Averno av Louise Glück

 En grotta vid den svaveldoftande kratersjön Lago d'Averno i södra Italien ansågs i forntiden som porten till dödsriket, och bland annat var det genom den som Odysseus tog sig till Hades. Louise Glück tar sig an döden och Persefones vistelse i Hades i boken med namnet Averno. I berättelsen om Persefone är det ju egentligen inte henne vi kommer nära, utan de två som vill ha henne: Hades vars lust blir så stor att han rövar bort henne till sitt underjordiska rike, och modern Demeter vars saknad efter dottern blir så stor att det blir vinter i världen under de årets månader då Persefone är borta från henne.

Boken är uppdelad i flera dikter med egna titlar och olika format: en del är på en sida och några rader till, andra är längre och indelade i numrerade stycken. Till en början är berättarrösten någon som ser världen mörkna och kallna och vet att vintern är på väg och likaså hennes egen död. Igen, för hon känner igen det från förr. En del älskar vinter mer än sommar men här innebär den årstiden mörker, kyla och ett uttorkande av liv och växtlighet. Språket är på samma gång öppet i tydliga landskapsbeskrivningar och dubbeltydigt.

Andra passager i boken beskriver en annan flickas familjeliv och uppväxt, mer lättillgängligt men med ekon av Persefones berättelse i svårdefinierade skeden som att lämna barndomen bakom sig för att inträda i världen som vuxen.

Jag läste Averno på svenska. Boken är finkänsligt och engagerat översatt av Jonas Brun, som också har skrivit ett intressant och förklarande efterord. Den korta men inte snabblästa boken samspelade fint med min omgivning under några mellandagar då vintern inte tagit fart men världen redan var kall och torr och alla gröna växter vissna.