Så är det (om ni tror det) är titeln på Luigi Pirandellos pjäs från 1925, som i Sverige endast givits som radioteater på 1960-talet under namnet Alla ha rätt. I den europeiska teaterfestivalen Lessingtage strömmas den från Teatro Stabile Torino på italienska med engelsk textning.
Scenen är fix: en bakgrund som utgör ett stiligt hem, några soffor och åtta välklädda människor - familjen som bor där och några vänner och släktingar. De talar alla upprört om den nya grannen i huset, Signora Frola. För dels har just mor och dotter varit förbi för att göra visit - och inte blivit insläppta! Och dels vet de att berätta underligheter: varje dag går Signora Frola till sin huset där hennes dotter och svärson bor, byter några få ord och ett kort brev med sin dotter som firar ned en korg från sin våning, och går sedan hem. Aldrig träffas de två, mor och dotter!
I överdrivet högt tonläge och stora gester diskuteras detta mysterium. Hur kan moder och dotter aldrig träffas? Visst är det hundra trappsteg upp till våningen, men någon gång borde väl någon av dem kunna ta sig till den andra? Så kommer Signora Frola själv på visit till vår familj! Lugnt och vänligt, om än berörd av allvaret, berättar hon om varför hon lever så, och väcker familjens sympati. Så fort hon går bryter de vilda diskussionerna ut igen. Och så kommer svärsonen, Signor Ponza, och berättar en helt annan historia, raka motsatsen till vad hans svärmor nyss sade, återigen framfört så allvarligt och innerligt att familjen nu hellre tror på den nya historien.
Det är en god idé att låta den "normala" familjen vara överspänd och känslomässigt okontrollerade - åtta personer som reagerar på det de ser och hör. (Men jag ogillar påhittet med betjänten som haltar runt med en snuttefilt och en bebisdocka och viftar med armarna och bölar otydbart. Vilken onödig och otrevlig distraktion!) I kontrast till dem blir de två mystiska grannarnas historier mer trovärdiga, vilket är desto konstigare eftersom de motsäger varandra, men är effektivt då de båda i mild ton anklagar den andra för att vara galen. Pirandellos pjäs är en lek med sanningen, och vi ser hur tron på den ena eller den andre sveper fram som en våg genom den sanningslystna församlingen. Det var, trots några invändningar, riktigt intressant att få se den här underhållande pjäsen framförd av en ensemble från Pirandellos hemland.
Länk till Dramatens sida om Cosi è (se vi pare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar