Trädgårdsgatan

Elin har en sådan där sommar som varar för evigt och där solen lyser varje dag, så som det kunde vara när man var barn. Var hon än är hittar hon roliga saker att leka med, pinnar och annat. I bakgrunden ser vi hennes mamma Linda kliva ut ur sunkiga husvagnar eller förortsvillor och rätta till den korta kjolen. Peter som står utanför med basebollträ blir snart mer än bara vakt mot oärliga eller våldsamma torskar. Kärleken mellan dem, och kärleken till drogerna de tar, känns påtaglig och äkta i den tröga landsbygdssommaren.

Peter har också ett barn, Eric, som är litet äldre än Elin. Nu skall Eric vara med sin pappa en tid på sommarlovet. I baksätet bredvid den alltid sprudlande Elin sitter nu en tjurig Eric. Någon sorts vänskap har de två barnen i alla fall, litet i skymundan eftersom föräldrarna mest är upptagna av varandra och att skaffa droger.

Linda och Peter är inte helt söndertrasade av sitt missbruk, och de får varsin chans till jobb och ett liv utan kriminalitet, Elin som städare på vårdcentralen där hennes mamma arbetar, och Peter med att renovera ett hus. Men frestelserna är stora. Det är trovärdigt och sorgligt att se hur de båda får återfall och kämpar sig tillbaka, i otakt med varandra. Det är också smärtsamt att se hur främst Eric kommer i kläm. Att få sköta sig själv i periferin går OK, men att hamna i vägen för de vuxnas vrede är fruktansvärt. Han blir en som rymmer när det blir för svårt: till mamman och styvfamiljen; bort från dem när deras tillvaro som Jehovas Vittnen blir för krävande; tillbaka till det senaste stället där han kände sig trygg.

Filmen visar även scener från nutid som antyder vad som hände under de tretton åren efter den där sommaren, och som visar vart Eric och Elin hamnat idag, präglade vad de varit med om men kanske starka nog för att välja en egen väg i livet.

Simon J. Berger och Karin Franz Körlof gör fantastiska insatser som Peter och Linda, med det ständiga suget efter ruset men allra mest efter varandra. Lika viktiga och äkta är barnen, Emil Algpeus som Eric och Nike Ringqvist som Elin. Filmen Trädgårdsgatan visar och förklarar ett liv som de flesta av oss nog är glada att slippa, men som det ändå känns bra att få ha sett. Jag hoppas på att få se mer av regissören Olof Spaak och manusförfattaren Gunnar Järvstad.

Krilon på Stadsteatern

Häromåret läste jag om Grupp Krilon och Krilons resa av Eyvind Johnson. Händelser och scener var fortfarande levande för mig sedan jag läste trilogin för tjugo år sedan, men återseendet var en fröjd. De kloka människorna som försöker stå emot krigshets och direkta hot genom resonerande samtal! Sådant behöver vi påminnas om och inspireras av med jämna mellanrum. Att framföra det i annat format, på en teaterscen, skulle kunna vara en god idé. Men tyvärr blir inte genomförandet så bra som jag hade hoppats. Till att börja med är Stadsteaterns uppsättning fem timmar lång, vilket nog kan avskräcka en del. Låt mig då helt fräckt föreslå att man går hem i den andra pausen, och hoppar över den sista halvannan timmen. Jag skall förklara varför.

Persongalleriet i Krilons krets är stort - där ingår inte bara samtalsgruppen utan andra i dess närhet. Även om alla där har olika personligheter och bakgrundshistorier är de svåra att hålla isär under läsningen. Sådant kan faktiskt bli lättare på film eller på en teaterscen där man ser vem som är vem och hur de skiljer sig åt, men det händer inte på Klarascenen. Tyvärr blir det snarare så att personerna presenteras i scener vilka inte ser ut att hänga ihop.

Men visst är det några roller och deras gestaltning som sticker ut i trovärdighet och engagemang. Eva Rexed som Per Segel förmedlar tydligt de känslor av kärlek till och oro för den fortfarande älskade exhustrun Ann Band Farlane som han varken kan hantera eller uttrycka, och hans sorg är smittande. Peter Gardiner är utmärkt i rollen som Gabriel Odenarp. Hans återhållna spel när han uttrycker sympati för den ordning som skapas av nazisterna i Tyskland är helt rätt för att vi inte enkelt skall kunna avfärda honom som extremist.

I andra ändan av spektrat finns de två karikatyrerna Tage Jekau och Gideon Staph, båda (tidvis, inte hela tiden) gestaltade av Robin Keller, som hanterar sitt medvetna överspel mycket bra. Man kan undra varför de båda representanterna för omgivande diktaturer (Sovjet respektive Tyskland) framställs på ett förlöjligat sätt, men här slår mig ett svar: för oss som ser på är de skrattretande och motbjudande (folkmord och ideologier som rättfärdigar det), men vi måste ändå komma ihåg att många, många andra inte ser det löjliga i det de säger och gör utan tvärtom beundrar och uppmuntrar det. Skicklig på scenen är som vanligt också Emil Almén som Olesén, hotfull i Hovalls och Minnings möbelsnickeri och ett förebud om hur det skall komma att gå sämre och sämre för dem som vill leva hederligt. Som Johannes Krilon hade jag dock önskat en skådespelare med mer säkerhet och allvar än Pablo Leiva Wenger i sitt spel, för större trovärdighet.

Den redan komplexa handlingen tyngs och förvirras av inflikad meta-teater. Uppsättningen föreställs äga rum fem år in i framtiden i ett Sverige styrt av SD. Det innebär vissa tillrättalägganden i pjäsen, korrektiv som sker i form av inbrytningar under pjäsens gång. Det leder till litet komik men förstås också kalla kårar. Dock är de här partierna enligt min mening onödiga, tillför mycket litet och drar fokus från huvudberättelsen vars budskap är kraftfullt nog. Påbuden om censur blir ymnigare och strängare för att så gott som ta över och hacka upp framförandet i tredje och sista akten. Detta är anledningen till att jag säger att man kan gå hem efter andra pausen, ändå vara nöjd och förhoppningsvis inspirerad till att vara lika rakryggad i motgång som Johannes Krilon. Det här är ett lämpligt tillfälle för mig att läsa vidare i Eyvind Johnsons tankeväckande trilogi.

Länk till Stadsteaterns sida om Krilon

Foto: Markus Gårder

City of Illusions av Ursula K. Le Guin

En man snubblar ut från skogen, utan minne av vem han är eller hur han har kommit dit. Han välkomnas och tas om hand av storfamiljen Zove, som lever ett gott men också begränsat liv. De ger mannen namnet Falk, som betyder gul, efter hans gula ögon som skiljer sig från de ögon som människor har på jorden. Ja, det är på Jorden och närmare bestämt i Nordamerika som City of Illusions utspelar sig, men mycket förändrad från dagens Jord. I sitt generösa hem har familjen allt de behöver för att leva väl, inklusive högteknologiska instrument, dock inga apparater för kontakt på längre distanser. Då och då ger sig mindre grupper av genom skogen för att besöka andra storfamiljer några dagsresor bort, men vad som finns djupare in i skogen och bortom den vet de inte. Men det är dit som Falk måste ta sig för att finna ut vem han själv är. Beslutet är inte enkelt, men så kommer tiden då hans resa över världen börjar.

Jag tycker verkligen om att Ursula K. Le Guins berättelse består av ett par olika men ändå samverkande delar. I Zoves familj förstår vi några av världens förutsättningar; du kan leva bekvämt om du håller dig inom dina gränser och inte ifrågasätter de nya härskarna. Därefter följer det spännande utforskandet av världen. Vägen genom skogen blir en följd av strapatser och möten med andra grupper av människor, vilka har egna varianter på världsbilder och lever efter dem. Bit för bit får Falk också veta mer om de mytomspunna Shing och deras styre i den avlägsna staden Es Toch. Är de att lita på? Är de kanske goda härskare ändå, eller opålitliga varelser vars lögner går djupare än du tror?

Händelserna i Illusionernas stad Es Toch utgör kraftprov på ett annat plan än de äventyr Falk dittills varit med om. För egen del tycker jag att den delens mentala motgångar är mindre trovärdiga och intressanta än det vi läst dittills, men de är ändå en viktig del av berättelsen. Känslan som dröjer kvar är minnet av den framtida Jorden, delvis täckt av skog, delvis av prärie, och med små grupper av människor som håller sig vid liv på olika sätt.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannons's World
Planet of Exile
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed 
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu

Simen Johan Until The Kingdom Comes på Fotografiska

Ibland driver evolutionen fram djur som är litet extra uppseendeväckande. Zebrornas ränder som skall ge dem kamouflage i en viss miljö och jaguarens fläckar är exempel som vi kanske sett och läst om så många gånger att de känns hemtama. På samma sätt finns det miljöer som är fascinerande och kräver sin speciella flora och fauna, anpassad för maximal överlevnad.

Simen Johan har satt samman bilder av det ena med bilder av det andra. En snäll zebra är placerad bland frodiga blad vars flikar liknar de svartvita ränderna. Över det vackra skinnet på den utsträckta jaguaren dansar ljusglimtar som tagit sig ned bland det täta bladverket i regnskogen.

De roliga rödpälsade aporna tittar nyfiket och uppfordrande ut på oss, omgivna av blommor med lika överraskande orangeröd färg. När Simen Johan placerar två iögonfallande företeelser intill varandra blir effekten både harmoni mellan dem båda, och att man kan se tydligare vad som skiljer dem åt. Och så får man chansen att återupptäcka det där som blivit välbekant men egentligen var väldigt speciellt; giraffens långa hals, eller den grova pälsen och kroppskonstruktionen hos en bisonoxe. Som om man var barn och upptäckte världen på nytt.

Länk till Fotografiskas sida om Simen Johan

 

Mademoiselle Paradis

Koncentration, hänförelse, inlevelse i musiken hon spelar har den unga Maria Theresia Paradis. Hon är blind, så hon har inte lärt sig av att se på andra hur man behärskar sina känslor. Ansiktsdragen förvrids och ögonen rullar i samklang med musikens uttryck. En blind flicka vid pianot borde vara mums för den nöjestörstande aristokratin, men Resi ser litet för udda ut för att blidka hökarna i 1777 års Wienersocietet.

Nu finns dock den fascinerande Doktor Mesmer med sina teorier om animal magnetism. Han har kurerat andras åkommor, eller åtminstone lindrat dem, med sina tinkturer och behandlingar. Utan kostnad skall han ta sig an Maria Theresia för att bota hennes blindhet. Unga Mademoiselle Paradis har redan utsatts för andra försök, i bästa fall verkningslösa, i värsta fall skadliga som kvicksilverkuren som fick henne att tappa luktsinnet. I Doktor Mesmers salar finns redan andra patienter, och några av deras skrik når till Maria Theresia, lämnad ensam av sina föräldrar.

Nästan två och ett halvt sekel senare går det att skratta eller skaka på huvudet åt Doktor Mesmers åtgärder för att balansera och bota sina patienter, men filmen låter honom ändå framstå som mån om sina skyddslingar och vetenskapligt noggrann med de kunskaper han själv prövat sig fram till. Faktiskt börjar Maria Theresias ögon skymta ljus, skepnader och färger igen. Vi får i flera finkänsliga scener känna med henne när hon upptäcker världen omkring sig, och när hon dessutom blir överväldigad av känslor, inte minst inför föräldrarna som är måna om att hon skall bli möjlig att giftas bort, men absolut inte förlora sin spelskicklighet och därigenom kejsarinnans stipendium.

Efter pianokonserterna vidtar nu nya uppvisningar, där Mademoiselle Paradis skall bevisa att hon kan se igen, eller närmare bestämt bevisa att Doktor Mesmer har botat henne. För Franz Mesmer är det viktigt att få gehör för sina metoder, men han har också många rivaler i läkarskrået som gärna vill slå krokben för honom, på Resis bekostnad.

Inflikat i berättelsen om Maria Theresia får vi se några få men intensiva och talande scener ur livet för tjänstefolket i Mesmers hus. Det köpslås om Maria Theresias framtid, men tjänstefolkets öden är ännu billigare och i andras händer än deras egna. Med de välbärgade klädda i brokiga, omsorgsfullt broderade plagg i siden och sammet (och kläderna är en fröjd att se) blir skillnaden mellan folk och folk extra tydlig.

Filmen är baserad på verkliga händelser, beskrivna i en bok av Alissa Walser, och regissören har Barbara Albert hittat rätt ton för att beskriva något som är främmande för oss idag så att det känns angeläget. Det är också gott att kunna slå upp hur Maria Theresias fortsatta liv utvecklade sig, hängiven den musik som givit så mycket till både henne och oss andra.

The Long Take av Robin Robertson

The Long Take or A Way To Lose More Slowly är en drygt tvåhundrasidig berättelse i uppbruten diktform som utspelar sig under fyra distinkta år från 1946 till 1953, först i New York, sedan i Los Angeles, sedan San Francisco och till slut tillbaka i Los Angeles. Huvudpersonen, Walker, är från ett mindre samhälle i Kanada, men efter att ha stridit i andra världskriget känner han att han inte kan återvända, utan söker sig fram i större städer i USA.

Poesiformatet fungerar mycket bra för att förmedla en berättelse splittrad mellan kalla fakta och minnen, som Walker själv också är. Intryck från stadslivet, brottstycken av våldsamma scener, drömlika känslor och minnen som överväldigas varvas skickligt av Robin Robertson till att bli en sammanhängande historia. Den första sektionen som utspelas i New York påminner mycket om T.S. Eliots The Waste Land till både innehåll och teknik, vilket inte är en anklagelse utan en komplimang; fler poeter är alltid välkomna att gestalta tomhet och överflöd sida vid sida med en säker hand. Där syns strömmar av människor och floden är påtagligt närvarande.

Nästa sektion i Los Angeles har delvis annorlunda karaktär av flera skäl. Hela staden är som ny, ständigt växande och i förändring, och naturen är något annorlunda. Walker ser fåglar och ibland på gatorna en coyote, eller är det hans sinnen som spelar honom ett spratt? Det bästa i texten är fortfarande de stämningsfulla stycken som spelar mot Eliot, speciellt det som mynnar ut i nästan en negation av den tredje gestalten i The Waste Land:

He hears someone running
But there's noone there.
His shadow folds into the wall, then along it.
Then gone.

Däremot har jag svårare att förlika mig med en del av dialogerna. En del repliker låter som samtidskommentarer från vår tid, till exempel om hur människor är lika utbytbara som kylskåp som alltid kommer i nyare modell. Det gör mig skeptisk till några andra ordväxlingar som också klingar litet för modernt. Det är ju sällan man ser igenom tiden man lever mitt i.

Men till allra största delen fångar Robertson en stad (två) som pulserar av liv och blod, tyvärr ofta bokstavligt talat när människor har ihjäl varandra i gränder. Mordscener blandas med Walkers minnen av medsoldater som dödades under kriget. Många av filmerna som spelas in på gatorna där Walker går beskriver rysliga brott. Nu går det att distansera sig en aning, och diskutera med grabbarna om vilken film som har den värsta dödsscenen. Men efter hand kommer minnena från kriget oftare och hårdare. Walker går bland andra som en kapabel reporter, men han bär på grymma minnen som nästan ingen annan kan förstå. The Long Take är en ärlig och viktig skildring av en inre kamp och en vandring mot samhällets botten.

Roger Waters Us + Them på Friends Arena

Några minuters välgörande, välkomnande ro inleder Roger Waters konsert; harmonierna i Pink Floyd-låten Breathe låter åhörarna andas ut och glömma sina dagliga bekymmer omslutna av musik från alla håll. Men det är inte harmoni som är huvudtemat på en konsert med Roger Waters, utan raka motsatsen. Musiken och bilderna på den stora skärmen bakom bandet rör sig mot mer problematiska scener; en vandring genom slitna hallar, drogparafernalia och ett hot som tycks smyga sig in mot familjens kärna. Det paradoxala är förstås att publiken jublar av glädje; så många älskar låten One Of These Days sedan tidigare och blir förstås lyckliga av att höra den live.

Bilderna på skärmen illustrerar musiken så exakt, och i nederkanten är musikerna pyttesmå, så att det nästan är som att vara på film istället för på konsert. Klockorna flödar över scenen i Time. I den nya, fina låten The Last Refugee återvänder vi till de trasiga rummen där en (kanske hemlös) kvinnas dans korsklipps med samma dans i vackrare miljöer, i följsam klänning och läppstift; en påminnelse om hur musik och eget uttryck kan göra glädjen konkret och låta en slippa sina hårda villkor för en stund. Kvinnan går sedan ned till en strandkant, sätter sig och spejar ut över vattnet och blir personen som satt och väntade med oss på att konserten skulle börja.

I Wish You Were Here försöker två händer mötas från var sin sida av bildskärmen. De växer mot varandra men splittras innan de når varandra. Färgvalet är anti-naturligt; den sortens lysande blå och röd som kan orsaka epileptiska anfall, och de oorganiska sätt som fingrarna växer på kan se litet otäckt ut, men ändå skapar silhuetterna och rörelsen sympati; hoppas att händerna får mötas. Men inte den här gången. Och så växer muren fram; Another Brick In The Wall, med utvalda skolbarn från Stockholm på scenen.

Konserten har försiggått utan mellansnack, men efter första set talar Roger Waters personligt till publiken innan tjugominuterspausen där budskap om motstånd paraderar över skärmen. Det borde inte vara någon överraskning att Roger Waters uppmanar till revolt mot auktoriteter. Konkreta utpekanden blandas med oprecisa uppmaningar att alltid göra motstånd. Det rutinmässiga revoltkravet blir ibland svårt att ta på allvar, speciellt när Waters och musikerna klär ut sig till grisar och simulerar dekadent festande på scenen. Vi sitter ju själva där med biljett för hundratals kronor, inför en scenshow som väl gått på ytterligare någon miljon. Mest kraftfullt är ändå budskapet på den flygande grisen som lugnt seglar runt ovanför publiken: Stay Human.

Andra set inleds dramatiskt, och det går lätt att leva sig in i känslan av fara tack vare dånandet och de hotfulla utropen från högtalarna runt om i den stora konsertlokalen medan strålkastare svepande genomsöker publiken. Efter Money följer Us and Them, mjuk och vacker musik men inte mindre uppmanande och utmanande. Den följs av Smell The Roses, även den med ett starkt kritiskt budskap och också starkt driv i musiken.

Den stora mörkt silvergrå sfär som mjukt seglar ut över publiken under Brain Damage speglar suddigt och vackert strålkastarna och alla blixtar från kameror underifrån. Svagt kan man se alla de ljusa punkter som utgör oss åskådare. Nu får vi äntligen vila i skönhet och igenkännande. Skarpa vita strålkastare skapar en pyramid av ljus framme vid scenen, och från den kastas regnbågsfrägade strålar ut i människohavet. Det är så vackert, särskilt tillsammans med den stillsamt flygande silversfären. Vi får några extranummer, och allra sist, i Comfortably Numb, blir de två utsträckta händerna från tidigare en välkomstgest mot människorna som visas på bildskärmen, och till sist möts händerna i ett säkert grepp. Kvinnan från The Last Refugee sitter på stranden igen, nu med sitt barn i famnen.

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson

Tjajkovskij x 2 i Konserthuset

Kvällen inleddes med det måleriska verket Bränningar av Helena Munktell, ett stycke som med all rätt hörs allt oftare i våra konsertsalar. Dirigent Ruth Reinhardt lockade fram dramatiken i musikens vågor utan att låta känslorna gå överstyr, och det var ett bra val.

Den unge violinisten Johan Dalene äntrade så scenen för att spela solostämman i Pjotr Tjajkovskijs Violinkonsert. Vilken imponerande insats han gjorde, virtuos och intensiv! Redan efter första satsen bröt den begeistrade publiken ut i en långvarig applåd. Sista satsen genomfördes i ett halsbrytande tempo utan att vare sig Kungliga Filharmonikerna eller Johan Dalene snubblade. Den unge mannen tycks ivrig att ta sig an musikhistoriens mästerverk, för att utmana sig själv och bevisa sig själv. Det intrikata extranumret visade ytterligare prov på Johan Dalenes hängivenhet till musiken. Jag hoppas att få höra honom spela mer under många år framöver.

Konserten avslutades med ännu mer Tjajkovskij; Symfoni nr 5. Ruth Reinhardt lyfte de kära Filharmonikerna ännu en gång till stora klanger som aldrig tippade över i oljud. Det var en njutning att få sitta mitt i den djupa, rika ljudbilden medan Tjajkovskijs tema leddes från tvekan och viss oroliga till triumfen i sista satsen. Även nu spillde publikens entusiasm ut i applåder efter nästan alla satser, och som avslutning (liksom efter violinkonserten) fick orkestern stående applåder av sina tacksamma åhörare.

Bortom Portalen II

Vill man skriva en fantastikberättelse är det inget som hindrar en! Det finns numera flera olika sätt att publicera sig, men det kan ändå vara svårare att hitta sin läsekrets. Därför har Fantastikportalen samlat vinnare i sina novelltävlingar med andra författares verk i Bortom Portalen II - ja, det är redan andra gången de ger ut ett sådant här smakprov på svensk fantastik.

I en science fiction- eller fantasyberättelse är det viktigt att ge nödvändig information om de speciella förutsättningar som råder - vilken magi gäller, vilken planet är vi på, hur är världen på väg att gå under? - förutom att presentera aktörerna och skeendet på ett intressant sätt. Alla historierna i Bortom Portalen II lever upp till detta, med till största delen trovärdiga förhållanden inom sina ramar. Några av författarna hinner dessutom skapa fascinerande stämning och psykologiskt djup på de tiotal sidor de har till förfogande.

Mest minnesvärda är för mig Revan av Anna Jakobsson Lund, där varelser med omskakande sinneskrafter sipprar in i vår värld, den otäcka Porten av KG Johansson, den kusliga Familjegrejen av Camilla Olsson, Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala om en motståndsrörelse i en diktatur, och Oskar Källners Dödens ängel som skissar upp början på en framtida värld som spänner brett över både tid och rum. Jag är glad över det här initiativet från Fantastikportalen och hoppas på fler samlingar av fantastik i Sverige.

*** recensionsex ***

Cathleen Naundorf på Fotografiska

Tänk att få fotografera haute couture utan att behöva göra det som reklam för modehuset! Tänk att bara få klä upp modeller i de vackra och ibland underliga skapelserna och placera dem i lika fascinerande omgivningar. Den förmånen fick Cathleen Naundorf, efter att ha gjort sig ett namn som fotograf av människor över hela världen och efter hand också modevisningar.

Haute couture ser ofta ut att vara omöjlig att bära till vardags, antingen för att kläderna är så dyrbara att man blir rädd om dem, eller för att plaggen har kantiga, utstående delar som ser ut att kunna skada en själv eller omgivningen. Cathleen Naundorf hittar olika bakgrunder och accessoarer som kan matcha det. I bildserien betitlad L'Arche de Noé (Noaks ark) promenerar modellerna i underbara klänningar med exotiska (uppstoppade) djur mot en måad bakgrund av litet gammaldags snitt.

I fotosviten Un Reve De Mode (en dröm om mode) är de vackert klädda damerna placerade i pampiga miljöer som blivit litet slitna med tiden, och fotograferade med tekniker som gör att fotot självt ser både missfärgat och slitet ut, men på ett kongenialt sätt som förhöjer känslan av dolda skatter. Bilderna liknar gamla tiders filmstjärnekort, som kunde ge en känslan av att även om mitt liv är fattigt, så har jag skönhet koncentrerat på de vackra korten. Här i ännu högre grad: även om korten är skadade och missfärgade, så är de ändå det vackraste jag har.

Länk till Fotografiskas sida om Cathleen Naundorf

Hypnotic Brass Ensemble på Fasching

 Namnet är välvalt: två trumpeter, två tromboner, en tuba och tungt komp spelar funkig musik, med skönt repetitiva grundslingor och melodier som lyfter sig ur ljudbilden och flyter in i upprepningarna; hypnotiskt och medryckande. Live låter Hypnotic Brass Ensemble starkare och brötigare, fokuserade på att skapa partystämning och engagera publiken. Det är förstås uppskattat av de flesta konsertbesökarna på Fasching, men för egen del hade jag föredragit mer av bandets unika brassklanger och mindre rap. En av de unga männen på scenen är inte son till jazztrumpetaren Phil Cohran, men de övriga sju är det, och kanske har de själva glömt bort vem som är adopterad brorsa efter att ha gjort musik tillsammans hela livet.

De begåvade, energiska killarna spelar låtar med smattrande, drivande komp. En del har salsa-känsla, andra litet western-ton, och flera av dem låter som vinjetter till spännande TV-serier. Tyvärr spelar de inte sin genialiska One Hunnit, och minst var tredje låt tippar över i mer rap och publikkontakt än jazz och funk. Men jag tackar inte nej till ett party, och njuter av den bubblande heta konserten med de talangfulla bröderna i Hypnotic Brass Ensemble.

Ooops, där slet Tycho Cohran av sig tröjan!

Planet of Exile av Ursula K. Le Guin

Planeten har vår, sommar, höst och vinter, men ett varv runt solen tar sextio jordår att fullborda, och årstiderna motsvarar flera av våra år. Människorna i Tevar lever ett nomadliv under de mildare årstiderna, men stänger in sig i städer under de långa vintrarna. Det är inte bara för att komma undan snön och kylan, utan också för att skydda sig mot det aggressiva folkslaget Gaal. Gaal bor längre norrut, och när vintern kommer vandrar de söderut och överfaller byarna och djurflockarna i sin väg för att få mat till färden.

Vinter närmar sig och den här gången är hotet från Gaal större; de olika grupperna har slagit sig samman till en stor armé som säkerligen kommer att attackera bosättningarna i sin väg. Det finns en chans att stå emot dem om de krigsdugliga männen från alla byarna slår sig samman. Då måste de även gå samman med de farborn som bor i en egen by vid kusten, Landin. På namnet farborn kan vi gissa att de kommer från en annan planet, och så är fallet.

Men snart förstår vi att dessa stjärnfarare inte har någon överlägsen tekonologi som lätt kan rädda de stillsammare folken från Gaal. De landsattes för motsvarande sexhundra jordår sedan, under pågående strider mellan olika fraktioner i galaxen, och sedan deras skepp lämnade dem har de inte haft någon kontakt med civilisationerna utanför planeten. Deras hederskodex, bestämd av The League of All Worlds, förbjöd dem att använda eller utveckla högre tekniker än invånarna på planeten de befann sig på, så under seklerna som gått har de förlorat tidigare kunskaper samtidigt som deras antal också har krympt.

Samarbetet mellan de olika folkslagen försvåras av den stränga hederskulturen som Tevaranerna följer. Men rasismen mot den andre finns hos båda grupperna; flera av Landins invånare ser ned på urinvånarna och kan inte alltid dölja det. De korta glimtarna av livet i Landin låter en förstå känslan av en slocknande glöd, omgiven av långväga bilder och teknik man inte själv kan åstadkomma. Miljöskildringarna är aldrig huvudsaken men Ursula K. Le Guin ger med få ord en god känsla för omgivningarna och hur de formar livet. Handlingen i Planet of Exile går från fascinerande till mycket spännande, men det som stannar kvar i minnet är likheterna och skillnaderna mellan de olika människorna på planeten, och känslan av att de är en liten del av en stor mänsklighet.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed 
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu 

Filmisk musik i Konserthuset

Denna ovanligt varma sommarkväll kunde man fly in i ett välkomnande Konserthus, svalare till temperaturen men desto hetare i temperament. På kvällens program stod musik som spelat stor roll för att illustrera visuella berättelser. Wolfgang Amadeus Mozarts älskade Pianokonsert Nr. 21 "Elvira Madigan" (1785) fick inleda, och den vid flygeln bänkade sig den unge svenske pianosolisten David Huang. Hans fingrar rörde sig vigt och virtuost över klaviaturen, och spelade de vackra partierna med stor säkerhet och inlevelse. I den andra, långsamma satsen inledde stråkarna så skirt att allas hjärtan skälvde, och pianot tog så över i den kända, minnesvärda melodin. Stående ovationer och hurrarop fick den begåvade David Huang med all rätt.

David Huang

Michael Balke, foto Kirsten Nijhof

Som tack fick vi ett extranummer spelat fyrhändigt av Huang och dirigenten Michael Balke, sida vid sida på pianobänken. Petite suite för fyrhändigt piano av Claude Debussy böljade fram under deras händer, underbart vackert. Jag hoppas på att få höra den engagerade David Huang spela igen!

Efter paus kom ännu ett verk som spelat en viktig roll i film: Paul Dukas Trollkarlens lärling (1897) som fick liv i Disneys film Fantasia år 1940. Även om man inte sett den förundrade Musse Pigg som lärling i trollkarlens verkstad är den livliga musiken fantasieggande och så väldigt rolig! Michael Balke ledde Kungliga Filharmonikerna till emotionella höjder utan att tappa greppet, vilket är ännu mer imponerande med tanke på att han fick hoppa in som ersättare i ett sent stadium.

Känslostormarna blev ännu större i kvällens sista verk, Eldfågeln (1910) av Igor Stravinskij. Eldfågeln rörde sig från mjuka glidflygningar över skrämmande virvlar till det majestätiska slutet. Som vanligt spelade Kungliga Filharmonikerna med både precision och inlevelse. Vilken berg- och dalbana av spännande musik vi tacksamma åhörare fick!

The Good Place

Grattis, du har varit en bra människa i livet! Du hör till den bråkdel av mänskligheten som får tillbringa livet efter döden i The Good Place, en pittoresk by med vackert väder, oproportionerligt många Frozen Yoghurt-ställen och medmänniskor som alla är lika godhjärtade som du. Och se, här är din själsfrände! Nu får ni möta evigheten tillsammans i ständig lycka!

Till denna idyll välkomnas Eleanor Shellstrop av områdets arkitekt och välgörare, Michael, som visar henne hem till sitt eget skojigt målade hus där det till och med finns en hörna med det hon älskar mest - clowntavlor! Det är något som inte stämmer. Eleanor älskar inte clownporträtt. Ännu mindre hör hon till mänsklighetens bästa promille. Hon har hamnat på fel plats, hon hör inte hemma i The Good Place. Skall hon säga något? Vad händer då? Det finns ju förstås också ett Bad Place. Där vill man inte hamna.

Till Eleanors lycka är hennes själsfrände Chidi professor i etik, och kan - under viss egen själsvånda - bevara hennes hemlighet och hjälpa henne att försöka bli en god människa så att hon förtjänar sin plats i The Good Place. Chidis föreläsningar är olidligt tråkiga för den rastlösa Eleanor, men de moraliska ställningstagandena de behöver göra i den nya vardagen är å andra sidan så många att de snubblar över dem. Tar Eleanor platsen för någon annan nu? Någon som plågas i The Bad Place? Förlorar Chidi sin rätt att stanna därför att han ljuger för Eleanors skull?

Till råga på allt tycks The Good Place känna av att något har blivit fel, och börjar rämna i sömmarna. Underliga och farliga saker händer, och Chidi och Eleanor behöver tråckla och ljuga ännu mer för att dölja vad som händer. Ted Danson är förstås perfekt i rollen som Michael; en välkomnande och omtänksam fadersfigur som har allting under kontroll, eller åtminstone försöker verka som det medan sprickorna blir större. Till sin hjälp och faktiskt till allas tjänst i The Good Place finns den makalösa Janet, en stordator/sökfunktion/sakhämtare i form av en ständigt positiv ung dam bärande på all världens kunskap.

Alla detaljer i The Good Place - Janet, Eleanors usla bakgrund, Chidis 3000-sidiga avhandling, den perfekta grannen Tahani och hennes själsfrände buddhistmunken Jianyu - kan och kommer att ge upphov till smarta skämt som blixtrar förbi i halsbrytande tempo och tas upp igen ur en ny aspekt några avsnitt senare. Men förutom att vara en rapp komedi innehåller The Good Place en god dos av praktisk tillämpning av teoretisk filosofi - ett Hugo-nominerat avsnitt heter The Trolley Problem - vilket är lika underhållande som skämten. Därtill kan vad som helst hända i The Good Place, så det känns inte ens konstigt att serien är fylld av överraskningar och cliffhangers i stor skala. The Good Place har gått i två säsonger, och även om jag inte tror att den kan hålla på i evighet (eller?!) så litar jag på att den tredje säsongen som kommer snart behåller den höga spänningsgraden och den intelligenta humorn.

Gammeltida och andra tider av Olga Tokarczuk

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

   Predikaren 3:1-8

Jag vet inte om det var Predikarens ord Olga Tokarczuk byggde på när hon skrev boken om Gammeltida, men det är dit mina tankar går. De enskilda kapitlen som är mellan en halv och ett par sidor långa har alla någons eller någots tid till rubrik: Gammeltidas tid, Genowefas tid, Misias ängels tid och så vidare genom hela boken. Byn Gammeltida ligger invid Svartån, inne i skogen, avskärmad från de närmaste byarna. Men världen och världshistorien drar igenom byn, fastän flickan Ruta någon gång försöker berätta för vännen Izydor att det inte finns något utanför Gammeltida; att de står vid en gräns där människor på väg ut fastnar i ett drömlikt tillstånd och sedan vänder tillbaka med falska minnen av att ha varit i grannbyn och köpt saker.

När berättelsen börjar hämtas bybon Michal av ryssar för ett krig mot tyskarna. Hustrun Genowefa upptäcker att hon är gravid. Kommer Michal någonsin att få se sitt barn? Kapitlen stegar sig fram genom årtiondena; ytterligare andra kvinnor blir gravida, barnen föds och växer upp och får egna barn; hus byggs och förfaller och rivs. Ett nytt krig drar över byn; först tyskar och sedan ryssar tar hem och bybor i besittning.

Kapitlen fördjupar sig i olika aspekter av livet i och utanför Gammeltida, med målande beskrivningar av miljöerna och huvudpersonens tankar och planer. De sista raderna presenterar dock ofta något som helt vänder på det som just beskrivs, som att historien huggs av utan förklaring, utan nåd. Men samma personer och händelser återkommer senare i andra kapitel. Det blir inte som att liven är sammanflätade i varandra utan att de hänger bredvid varandra som fransarna på en matta.

Där finns olika former av mystik i skogarna runt Gammeltida; Den osalige Pluszcz, Den onde mannen, själarna av alla som dödats och ett långsamt skapande och förintande av världen på magiska platser. Att allt detta finns inom radien för den lilla avsides liggande byn känns som den blicken på världen som ett barn kan ha; "detta är allt jag känner till, så allt som kan tänkas fram måste finnas här någonstans". Med lätt hand och viss distans låter Olga Tokarczuk sina bybor födas och tyna bort och dö, och däremellan finna olika sanningar om livet - eller bara nästan skymta dem, tillsammans med oss läsare.

Fler böcker av Olga Tokarczuk:
Styr din plog över de dödas ben

Jakobsböckerna

Art Nation på Stora Torget Borås

Bring on the rökmaskiner, bring on the mullrande komp, bring on unga musiker fulla av energi och en sångare i 80-talsrandiga brallor! När Art Nation intar scenen blir det glammig men tung rock och mycket publikkontakt. I andra låten, I Want Out, headbangar trion på bas och gitarr så att alla borde bli avundsjuka på deras långa, vackra, flygande hårsvall. Det är tungt, men blir ännu tyngre i Wage War Against The World. Soundet lättas upp då och då av intron som drar tankarna till Van Halens Jump, en liten infusion av humor i en spelning som redan är full av bra stämning.

I publiken hittar sångaren Alexander Strandell en tuff liten kille i lika fin hatt, som får följa med upp på scenen. Han kan flossa, och han kan texten till Ghost Town bättre än vi i publiken, som ändå sjunger med så bra vi kan! Art Nation har många bra låtar med snygga melodier och skönt sound. A Thousand Charades har de aldrig spelat live förut, säger de, men den låter riktigt bra, särskilt som sångerskan Emelie Berg kommer in och gör låten till en duett.

Fotbollströjorna åker på! För Art Nation gjorde ju låten till Gothia Cup häromåret, den medryckande We Are Better Together. Det märks från början till slut att bandet spelar för att göra människor glada och är tacksamma mot sin uppskattande publik, och det är ett recept på framgång som håller. Bandet går av scenen - men en figur läskigare än Darth Vader kommer in på scenen! Det blir lasersvärdsfight och ett dundrande extranummer. Den goda sidan har segrat.

Abstrakt konst på Göteborgs Konstmuseum

Under några decennier (här 1945-1970) valde många konstnärer att skapa abstrakta verk, med tanken att det var ett universellt språk som sade mer än avbildande konst. I samband med pågående forskning om den tiden har Göteborgs Konstmuseum gjort en utställning med verk ur sina samlingar. Det är intressant att se de många olika verken samlade på en plats. Speciellt intressant därför att jag i princip uppskattar abstrakt konst - men finner att knappt ett enda av de utställda verken tilltalar mig.

Lennart Rodhe, Rotor, 1954

I de upphängda tavlorna finner jag ingen harmoni; kompositionen låter inte ögat vila någonstans. Motiven är ibland fokuserade i mitten på tavlan, uppbyggda av partier vars färger och inre proportioner i mina ögon varken skapar skönhet eller dialog. Verken väcker inga känslor hos mig

Karl Appel, Gunga i en båt, 1964

.
Fastän konstnärerna hade ambitionen att tala ett universellt språk, är de synbarligen influerade av varandra och följer en estetik som idag känns daterad. Deras uttrycksform skiljer sig från vad som till exempel visades på Moderna Museet av konkretismen från en tidigare period, en estetik som tilltalar mig mycket mer.

Jean-Paul Riopelle, Ympskott, 1958

I utställningen finns ändå några skulpturer jag tycker om; gjorda med omsorg och en välkommen humor. Framför allt blir jag förstås glad att se en pelarskulptur av Louise Nevelson (i högra hörnet på bilden nedan). Hennes sammanfogade objekt genomsyras av en kärlek till världen och skönhet i det oväntade pusslandet.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om utställnignen Det universella språket