söndag 15 november 2020

Lovecraft Country

 Fadern Montrose har aldrig gillat det, men Atticus Freeman har älskat att läsa science fiction, fantasy och skräck sedan han var barn, även sådant som är uppenbart rasistiskt, som en del av H.P. Lovecrafts historier. Bästa vännen Letitia var enda flickan i bokklubben, men nu finns intresset hos fler i familjen: farbroderns fru Hippolyta är astronomikunnig och deras dotter Dee ritar snygga serietidningar om rymdhjältinnan Orythia Blue.

 Men nu är Montrose Freeman försvunnen, och ledtrådarna pekar mot ett gods i Ardham, Massachusetts, vilket inte bara ligger rysligt beläget i Lovecraft Country utan också bjuder på en livsfarlig ditfärd. För på vägen dit från Chicago passerar man många djupt rasistiska samhällen, och i 1950-talets Amerika kan det betyda misshandel, lynchningar och rena avrättningar av oönskade gäster.

 Atticus, farbrodern George och Letitia ger sig av och fastän det ofta är farligt nära lyckas de klara sig undan de våldssökande poliser och bybor som hatar dem vid blotta åsynen. Men när de närmar sig målet, Ardham Lodge, blir hotet dubbelt: inte bara hatiska poliser utan shoggothar, stora och aggressiva, hotar dem. Och även poliserna. Så skall man samarbeta mot de onaturliga monstren med den som nyss var ens mänskliga fiende? Och hur försvarar man sig ens mot de stora, slemmiga bestarna?

 Mottagandet på Ardham Lodge är onaturligt på ett annat sätt: så överdrivet vänligt och korrekt att man anar att något hotar strax utom synhåll. Och snart börjar manipulationerna med Atticus och hans medföljare, med de vanliga medlen hot och våld men ännu mer med magi som förvrider både sinne och kropp. Atticus bär på en hemlighet som kan leda till större makt för godsets härskare, Samuel Braithwhite. Dock har besökarna en (kanske två) opålitlig allierad i dottern Christina Braithwhite. Hon är trött på faderns maktfullkomlighet och vill kasta grus i hans planer, men vi kan redan ana att hennes hjälp till (stor)familjen Freeman inte beror på omsorg om dem utan på att hon har större planer för sig själv, planer hon tänker genomföra på bekostnad av många andra.

 Filmatiseringen av Lovecraft Country bjuder på mycket mer blod, köttslamsor, äckel och våld än Matt Ruffs bok. Det kan kännas som en överraskning och kanske besvikelse för dem som tyckte om stämningen i boken, med Atticus och hans släkt och vänner som skickliga problemlösare, där alla hade specialkunskaper som kom till pass för olika delar av det stora pusslet de försökte lösa. Men ganska långt in i TV-serien klarnar det: det som familjen Freeman var med om var för grymt och omvälvande för att fästas på papper, så den bok vi läste i nutid var anpassad för att göra det otroliga litet mindre svårsmält och avskräckande för läsarna. Det förklarar mycket för åtminstone den här tittaren.

 Andra utvidgningar från boken är att vi får veta mer om de personliga historierna för familjen Freeman och även Letitia och hennes syster Ruby, i synnerhet de många svek och stridigheter de har varit med om. Det här är inte helt bra framställt i serien; det är så många gånger som det förmedlas genom att personerna berättar för varandra vad de varit med om, vilket inte är lika effektivt som att faktiskt se det hända. Skillnaden blir tydlig när vi får följa Rubys förhoppningar om att få anställning på det fina varuhuset, komma in och se att de redan har anställt en annan svart kvinna. Det är lätt att leva sig in i besvikelsen när hon inser att det kommer att dröja länge innan hon själv har chans på anställning.

  Manusförfattare, regissörer och skådespelare har samarbetat för att skruva upp varje del-berättelse till max, och då alla avsnitt har olika karaktär kan man älska några, äcklas av några, klia sig i huvudet av några och kanske allt på samma gång för några.  En del regigrepp irriterade ibland, som när bakgrundsmusiken tog överhanden över handlingen, både gällande musik från nutiden och spoken word från seriens tid. Det var dock en bra idé att ge personerna mer kött på benen med bakgrundshistorier och känslor, så de inte bara blev underhållande pussellösare utan verkliga människor vars liv stod på spel, gång på gång och från flera olika håll. Lovecraft Country är en serie som spränger de vanliga ramarna och det gillar jag.

1 kommentar:

  1. Jag gillade denna serie, spännande och meddragande. Egentligen ganska lite Lovecraft, och lite mycket splatter.

    Tyvärr bl.a. med den grooviga men i grund nyrasistiska sången/dikten "Whities on the moon". Men anslående med hur den tidens nakna rasism med lynchningar och blundande/medbrottsliga poliser kunde fungera.

    SvaraRadera