lördag 13 februari 2021

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar med Unga Klara och Uppsala Stadsteater

 Om man inte skriver under medborgarkontraktet varje år, så är man en sverigefiende. Då flyttas hela familjen till enklaven Kaningård. Det är inte bara en själlös betongförort, det är ett omskolningsläger och värre än så, det kommer vi att märka mot slutet av pjäsen.  


Men det börjar med ett terrordåd, ett attentat på en svensk poet som har ritat karikatyrer av Muhammed. Dock misslyckas mordförsöket, för en av de tre terroristerna börjar vackla. Hon har dèja vu av vad som händer, inser hur illa det kommer att gå och genomför inte attentatet. Istället dödas de två aktiva mördarna Amin och Hamad, flickan överlever och spärras in på mentalsjukhus. Det är därifrån hon kontaktar Författaren och berättar sin historia: hon kommer från en framtid där attentatet lyckades och Sverige reagerade med att bli en sträng fasciststat, där man måste skriva under ett medborgarkontrakt varje år. 


Tillbaka i den lilla bokhandeln där terrordådet utfördes får vi höra hur tankarna går hos Hondo, som har affären, och måltavlan Göran Loberg. Hondo minns provokationerna från 1960-talet, Skända flaggan! och allt det där, och har fört det arvet vidare till idag, när det finns nya heliga kor att slakta. "De vill döda mig. Jag ville bara döda Gud" säger han.

Måltavlan, konstnären Göran Loberg berättar hur han såg bilderna från Abu Ghraib och tänkte att människan är en påse kött, och att "det är skrattretande att överhuvudtaget vara människa och inbilla sig att det finns något heligt". Det låter förstås provokativt och nonchalant, men jag kan förstå hur han tänker. Men kan också förstå att han talar från en priviligerad position - människorna i hundkoppel i fängelset vill nog inte se sig själva som de exempel på livets meningslöshet som en distanserad betraktare kan se, och inte heller de som ser sig som bröder och systrar till de torterade och förnedrade fångarna. 


Hemma hos Författaren pågår många diskussioner, och hennes man Isra börjar öppna sig för att det som flickan berättar från framtiden kan vara sant. I den värld vi lever i misslyckades terrorattentatet och Sverige blev inte en fasciststat. I flickans värld - hon heter Annika Isagel, som piloten i Aniara, och hon heter också Nour - utvecklade sig allt annorlunda - hatet växte mot dem som med sin livsstil och religion sågs som ett hot mot det svenska samhället. Isra säger: "Om hatet går att stoppa genom att stoppa terrorattacken så betyder det att hatet beror på terrorattacken!"

Just den där tanken är både viktig och problematisk. Man kan tolka pjäsen som en varning till potentiella terrorister - "om ni attackerar det fria samhället kommer det att sluta vara fritt och spärra in både er och alla ni älskar". Men på samma sätt är varje terrordåd en blodig varning i aningen mindre skala - "om ni gör något vi tycker är vanhedrande kommer vi att döda någon av er". Vi kan inte bygga ett långsiktigt fungerande samhälle på en eskalerad hotbild. Och flera av såväl terrorister som Sverigevänner längtar (åtminstone nu innan det börjat) efter ett raskrig som skall rena de ena från de andra, och vice versa. Jag är ändå glad att Johannes Anuyuru formulerat det här problemet, även om det inte fått den seriösa diskussion som den hade kunnat ge upphov till. 


Det finns en annan scen i pjäsen som griper mig mer för att den är otäck och poetisk på samma gång, och därtill fint framförd av Robin Keller. En kille från Göteborg har anslutit sig till IS i Syrien och är i färd med att avrätta fem tillfångatagna män. "Vänta! Jag är du!" säger den femte på en dialekt han känner igen. I en svindlande omkastning känner han sig själv stå på knä inför sin egen avrättning och scenen upprepas. Och så är han tillbaka i bödelns roll igen.

Länk till Unga Klaras sida med tillgång till pjäsen


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar