Häromåret läste jag om Grupp Krilon och Krilons resa av Eyvind Johnson. Händelser och scener var fortfarande levande för mig sedan jag läste trilogin för tjugo år sedan, men återseendet var en fröjd. De kloka människorna som försöker stå emot krigshets och direkta hot genom resonerande samtal! Sådant behöver vi påminnas om och inspireras av med jämna mellanrum. Att framföra det i annat format, på en teaterscen, skulle kunna vara en god idé. Men tyvärr blir inte genomförandet så bra som jag hade hoppats. Till att börja med är Stadsteaterns uppsättning fem timmar lång, vilket nog kan avskräcka en del. Låt mig då helt fräckt föreslå att man går hem i den andra pausen, och hoppar över den sista halvannan timmen. Jag skall förklara varför.
Persongalleriet i Krilons krets är stort - där ingår inte bara samtalsgruppen utan andra i dess närhet. Även om alla där har olika personligheter och bakgrundshistorier är de svåra att hålla isär under läsningen. Sådant kan faktiskt bli lättare på film eller på en teaterscen där man ser vem som är vem och hur de skiljer sig åt, men det händer inte på Klarascenen. Tyvärr blir det snarare så att personerna presenteras i scener vilka inte ser ut att hänga ihop.
Men visst är det några roller och deras gestaltning som sticker ut i trovärdighet och engagemang. Eva Rexed som Per Segel förmedlar tydligt de känslor av kärlek till och oro för den fortfarande älskade exhustrun Ann Band Farlane som han varken kan hantera eller uttrycka, och hans sorg är smittande. Peter Gardiner är utmärkt i rollen som Gabriel Odenarp. Hans återhållna spel när han uttrycker sympati för den ordning som skapas av nazisterna i Tyskland är helt rätt för att vi inte enkelt skall kunna avfärda honom som extremist.
I andra ändan av spektrat finns de två karikatyrerna Tage Jekau och Gideon Staph, båda (tidvis, inte hela tiden) gestaltade av Robin Keller, som hanterar sitt medvetna överspel mycket bra. Man kan undra varför de båda representanterna för omgivande diktaturer (Sovjet respektive Tyskland) framställs på ett förlöjligat sätt, men här slår mig ett svar: för oss som ser på är de skrattretande och motbjudande (folkmord och ideologier som rättfärdigar det), men vi måste ändå komma ihåg att många, många andra inte ser det löjliga i det de säger och gör utan tvärtom beundrar och uppmuntrar det. Skicklig på scenen är som vanligt också Emil Almén som Olesén, hotfull i Hovalls och Minnings möbelsnickeri och ett förebud om hur det skall komma att gå sämre och sämre för dem som vill leva hederligt. Som Johannes Krilon hade jag dock önskat en skådespelare med mer säkerhet och allvar än Pablo Leiva Wenger i sitt spel, för större trovärdighet.
Den redan komplexa handlingen tyngs och förvirras av inflikad meta-teater. Uppsättningen föreställs äga rum fem år in i framtiden i ett Sverige styrt av SD. Det innebär vissa tillrättalägganden i pjäsen, korrektiv som sker i form av inbrytningar under pjäsens gång. Det leder till litet komik men förstås också kalla kårar. Dock är de här partierna enligt min mening onödiga, tillför mycket litet och drar fokus från huvudberättelsen vars budskap är kraftfullt nog. Påbuden om censur blir ymnigare och strängare för att så gott som ta över och hacka upp framförandet i tredje och sista akten. Detta är anledningen till att jag säger att man kan gå hem efter andra pausen, ändå vara nöjd och förhoppningsvis inspirerad till att vara lika rakryggad i motgång som Johannes Krilon. Det här är ett lämpligt tillfälle för mig att läsa vidare i Eyvind Johnsons tankeväckande trilogi.
Länk till Stadsteaterns sida om Krilon
Persongalleriet i Krilons krets är stort - där ingår inte bara samtalsgruppen utan andra i dess närhet. Även om alla där har olika personligheter och bakgrundshistorier är de svåra att hålla isär under läsningen. Sådant kan faktiskt bli lättare på film eller på en teaterscen där man ser vem som är vem och hur de skiljer sig åt, men det händer inte på Klarascenen. Tyvärr blir det snarare så att personerna presenteras i scener vilka inte ser ut att hänga ihop.
Men visst är det några roller och deras gestaltning som sticker ut i trovärdighet och engagemang. Eva Rexed som Per Segel förmedlar tydligt de känslor av kärlek till och oro för den fortfarande älskade exhustrun Ann Band Farlane som han varken kan hantera eller uttrycka, och hans sorg är smittande. Peter Gardiner är utmärkt i rollen som Gabriel Odenarp. Hans återhållna spel när han uttrycker sympati för den ordning som skapas av nazisterna i Tyskland är helt rätt för att vi inte enkelt skall kunna avfärda honom som extremist.
I andra ändan av spektrat finns de två karikatyrerna Tage Jekau och Gideon Staph, båda (tidvis, inte hela tiden) gestaltade av Robin Keller, som hanterar sitt medvetna överspel mycket bra. Man kan undra varför de båda representanterna för omgivande diktaturer (Sovjet respektive Tyskland) framställs på ett förlöjligat sätt, men här slår mig ett svar: för oss som ser på är de skrattretande och motbjudande (folkmord och ideologier som rättfärdigar det), men vi måste ändå komma ihåg att många, många andra inte ser det löjliga i det de säger och gör utan tvärtom beundrar och uppmuntrar det. Skicklig på scenen är som vanligt också Emil Almén som Olesén, hotfull i Hovalls och Minnings möbelsnickeri och ett förebud om hur det skall komma att gå sämre och sämre för dem som vill leva hederligt. Som Johannes Krilon hade jag dock önskat en skådespelare med mer säkerhet och allvar än Pablo Leiva Wenger i sitt spel, för större trovärdighet.
Den redan komplexa handlingen tyngs och förvirras av inflikad meta-teater. Uppsättningen föreställs äga rum fem år in i framtiden i ett Sverige styrt av SD. Det innebär vissa tillrättalägganden i pjäsen, korrektiv som sker i form av inbrytningar under pjäsens gång. Det leder till litet komik men förstås också kalla kårar. Dock är de här partierna enligt min mening onödiga, tillför mycket litet och drar fokus från huvudberättelsen vars budskap är kraftfullt nog. Påbuden om censur blir ymnigare och strängare för att så gott som ta över och hacka upp framförandet i tredje och sista akten. Detta är anledningen till att jag säger att man kan gå hem efter andra pausen, ändå vara nöjd och förhoppningsvis inspirerad till att vara lika rakryggad i motgång som Johannes Krilon. Det här är ett lämpligt tillfälle för mig att läsa vidare i Eyvind Johnsons tankeväckande trilogi.
Länk till Stadsteaterns sida om Krilon
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar