpubliken med häpnad.

 

Operans scen Rotundan är fantastiskt vacker med sin runda fönstervägg ut mot Kungsträdgården. Blinkande ljus mot träden utanför ger extra effekt åt föreställningens åskväder och känslostormar. Den minimala dekoren på scenen används väl och ger framför allt plats åt Klaus Nomi och hans fantasieggande klädkonstellationer.

Richard Hamrin är inte helt ensam på scenen, han har en handfull musiker med sig vilket förstås är viktigt, men ensam bär han berättelsen och skapar de olika miljöerna kring sig i varje ögonblick. Hans hållning visar Klaus Nomis stolthet och nyskapelse av sig själv, och hans röst är underbar att lyssna på vare sig han talar eller sjunger högt eller lågt. 

Foto: Markus Gårder

 

Föreställningen innehåller mycket humor, för visst tycker både Klaus och vi att det är litet roligt när han står och bakar och svarar på fåniga frågor. Vi vet att det kommer att sluta sorgligt, med en alltför tidig död i det tidiga 80-talet, men vår diva från framtiden är stark och självmedveten in i det sista, förhoppningsvis styrkt av alla sina dödsdömda diva-vänner från operahistorien och av de människor vars liv han förändrade med sitt eget.

Länk till Kungliga Operans sida om Klaus Nomi