Resenären & Banemannen av Tommy Gustafsson

 Gudarna har lämnat Nandoria. De flesta som lever nu vet inget annat än att gudarna är borta, och en del känner till legenderna om hur de fjättrades och förvisades. Några få har levt så väldigt länge att de minns hur det var när gudarna levde bland dem. En av dem är Graldek, som börjar bli trött på sitt enahanda småstadsliv. Men när den unge mannen Ric dyker upp i hans liv, utan minne av vem han är och var han kommer ifrån, väcks tanken hos Graldek att detta är Resenären som skulle kunna släppa in gudarna i världen igen.

Vad skall Resenären göra för att åstadkomma detta? Det är svårt att veta, för någon har rivit ut just de sidorna i alla böcker som innehåller profetian som talar om det.
Så vi vet att någon eller förmodligen flera andra vill stoppa Resenären, med list, våld och magi. Graldek hör till ett sällskap som är tränat i allt detta, men det finns även andra sammanslutningar med syften på tvärs mot dem, och vem vet om gamla vänner ännu är att lita på. Inte bara Graldek och Ric utan flera andra behöver snart fly genom Nandorias länder, för att skydda sina liv och för att komma fram till vad de är ämnade för. På vägen får vi veta mer om de gamla legenderna, och möter otäcka naturväsen och gastar och minst lika otrevliga människor med egna planer för våra huvudpersoner.

Tommy Gustafsson har en god känsla för detaljer - att inte kunna stödja på en skadad lem, hur omgivningen ser ut i en pressad situation. Det händer att de här observationerna stoppar upp handlingen just när är mycket annat på gång, vilket gör att man inte uppskattar dem så mycket som man hade kunnat om de kommit under lugnare perioder i handlingen. Jag hade också gärna läst mer om Graldeks saknad efter gudarna, varav en ju var hans nära vän, om de mystiker som fortfarande sjunger och utför ritualer i templen, och fått händelserna kring gudarnas förvisning mer förankrade. Men det är intressant att få höra kraftuttryck och andra ordspråk som bygger på en bakgrund vi inte behöver veta allt om, och de många väsendena och gudarna i Nandoria vittnar om en rik fantasi.

Spring Uje Spring

 När scenshowen Spring Uje Spring blev film med samma namn skiljde sig det nya manuset både från showens manus och från Uje Brandelius verkliga liv. Det gemensamma för alla tre, och fokus för berättelserna, är att Uje Brandelius diagnosticeras med Parkinsons sjukdom. I den föreliggande filmen döljer han det först för sina närmaste, vilket han berättat att han inte gjorde i verkligheten. Så kan det ändå ske för många andra, och det är oerhört lätt att sympatisera med en människa som just fått en svår diagnos och inte vill berätta kanske för att hen inte vill tro på den, inte vill acceptera att den är på riktigt, inte vill belasta sina närmaste, inte vill att livet skall förändras och försämras. 

Tyvärr gör inte filmen det bästa av de här känslorna. Istället får vi se allmänt skavande ytor mellan Uje och omvärlden i form av korkade och oförstående medmänniskor och en alltmer lättirriterad Uje. Och tyvärr är de här dummerjönsinslagen formaterade som skojsiga skämt det är tänkt att man skall flina överseende åt; clickbait-diskussionerna på radioprogrammet där Uje arbetar, att programmet alltid varvar inslagen med Dansa Pausa, att alla Uje möter på de oerhört pretentiösa fritidssysselsättningarna för minstingen frågar om de bor i bostadsrätt i Bredäng, där det ju är så blandat, har de hört. 

Allt det här stjäl tid från berättelsen om Uje och hur han hanterar sin sjukdom. Det ser vi ibland i scener där han känner sina begränsningar och undrar hur han skall hantera dem: fläta dotterns hår, knäppa upp skjortan innan läggdags, spela piano. De där ögonblicken är det minnesvärda, tillsammans med Uje Brandelius och Doktor Kosmos fina sånger om livets förgänglighet. Det är ju i sångtexterna med sin blandning av på låtsas och på riktigt som Uje Brandelius i åratal har berättat unika och ändå igenkännbara historier, ofta sorgliga och roliga på samma gång. Filmen Spring Uje Spring blandar än en gång bort det bästa hos en av Sveriges mest originella textförfattare.

 

Monteverdi Mariavesper

Claudio Monteverdis Vespro della Beata Vergine från 1610 är ett makalöst verk: det är lätt att älska hur vackert det låter, och ändå bär det på en känsla av att komma från en annan tid med andra musikaliska vanor är våra. En vesper sjungs på kvällen för att prisa Gud och tacka för den gångna dagen. Under partiet Magnificat berättas om Jungfru Marias utkorelse och egna lovprisning av Gud. En vesper kan bes i all enkelhet men också formas till ett magnifikt framförande vilket i sig är en hyllning till Guds ära.

I upptagningen från Konserthuset har vi lyckan att höra de skickliga musikerna i Wallström Baroque Ensemble, Eric Ericsons Kammarkör och solisterna Lovisa Sydén (sopran), Matilda Sterby (sopran), Elias Aaron Johansson (alt), Lovisa Huledal (alt), Thomas Volle (tenor), Mikael Stenbaek (tenor), Love Lyckelin Bergman (tenor), Arvid Eriksson (baryton) och Staffan Liljas (bas), under ledning av dirigent Fredrik Malmberg. 

Från det inledande ropet Deus in adiutorium meum intende (O Gud, kom till min räddning) med hela kören och ensemblen som sjunger och spelar, varieras uttrycket till partier där solisternas vackra stämmor får framträda en i taget eller i olika konstellationer med varandra. I partier som Fecit Potentiam får vi höra långsamma, utdragna körklanger (i andra partier solisttoner) ovanpå snabbare, porlande melodier från instrumenten. Där finns också utrymme för drillande skönsång som i Gloria Patri.

Jag beklagar att jag inte kan namnet på den böjda flöjt vars ton litet liknar en trumpet. Tillsammans med stora, vackra teorber ger dessa instrument ännu mer av stämning från ett annat århundrade.

Sicut in Principio - såsom i början så avslutas Monteverdis underbara Mariavesper med massiva, jublande klanger. Trots att ensemblerna står på långt och säkert avstånd från varandra, från oss åhörare och från tiden verket komponerades, så klingar musiken starkt och skönt genom seklerna och genom modern teknik hem till oss tacksamma lyssnare. 

Länk till Monteverdis Mariavesper på Konserthuset Play

The City We Became av N.K. Jemisin

 Man talar ofta om att en stad har en själ, och visst skiljer sig miljön och atmosfären åt mellan olika städer i världen. När uppstår den där själen? Är det efter några hundra år, vid en viss befolkningsmängd, eller något annat? N.K. Jemisin besvarar inte den frågan, men i hennes bok The City We Became får vi vara med om när New York kommer till liv. Och NYC är så stort och skiftande till sin karaktär att den inte bara väljer ut en människa att bära dess själ, utan ytterligare fem personer som står för stadsdelarna Manhattan, Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island.

De fem personerna har olika bakgrund som liknar det deras stadsdel står för. Brooklyns familj har bott länge i sin brownstone och har till och med djupare rötter på platsen än så. Bronca driver ett konstgalleri, Queens har inget green card men har bott i New York i åratal via sitt working visa, Manhattan är så ny i staden att han glömmer hela sitt tidigare liv när förändringen kommer över honom. Den svagaste länken är Staten Island, en bräcklig ung flicka vars rasistiske despot till far alltid varnat henne för att lämna ön för de andra, farligare delarna av New York.

Stora städer fascinerar mig och de är verkligen något enastående, men kanske just därför har jag svårt att ta till mig idén att de kan representeras av en enda (eller fem plus en) kropp - det är ju många, många människor med olika viljor och drömmar som bygger en stad. De delar av skapelsemyt som Jemisin portionerar ut är inte så övertygande. Det är också litet irriterande hur några av personerna måste gå varv efter varv för att försöka förstå vad som händer, medan en annan av dem får all information på en gång och delar med sig i några stora infodumpar. Men att New Yorks essens hamnar i ett antal personer gör förstås att vi har några starka huvudpersoner att följa i en kosmisk kamp mot krafterna som vill utplåna staden innan den fullbordas.

N.K. Jemisin gör några medvetna omkastningar av hur ondska representeras i allmänhet, och H.P. Lovecrafts variant i synnerhet. Svärta och mörker brukar ju ofta stå för det onda och skrämmande, men här är det istället vitt, vitt, vitt. Från de stora vita monsteramöborna som angriper staden över de små vita maskliknande trådarna som infekterar invånarna, till de ondskans mänskliggjorda avatarer som tar form i vita kvinnor och gör dem ännu vitare, som en rad av über-Karens. Dock kan rasistiska förolämpningar och fördomar mot mörkhyade bli lika tradiga när de vänds i sin motsats. På sidorna med de ilskna beskrivningarna av den beskäftigt provokativa konstgruppen Alt Artistes radas förolämpningarna mot självgoda vita hipsters upp på ett sätt som nog kommer att kunna kännas daterat om några år, när en manbun inte betyder samma som idag.

Det finns en tråd jag tycker är ganska intressant; hur den listiga ondskan krigar med papper och kontrakt, för att bit för bit gentrifiera en stad med sin uråldriga ondska så att den aldrig fullbordas till ett levande väsen. Men när hårt sätts mot hårt är det magisk-kosmisk råstyrka som gäller, och visst får vi se delar av New York kraschas den här gången likaväl som i så många actionfilmer. Slutet överraskar, och andra delar av boken känns mer gedigna, men det är bra med ett stort actionslut. 

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms
The Broken Kingdoms
The Kingdom of Gods

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky

It's A Sin

När Ritchie och Colin flyttar hemifrån är befrielsen mångdubbel - de flyttar till London, den stora staden full av möjligheter, och de kan äntligen börja leva ut sin homosexualitet. Roscoes flykt går från familjen som inte tolererar hans vilda liv på gayscenen. Till den miljön kastar sig också Ritchie, inte utan några snubbelsteg, men snart är han mitt uppe i allt som händer. Det är fint att också få följa Colin som är litet mer försynt, men upptäcks och tas om hand av den vänlige kollegan Henry och hans man. 

Året är 1981 och den underbara musiken genomsyrar alla intensiva partynätter. Ritchie och bästa vännen Jill får plats i en stor lägenhet med många rum, dit snart fler och fler gaykillar flyttar in. The Pink Palace blir ett centrum för fester och en tillflykt för alla dem som vill känna sig accepterade och inte förkastade för sin sexualitet. 

Men rykten går om en sjukdom som främst drabbar homosexuella män. Den har inget definitivt namn, "gay cancer" säger man ibland för den har så många svåra symptom och följdsjukdomar, och vi kan idag känna igen förvirringen om hur sjukdomen smittar. Då och då försvinner någon festkompis ur synfältet. Det är svårt att registrera när man själv har fullt upp med att leva livet, och det är kanske inte så konstigt att någon flyttar hem till sin småstad igen. Men Jill ser litet mer än de andra, och gör vad hon kan för att förstå och hjälpa dem som kanske bär på den mystiska smittan. Steg för steg tar sig den nya sjukdomen in i vänkretsen; först oron, sedan letande efter små tecken på smitta hos sig själv och sexpartnern, och så de stora symptomen som visar att man är drabbad - skrämmande symptom som skiljer sig från person till person. 

TV-serien It's A Sin är bara fem avsnitt lång men från första ögonblicket dras tittaren med i gemenskapen mellan invånarna i the Pink Palace och deras vänner. Bubblande festnätter, en gnagande oro för vad man måste säga eller göra för att inte förlora sitt jobb, rädslan för om smittan kan finnas på muggen din vän drack ur - alla scener behandlas med lika stor vikt och går rätt in i hjärtat. Jättemycket humor och glädje, lika mycket allvar och ännu mer sorg målar upp en bred bild av en tid då party, oro och offentliga fördömanden till slut kokade över och bubblade ut i litet mer förståelse.

RacHell Post på La Galerie du Sacre Bleu

Vi ser dem inte längre, men förr var vättar och tomtar en del av livet, om än en ovanlig och litet skrämmande del. Ju längre bort vi kommer från naturen, desto mindre ser vi av dem. Några mumifierade exemplar av dessa väsen har bevarats, och vi kan se dem på La Galerie du Sacre Bleu, varsamt presenterade av RacHell Post, många av dem med hjärtslitande bakgrundshistorier.   

___________________________________________________________________________________

I ett vackert skåp sitter en död älva, lätt ihopsjunken, stödd på sina tunna armar. De fint ådrade vingarna inramar den lilla uttorkade kroppen. En annan älva med liknande vingar sitter uppnålad på en tavla som en fjäril, med tillhörande foto och berättelse om att hen hittades i Skottvångs Grufva 1918, kanske drunknad i gruvans vattenhål. 

________________________________________________

Den döda vätten i ett silverskåp har armar och ben men ansiktsdragen är inte mänskliga. Strax bredvid hänger en miniatyrkvinna i en bur - enligt anslaget har hon varit levande när hon uppvisats, och att peta på henne sker på egen risk.

Till den lilla hustomten med sina välsydda och välanvända byxor, med sin lilla lilla kniv, finns en lång och sorglig historia. Även han levde när han skänktes bort som julklapp på 1930-talet, som ett annat litet husdjur! 

__________________________________________________________________________________

Inte bara en oformlig Skogsvakt, utan även Ångest och Depression i kroppsliga men svårgripbara former, har RacHell Post fångat i glasbubblor. Samlingen är vemodig men också underbar och fascinerande.

Verk av konstnärerna som driver galleriet skymtar i bakgrunden av mina bilder. Ett av dem är den stora, imponerande tavlan av Mankan Torneus, som visar Yggdrasil strax då världsträdet är på väg att falla efter draken Nidhöggs gnagande på rötterna. Nidhöggs ärkefiende Hräsvelg ses i bakgrunden flyga iväg från den annalkande katastrofen.

Länk till La Galerie du Sacre Bleu

Länk till RacHell Posts hemsida

Mort av Terry Pratchett

Behöver Döden en lärling? Kommer han någonsin att lämna över lien och bli gammal och... dö? Det hinner inte Mort fundera på så mycket fastän det är just den positionen han är i - tur nog, för ingen annan ville ha honom som lärling, stackarn. Fumlig som han är får han ändå följa med då Döden frigör själar till vart de nu skall, och alltför snart får Mort ge sig ut själv på ett kvällspass så att Döden kan få litet ledigt. Han hade nog kunnat klara av uppdraget - om han inte blivit blixtförälskad i den unga kronprinsessa vars liv ser ut att vara hotat av en maktlysten onkel.

Vi har redan tidigare i Discworld-böckerna stött på Döden och till och med varit en sväng i hans hus, och det är ingen överraskning att det är roligt och spännande att få veta mer om vad som finns i de mörkaste kamrarna och få följa med på uppdragen över hela Skivvärlden. Medlemmarna i Dödens hushåll är ibland tjuriga och jobbiga men då och då riktigt sympatiska, och steg för steg växer Mort in i sin roll vilket faktiskt är litet skrämmande. Men i slutändan är Mort ännu en intensiv och underhållande historia från en värld jag önskar jag kunde turista i på riktigt.


Fler böcker av Terry Pratchett:
The Colour of Magic
The Light Fantastic
Equal Rites

Sourcery

Wyrd Sisters

Good Omens

The Mandalorian

 Om du har ett pris på ditt huvud, vill du gömma dig på en plats där inte så många kan se dig och känna igen dig. Så det är ofta till glesbefolkade planeter som prisjägaren får bege sig för att söka sitt byte, hjälpt av en mackapär som pejlar in den eftersökte på något oförklarligt sätt. Vi följer huvudpersonen, the Mandalorian, på uppdrag på en isplanet och tillbaka till sin uppdragsmäklare, Greef Tarka. 

I en galax långt, långt borta är de flesta intelligenta livsformerna ungefär lika stora som människor och humanoida med varierande hudfärger och iblande extra lemmar. Men en del kan se väldigt annorlunda ut, som the Mandalorians nästa byte: tre äpplen hög, med stora ögon och öron och fortfarande en baby, trots sina femtio år. Det lilla söta barnet är mycket eftertraktat av uppdragsgivarna, men vår (förste) huvudperson får en dålig känsla om vad som skall göras med barnet, bryter prisjägarkoden och skyddar istället sitt senaste byte, vilket placerar dem båda två i siktet för det omskakade men inte helt sönderbrutna Rymdimperiet. 

The Mandalorian är dock bunden av en ännu starkare hederskodex, den som följs av de numera nästan utplånade Mandalorianerna, och nu är det hans uppdrag att föra barnet till dem hos vilka det hör hemma. Vägen dit, ja bara sökandet efter information om målet, är kantad av äventyr på olika planeter, där the Mandalorian möter gamla fiender och också skaffar sig nya, pålitliga vänner. 

Det är både litet av fusk, men också efterlängtat och välkommet, att låta TV-serien The Mandalorian använda sig av kända element från Star Wars-filmerna. Det blir flera nedslag på Tatooine, barnet ifråga är en ännu gulligare variant av den kloke Yoda, och mandalorianernas ytterst tåliga rustning för tankarna till Boba Fett som var mångas favorit. Och det är roligt när Jawas dyker upp, och när man får veta mer om Tuskens livsstil. Och de nya ansiktena gör ett bestående intryck i både handling och ord, inte minst den gruffe Kuiil. I andra säsongen lutar sig serien ännu mer på karaktärer från såväl filmerna som andra serier som ingår i Star Wars-kanon. 

Ludwing Göranssons välkomponerade musik understryker känslan av western i rymden, när vi gång på gång ser revolvermän i ökenlandskap skjuta och ducka för kulor. Riktigt snyggt och trovärdigt är det när den blixtsnabba prisjägardroiden IG-11 faktiskt kan hålla uppsikt och besvara skottlossning i 360 grader under beskjutning från alla håll.

Det är fascinerande hur man som tittare i avsnitt efter avsnitt kan sitta och peka ut logiska luckor, skaka på huvudet åt hur Stormtroopers faller som bowlingkäglor av ett enda skott eller slag, och ändå tycka att The Mandalorian är en riktigt bra serie. Det beror förstås på de gedigna huvud- och birollerna, historierna och traditionerna som nystas fram bit för bit, de imponerande och genomtänkta scenerierna och den sköna igenkänningsfaktorn. Det kan bli svårt men också riktigt bra att följa upp de två lyckande säsongerna med en trejde.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar med Unga Klara och Uppsala Stadsteater

 Om man inte skriver under medborgarkontraktet varje år, så är man en sverigefiende. Då flyttas hela familjen till enklaven Kaningård. Det är inte bara en själlös betongförort, det är ett omskolningsläger och värre än så, det kommer vi att märka mot slutet av pjäsen.  

Men det börjar med ett terrordåd, ett attentat på en svensk poet som har ritat karikatyrer av Muhammed. Dock misslyckas mordförsöket, för en av de tre terroristerna börjar vackla. Hon har dèja vu av vad som händer, inser hur illa det kommer att gå och genomför inte attentatet. Istället dödas de två aktiva mördarna Amin och Hamad, flickan överlever och spärras in på mentalsjukhus. Det är därifrån hon kontaktar Författaren och berättar sin historia: hon kommer från en framtid där attentatet lyckades och Sverige reagerade med att bli en sträng fasciststat, där man måste skriva under ett medborgarkontrakt varje år. 

Tillbaka i den lilla bokhandeln där terrordådet utfördes får vi höra hur tankarna går hos Hondo, som har affären, och måltavlan Göran Loberg. Hondo minns provokationerna från 1960-talet, Skända flaggan! och allt det där, och har fört det arvet vidare till idag, när det finns nya heliga kor att slakta. "De vill döda mig. Jag ville bara döda Gud" säger han.

Måltavlan, konstnären Göran Loberg berättar hur han såg bilderna från Abu Ghraib och tänkte att människan är en påse kött, och att "det är skrattretande att överhuvudtaget vara människa och inbilla sig att det finns något heligt". Det låter förstås provokativt och nonchalant, men jag kan förstå hur han tänker. Men kan också förstå att han talar från en priviligerad position - människorna i hundkoppel i fängelset vill nog inte se sig själva som de exempel på livets meningslöshet som en distanserad betraktare kan se, och inte heller de som ser sig som bröder och systrar till de torterade och förnedrade fångarna. 

Hemma hos Författaren pågår många diskussioner, och hennes man Isra börjar öppna sig för att det som flickan berättar från framtiden kan vara sant. I den värld vi lever i misslyckades terrorattentatet och Sverige blev inte en fasciststat. I flickans värld - hon heter Annika Isagel, som piloten i Aniara, och hon heter också Nour - utvecklade sig allt annorlunda - hatet växte mot dem som med sin livsstil och religion sågs som ett hot mot det svenska samhället. Isra säger: "Om hatet går att stoppa genom att stoppa terrorattacken så betyder det att hatet beror på terrorattacken!"

Just den där tanken är både viktig och problematisk. Man kan tolka pjäsen som en varning till potentiella terrorister - "om ni attackerar det fria samhället kommer det att sluta vara fritt och spärra in både er och alla ni älskar". Men på samma sätt är varje terrordåd en blodig varning i aningen mindre skala - "om ni gör något vi tycker är vanhedrande kommer vi att döda någon av er". Vi kan inte bygga ett långsiktigt fungerande samhälle på en eskalerad hotbild. Och flera av såväl terrorister som Sverigevänner längtar (åtminstone nu innan det börjat) efter ett raskrig som skall rena de ena från de andra, och vice versa. Jag är ändå glad att Johannes Anuyuru formulerat det här problemet, även om det inte fått den seriösa diskussion som den hade kunnat ge upphov till. 

Det finns en annan scen i pjäsen som griper mig mer för att den är otäck och poetisk på samma gång, och därtill fint framförd av Robin Keller. En kille från Göteborg har anslutit sig till IS i Syrien och är i färd med att avrätta fem tillfångatagna män. "Vänta! Jag är du!" säger den femte på en dialekt han känner igen. I en svindlande omkastning känner han sig själv stå på knä inför sin egen avrättning och scenen upprepas. Och så är han tillbaka i bödelns roll igen.

Länk till Unga Klaras sida med tillgång till pjäsen

Burnt Sugar av Avni Doshi

 Det grymma i att ta hand om en mor som börjar förlora sitt minne blir värre av att modern i fråga gav sin dotter en svår uppväxt, och att det hela nu utmynnar i dagliga elakheter. Modern har ingen make och inga andra barn, och nu måste hon kanske flytta hem till dottern Antara och hennes man Dilip i Pune.

Antara möter små motgångar vart hon än vänder sig; doktorn som inte tycks ta mammans förvirring på allvar, Dilip som inte riktigt står på hennes sida och inte minst mamman med sina nålstick till kommentarer varvat med farligt destruktiva påhitt. Parallellt med berättelsen i nutid får vi scener ur Antaras barndom, när modern lämnade äktenskapet med dottern i släptåg för ett konstigt liv, inte anpassat för barn, i en ashram kring en guru som tog all uppmärksamhet.

Antara är konstnär och några av glimtarna av hennes artistiska kall är riktigt fascinerande. Hon är också en person som tänker mycket, analyserar och planerar för att försöka hantera den verklighet som hon aldrig riktigt kan lita på. Jag sympatiserar med henne, men de partierna är ofta klumpigt insprängda i de båda historierna på olika kronologiska plan, överlastade och utan tillräcklig förankring i den övriga texten.

It is a struggle to remain present wherever I am, because my minds travels in time and space, not just to past and future but also to the homes that surround us in this compound, to the bodies that inhabit this city. When I see population graphs, the country seems like a heaving mess, numbers skewed to the young and the hungry, and I imagine them all just outside, climbing over one another until they find their way through an open window, a hatch or even a crack, and they are all in here with me, or nearby, advancing, sweating, crying out, bleating, neighing, sometimes a sea of white, sometimes of colour, and I feel the menace at the back of my neck even as Dilip and I continue our quarrel about what kind of furniture will fit in our studio.

Antaras historia är inressant och viktig att få höra om, men jag tror att Avni Doshi kan utvecklas som författare och skriva ännu bättre böcker i framtiden.

Hillbilly Elegy

 Tillbaka till civilisationen efter sommardagar i norra Kentucky med kusiner som är vilda och våldsamma. Civilisationen är en småstadsgata i Ohio, där pojken J.D. bor med sin mamma och storasyster, och mormor och morfar bor längre ned på gatan i varsitt hus. Det var dit morfar och mormor/Mamaw flydde/flyttade för att bygga sitt liv, unga och gravida. När vi pusslar ihop livshistorierna i den annars kronologiskt hoppande Hillbilly Elegy, kan vi se att varje generation har tagit sig en bit längre i trygghet, välstånd och framgång: morfar och Mamaw skaffade sig hus i staden, deras dotter Beverly blev sjuksköterska, och nu studerar J.D. juridik vid Yale. 

Men vägen framåt är inte spikrak utan full av djupa gropar. Alla i familjen har ramlat i groparna några gånger, Beverly i den djupaste och svåraste - gång på gång dras hon tillbaka till sitt heroinberoende och hela familjen lider när de försöker hjälpa, eller ducka för hennes vredesutbrott. Är det någon mening att jobba hårt och planera för framtiden? Det kan vara svårt att tro att det finns ett liv för en själv utanför hemstaden. För tonåringar som J.D. och de han hänger med blir enkla droger, buskörning med bil och annat småkriminellt till vardagsnöje i skymundan. 

Fast vi såg ju i inledningen av filmen att J.D. tog sig till Yale. Han hade en människa som såg honom och stöttade honom: Mamaw, som tog hand om honom när mamma Bev var som ilsknast och otäckast, och som på sitt gruffa sätt fick honom att skärpa sig och göra bra ifrån sig i skolan. Det är ändå ingen idyll vi ser, och Mamaw är inte någon ängel själv, men J.D. fick den rätta knuffen och stödet för att styra sitt liv till något bättre. 

Filmen Hillbilly Elegy hoppar ofta mellan nutid och tillbakablickar till J.D.s barndom. Det gör ändå inte historien alltför svår att följa, och det är en påminnelse om hur gamla upplevelser kan kännas tunga åratal senare - en galen mamma som slår en och kör så att man tror att man skall dö, ett smygande och försök att lägga tillrätta så att inte mamman skall bli arg igen. Trots många allvarliga scener som gör ont att se så hade filmen kunnat gå djupare och bli smutsigare och sorgligare. Nu har den ändå ett lyckligt slut, vilket stämmer med verkligheten, och den ger ändå en aning om alla de värre barndomar med svårare fattigdom och ingen Mamaw som stöttar, som inte slutade så lyckligt som för J.D.

Mendelssohn & Schumann i Konserthuset

 Båda verken på Kungliga Filharmonikernas program för den 15 oktober 2020 är relativt välkända, och känner man inte igen dem så är de melodiösa och lätta att älska. Först får vi höra Felix Mendelssohn-Bartholdys Violinkonsert i e-moll (1844) med den återkommande och väl sedda gästen Janine Jansen som solist. Mina högtalare hemma återger tyvärr inte de högre tonerna så väl i violinens solopartier, men musiken är ändå njutbar och orkester, solist och dirigent Sakari Oramo är alla väl samspelta och ger oss en energisk och fin violinkonsert. 

Foto: Nadja Sjöström

Nästa stycke, Robert Schumanns Symfoni nr 2 (1846) har en större och djupare klang vilket gör sig bättre när det strömmas hem till tacksamma lyssnare. Även här spelar Kungliga Filharmonikerna väl; tonsäkert men engagerat, och ger varje sats uttryck och känsla. Den här konserten är en pärla och det är så fint att kunna plocka fram den från Konserthusets arkiv när man vill höra något vackert.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson

 I boken Jag var en arier beskrev Tony Samuelsson hur Sverige skulle ha kunnat se ut om nazisterna vunnit andra världskriget och annekterat Norden och Östeuropa till sitt stortyska rike. I Kafkapaviljongen återvänder vi till den världen och några ur persongalleriet dyker upp igen när fokus ligger ännu mer på hur författarna fått en viktig roll i Germania.

Vår huvudperson är Sigge Eriksson, och berättelsen följer honom i flera tidsplan; (minst) två på 40-talet och ett år 1976. I en del kapitel berättar Sigge i jagform, i andra omtalas han i tredje person. Speciellt i styckena från krigstiden löper berättelsen snabbt med mycket information i varje mening separerat med kommatecken, nästan som ett hastigt uppräknande av historiska skeenden, men ändå med tillräckligt många skymtar av omgivningar och känslor för att ge den litterära kvaliteter. I andra stycken rör sig berättelsen långsammare, fördjupar skildringarna av miljöer och inre stämningar och skänker ännu mer värde åt texten, hur grymma saker den än lyfter fram.

Att historien är så pass omblandad kronologiskt gör det inte svårare att följa med och engagera sig i Sigge Erikssons liv. Tvärtom är återblickarna skickligt uttänkta och utplacerade; några omskakande händelser som har antytts och som man som läsare nöjt sig med berättas i sin helhet, ibland överraskande då ett kapitel tar en annan vändning än man först trodde. Det krävs en mycket god författare som Tony Samuelsson att ro det här i hamn.

Författandet som kall, som något som kan påverka utvecklingen i vår värld, är temat som boken behandlar ypperligt. De unga författarnas engagemang och diskussioner i frågan känns äkta och viktiga, och den skrivna boken Kafkapaviljongen framstår själv som ett inlägg i andan av Krilontrilogin. I denna kontrafaktiska berättelse bladas flera kända namn från dåtiden in och får agera som de hade kunnat tänkas göra. Därtill uppträder två stora antinazistiska författare: Eyvind Johnson, som skriver en fjärde del av sin trilogi, Krilons krig, och Stig Dagerman som blir en samtalspartner för vår huvudperson Sigge Eriksson.

Utan överord, snarare sakligt och återhållet, beskriver Tony Samuelsson stora och viktiga händelser inom och utanför några personer som lever i svåra tider. Det boken säger om litteraturens roll i samhället är delvis överspelat i vår snabbare värld som överlastats med information, men ger mig ändå hopp om eftertanke och långsiktig visdom som något att hålla fast vid.

Fler böcker av Tony Samuelsson:
Jag var en arier
Kungen av Nostratien

Berlin Station

 CIA:s utpost i Berlin har varit ett viktigt öga mot Europa, för att inte tala om de insatser som har skötts därifrån i hemlighet. I våra dagar är Berlin inte längre en enda demokratisk fyr i ett fientligt Östeuropa, men gamla spänningar finns kvar och nya har tillkommit. Av vad vi ser från Berlin Stations mörka kontorslokaler är så gott som alla där trötta på sina jobb och cyniskt inställda till vad som kan göras och vad som faktiskt görs. Någon som måste finnas på insidan har dessutom börjat läcka hemligheter som redan har slagit undan fötterna för andra CIA-stationer i grannländerna. 

När Daniel Miller (Richard Armitage) placeras vid Berlin Station är det med ett inofficiellt uppdrag att hitta läckan, men för honom själv är det också en chans att återvända till staden där han växte upp - och förlorade sin mor i ett riktat sprängattentat. På plats i Berlin återförenas han också med sin tidigare kollega Hector DeJean, som spelas av Rhys Ifans. Rhys Ifans charm har ofta lyst igenom i tidigare roller, och här spelar han en älskare av både kvinnor och män som han möter på sina uppdrag, trots en ovanligt osnygg frisyr och trött uppsyn. DeJeans kärlek är nog äkta men inte något att förlita sig på, då han när som helst måste vända sina källor ryggen. 

Lojalitet är något att hoppas på men aldrig räkna med, inte mellan CIA och Tysklands motsvarighet Bundesnachrichtendienst, inte heller mellan CIA och USA:s ambassad på plats, och inte ens mellan de anställa på Berlin Station, då många har en egen agenda. Det gör handlingen i serien Berlin Station krångligare och mer trovärdig - välplanerade aktioner kan störas av andras planer, och man måste alltid vara beredd att improvisera för att få sitt resultat eller över huvud taget överleva. 

Korsade planer och hemliga agendor är också temat i andra säsongen av Berlin Station, då några agenter vill hejda en oroväckande utveckling i den tyska inrikespolitiken medan högre chefer inte vill ge dem mandatet. I trejde och sista säsongen ökar spänningen från en redan hög nivå, när "små gröna män" börjar skapa problem i Estland, en förvarning om något värre. De Spetsnaz-soldater som Daniel Miller möter är hårda, vältränade och brutala. Den nytillkomne CIA-agenten Rafael Torres, vars metoder till en början förskräckte Berlin Station, blir en nödvändig motkraft med både ren styrka, list och erfarenhet av liknande krigsherrar och deras fotfolk.  

Genom hela serien gäller att dialogerna är litet klumpigt skrivna; övertydliga i hur de beskriver läget för att föra handlingen framåt, och ändå inte särskilt detaljerade eller personliga. En del sidohandlingar och stickspår drar också onödig uppmärksamhet från huvudhandlingen, och borde antingen skalats ned eller broderats ut mer. Men det går att ha överseende med, för Berlin Station är en spännande serie i en fascinerande stad - ja, faktiskt flera städer och länder, när trådarna nystas upp.

 

Nora – Christmas at the Helmers' med Katona Jószef Theatre

 En norsk pjäs som spelas av en ungersk teater med engelsk text som vi i Sverige (och hela världen!) kunde se - den europeiska teaterfestivalen Lessingtage gör skäl för namnet! Katona Jószef Theatres uppsättning är modern och litet hetsig. Krogstad och Kristine Linde presenteras hastigt under något som liknar en ouvertyr; en inledande scen där Nora och maken Torvald upprepar några nyckelfraser, och även senare i pjäsen kommer någon replik här och där att upprepas en extra gång. 

Familjen har alltid sett vacker och lyckad ut utåt, men särskilt Nora vet hur de har behövt hålla i pengarna. Men nu skall det vara över, när Torvald Helmer blir chef på banken han har arbetat för i hela sitt liv! Då kommer pengarna att flöda och familjen att vara trygg! Men nu kommer människor som inte har fotfäste i livet och ber Nora att tala för dem; ett arbete vid banken kan vara deras räddninng. Den ena är barndomsvännen Kristine Linde, den andre är Krogstad som dessutom vet en viktig hemlighet om Nora och familjen. Men det finns bara en tjänst och Noras inflytande över Torvald är begränsat, till och med litet misstänkt. 

Uppsättningen av den klassiska pjäsen Ett dockhem är tillräckligt milt moderniserad för att handlingen skall kännas tidlös och ändå angelägen. Det är alltid litet svårt att fullt ut engagera sig i såväl Nora som Torvald, då de båda spelar roller inför varandra och inför publiken. Mot slutet, när bådas föreställningar om varandra rasar, går allting både snabbt och långsamt, och man hinner leva sig in i Noras förhoppningar om Miraklet, att mannen skall förstå och tacka henne. Men än mer bjuder den här uppsättningen på äkthet och sympati i scenen mellan Kristine och Krogstad; båda är rejält tillknycklade av livet men finner nytt hopp i sin gamla kärlek. Det är en fin stund och något att minnas när andra liv rasar omkring dem.

Länk till Thalia Theaters sida om pjäsen