Claudio Monteverdis Vespro della Beata Vergine från 1610 är ett makalöst verk: det är lätt att älska hur vackert det låter, och ändå bär det på en känsla av att komma från en annan tid med andra musikaliska vanor är våra. En vesper sjungs på kvällen för att prisa Gud och tacka för den gångna dagen. Under partiet Magnificat berättas om Jungfru Marias utkorelse och egna lovprisning av Gud. En vesper kan bes i all enkelhet men också formas till ett magnifikt framförande vilket i sig är en hyllning till Guds ära.
I upptagningen från Konserthuset har vi lyckan att höra de skickliga musikerna i Wallström Baroque Ensemble, Eric Ericsons Kammarkör och solisterna Lovisa Sydén (sopran), Matilda Sterby (sopran), Elias Aaron Johansson (alt), Lovisa Huledal (alt), Thomas Volle (tenor), Mikael Stenbaek (tenor), Love Lyckelin Bergman (tenor), Arvid Eriksson (baryton) och Staffan Liljas (bas), under ledning av dirigent Fredrik Malmberg.
Från det inledande ropet Deus in adiutorium meum intende (O Gud, kom till min räddning) med hela kören och ensemblen som sjunger och spelar, varieras uttrycket till partier där solisternas vackra stämmor får framträda en i taget eller i olika konstellationer med varandra. I partier som Fecit Potentiam får vi höra långsamma, utdragna körklanger (i andra partier solisttoner) ovanpå snabbare, porlande melodier från instrumenten. Där finns också utrymme för drillande skönsång som i Gloria Patri.
Jag beklagar att jag inte kan namnet på den böjda flöjt vars ton litet liknar en trumpet. Tillsammans med stora, vackra teorber ger dessa instrument ännu mer av stämning från ett annat århundrade.
Sicut in Principio - såsom i början så avslutas Monteverdis underbara Mariavesper med massiva, jublande klanger. Trots att ensemblerna står på långt och säkert avstånd från varandra, från oss åhörare och från tiden verket komponerades, så klingar musiken starkt och skönt genom seklerna och genom modern teknik hem till oss tacksamma lyssnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar