Luke har svårt att knyta an till andra människor. Den enda han känner ett band till är väninnan Luz, en finlemmad flicka med blek hy, hår och ögon. Hon är så bräcklig att han känner att han borde gifta sig med henne och skydda henne för evigt. Men han når inte fram till henne, och de går olika vägar.
Luke reser mycket, i synnerhet för att forska om lemurerna vars sång han älskar så mycket, men han reser till mycket olika platser och verkar aldrig bli världsvan i sitt resande. Gång på gång ser vi honom anlända till nya platser via båt, överraskas av vad som händer när han kommer fram, och bli så paralyserad av förvirring att han måste fösas bort från skeppet. Och överallt dit han reser finns Luz, än en gång i livsfara från grymma, brutala män.
Anna Kavans bok Mercury innehåller miljöskildringar som är så intensiva att de känns hallucinatoriska. Allt går långsamt: läsningen, handlingen, huvudpersonernas reaktioner. Vi är i en gotisk berättelse i nutid, litet likt Angela Carters stil men mer reflekterande och helt unik. Den bräckliga, svaga Luz hör till den sortens karaktärer som oftast irriterar mig när de dyker upp i en bok: att de är så ynkliga, att de kräver en beundrares intensiva omsorger. Men här är det just Luz utsatthet och Lukes reaktion på det som står i fokus för boken.
Många av oss har i perioder fastnat i dagdrömmar om kärlek eller hjältedåd: just här och nu, i det tråkiga klassrummet, kommer prinsen att förklara mig sin kärlek, eller snart kommer jag att rädda mina kollegor när väggarna börjar rämna. Men i Lukes tankar är Luz alltid på väg att skadas eller dödas, och om han finns i närheten gör han inget för att rädda henne - trots att han lovade sig själv som ung att alltid skydda henne. Efter en inledande irritation började jag njuta av de intensiva scenerna och med sina återkommande om än varierade händelseförlopp. Mercury sägs vara en systerbok till Anna Kavans mer kända Ice, och nu ser jag fram emot att läsa även den och fler av Kavans få utgivna verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar