måndag 23 november 2020

John & Denise av Lars Jakobson

De två unga människorna träffas på tåget, John på väg från Utica, NY, och Denise från Syracuse, NY. Från New York till New York City för att skapa förändring i sina liv. John skall precis rycka in; han skall gå till det stora rekryteringskontoret vid Times Square. Denise skall bo i Bronx hos sin lillasyster som också fixat ett jobb åt henne. John ber om Denises adress för han vill ha någon att skriva till.

Allt låter tidlöst och litet oskyldigt; de unga som åker tåg, den blivande soldaten som vill skriva brev till en flicka från förläggningar i stora världen. Efter hand får vi tidsmarkörer som placerar berättelsen i tidigt 90-tal. Inte så långt bort i tiden, inte så gammaldags, men förutom de nämnda världshändelserna behåller berättelsen sin tidlöshet därför att människorna och omgivningarna är nedskalade till sina essenser.

Det dröjer ett tag innan John sänds till sin militära utbildning, det kommer att dröja ett tag till innan han skeppas vidare och ännu längre innan han kommer i skarpt läge i krig. Att vänta är inget nytt för honom, och utbildningen som formar om såväl kroppen som sinnet väcker i honom halvt formulerade reflektioner kring vad det är som skiljer en soldat från en privatperson, fred från krig, området på basen från staden utanför.

Det är bra att boken inte låter de båda ungdomarnas berättelser speglas direkt i varandra. Denise lever under andra förhållanden och när systerns utlovade jobb visade sig vara bluff skaffar hon ett servitrisjobb på delikatessen längre ned på gatan. Nu behöver hon inte längre resa långt bort för att skapa sig ett eget liv, särskilt inte som systern fnyser åt arbetet hon hittat.

Bokens text är presenterad som tre symmetriska block på varje sida. Jag är imponerad av författaren som kan skapa perfekta kvadrater av skrift, med meningar som avslutas med punkt på sista raden. Att större boken förlöper så gör att berättelsens intensitet stegras när plötsligt meningarna börjar flyta över från den ena kvadraten till den andra. Det är ett grepp som egentligen inte tar över läsningen men litet grand pekar mot den tudelade texten i Vid den stora floden Inte bara det utan Johns långsamma väg mot Kuwait och kriget där pekar mot den boken, och fastän John & Denise kommer efter både i författarens kronologi och min läsning känns det ändå som att den är ett förarbete till den grymma historien i Vid den stora floden.

Det är inte helt sant att Denises och Johns liv inte speglar sig i varandra. Fotografi blir en viktig del av deras liv på olika sätt, hos Denise för att hon själv börjar fotografera och skärskåda verkligheten i ansiktena hon fångar, hos John för att fotona från deras embedded fotograf Walk skapar en känsla av overklighet trots att hans bilder är rent dokumentära.

När Lars Jakobson låter verkligheten gunga sker det inte stort och tydligt signalerat utan i underligheter som kommer oanat och försvinner in i minnena medan världen fortsätter i samma spår. Vem kan se i ansiktena på John och hans medsoldater att de har varit i krig? Vem kan läsa på någon människas ansikte vad han eller hon har varit med om som varit viktigt eller farligt? Vem kan verkligen förstå hur det kändes att vara där när hon eller han läser ett brev, eller en bok, som berättar en historia?

Fler böcker av Lars Jakobson:
Menageri
Berättelser om djur och andra
Vid den stora floden
Bokfört

För oss som haft den hypnotiska låten brummande i hjärnvindlingarna sedan vi läste titeln - ja, den nämns i boken också.

2 kommentarer:

  1. Du påminner mig om ett författarskap som jag sen länge haft på känn att jag borde ta del av.

    SvaraRadera
  2. Roligt att höra, Einar! Hoppas du får tillfälle att läsa något av honom. "Vännerna" lär vara ett storverk och jag har inte hunnit läsa den än men ser fram emot det.

    (Ledsen att jag missade din kommentar i en hel vecka!)

    SvaraRadera