tisdag 9 februari 2021

Hillbilly Elegy

 Tillbaka till civilisationen efter sommardagar i norra Kentucky med kusiner som är vilda och våldsamma. Civilisationen är en småstadsgata i Ohio, där pojken J.D. bor med sin mamma och storasyster, och mormor och morfar bor längre ned på gatan i varsitt hus. Det var dit morfar och mormor/Mamaw flydde/flyttade för att bygga sitt liv, unga och gravida. När vi pusslar ihop livshistorierna i den annars kronologiskt hoppande Hillbilly Elegy, kan vi se att varje generation har tagit sig en bit längre i trygghet, välstånd och framgång: morfar och Mamaw skaffade sig hus i staden, deras dotter Beverly blev sjuksköterska, och nu studerar J.D. juridik vid Yale. 


Men vägen framåt är inte spikrak utan full av djupa gropar. Alla i familjen har ramlat i groparna några gånger, Beverly i den djupaste och svåraste - gång på gång dras hon tillbaka till sitt heroinberoende och hela familjen lider när de försöker hjälpa, eller ducka för hennes vredesutbrott. Är det någon mening att jobba hårt och planera för framtiden? Det kan vara svårt att tro att det finns ett liv för en själv utanför hemstaden. För tonåringar som J.D. och de han hänger med blir enkla droger, buskörning med bil och annat småkriminellt till vardagsnöje i skymundan. 


Fast vi såg ju i inledningen av filmen att J.D. tog sig till Yale. Han hade en människa som såg honom och stöttade honom: Mamaw, som tog hand om honom när mamma Bev var som ilsknast och otäckast, och som på sitt gruffa sätt fick honom att skärpa sig och göra bra ifrån sig i skolan. Det är ändå ingen idyll vi ser, och Mamaw är inte någon ängel själv, men J.D. fick den rätta knuffen och stödet för att styra sitt liv till något bättre. 


Filmen Hillbilly Elegy hoppar ofta mellan nutid och tillbakablickar till J.D.s barndom. Det gör ändå inte historien alltför svår att följa, och det är en påminnelse om hur gamla upplevelser kan kännas tunga åratal senare - en galen mamma som slår en och kör så att man tror att man skall dö, ett smygande och försök att lägga tillrätta så att inte mamman skall bli arg igen. Trots många allvarliga scener som gör ont att se så hade filmen kunnat gå djupare och bli smutsigare och sorgligare. Nu har den ändå ett lyckligt slut, vilket stämmer med verkligheten, och den ger ändå en aning om alla de värre barndomar med svårare fattigdom och ingen Mamaw som stöttar, som inte slutade så lyckligt som för J.D.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar