Sommaren 85

 Alla somrarna på 80-talet var bäst, och egentligen ännu mer färgglada än i SVT:s serie Sommaren 85, men det är ändå toppen att få titta tillbaka dit, till en småstad i Västergötland, med poppiga låtar i bakgrunden. Helt problemfritt är det inte för Lena, för pengarna till språkresan är ännu inte ihopskramlade, och heller inte för hennes mamma Åsa, medan hon jobbar trippla pass på sjukhuset för att få ihop de sista slantarna. I bakgrunden står mormor Barbro och pockar på för att få hjälpa till, men Åsa behöver frigöra sig från sin påstridiga mamma och säger nej.

 

Motgångarna staplar sig för Åsa och hennes extrajobb, så Lena och bästisen Sussi kommer på några andra smarta idéer för att tjäna pengar. Stämningen i småstaden Braxinge är till största delen god, med välbesökta solarier, skolungdomar med smeknamn som Johnny-Kuken som inte sysslar med värre bus än att läsa porrtidningar, och en korvfestival på gång för att sätta staden på kartan. Men visst känner man med Lena som oroar sig för sin språkresa, och med Åsa som sliter så hårt för att vara självständig. Och dåtidens AIDS-skräck kunde göra människor riktigt elaka. Men de här problemen går att lösa - kanske litet för lätt ibland, men Sommaren 85 är ändå en humorserie med stort hjärta.

 

Inte lika lätt går det dock för mormor Barbro, som är van att fixa och styra men nu pressas tillbaka från alla håll - dottern Åsa, medarbetarna på korvfestivalen och den oförstående maken. Och medan Lena tar sig till språkresan och klarar sig riktigt bra trots krångel på plats, trasslar Åsa till det för sig en hel del hemma i Västergötland. Det är bra att serien inte bara är sockersöt, och det är roligt att få se och höra scener som liknar min egen uppväxt - de flesta huvudpersonerna talar västgötska, några andra rikssvenska, och så finns där några bifigurer som svänger till rejält på lokalmålet. Sommaren 85 är en sympatisk och lyckad TV-serie som kan gillas av många.