onsdag 30 maj 2018

Daniel Karlsson Trio på Fasching

Daniel Karlsson Trio har gett ut fyra skivor med de lekfulla namnen Das Taxibåt, Fusion for Fish, At the Feel Free Falafel respektive Ding Dong, så man undrar ju vilka interna skämt och ordvitsar som döljer sig i nya plattans titel "5". I alla fall spelar de begåvade musikerna - Daniel Karlsson på piano och keyboards, Christian Spering på kontrabas och Fredrik Rundqvist på trummor och slagverk - låtar från såväl den senaste skivan som tidigare album. Till inledningslåt får vi till och med en låt de aldrig spelat förut med namnet Flum. Den var ju bra! Började sökande på pianot och utvecklades till musik i ett tempo som var lugnt och drivande på samma gång, med klanger som är vackra och större än vad man förväntar sig av en trio.


Lugna låtar med starkt driv och rika klanger är en genomgående kvalitet under kvällens spelning. Jag har inte lyssnat tillräckligt på gruppen för att känna igen låtarna vars namn räknas upp då och då, stycken med fantasieggande namn som Dubious Whisper, In The Tambourine Forge, Meet The Moiners, A Man And His Umbrella, Days Long Lost And Gone och Salzburg. Men i den varma, inbjudande jazzen väver trion influenser från folkmusik och, låter det som i mina öron, svartvit fransk film. De låtar som går i femtakt och sjutakt är precis lika tighta som de i mer konventionella taktarter; musikerna är hela tiden snyggt samspelta.

Vi får tre bra extranummer: ett som inleds fint av Christian Spering ensam och växer till gemensamt mini-kaos, sedan ett som startar med piano och byggs upp till stor intensitet i alla stämmor, och så ett stycke av mer traditionell jazz men klätt i Daniel Karlsson Trios gedigna klangfärger och intensitet. Daniel Karlsson Trio gör musik som låter mycket bra live såväl som på platta.



tisdag 29 maj 2018

Dit du inte får gå av Emil Haskett

I tonåren börjar man (förhoppningsvis) på riktigt förstå hur stor världen är och hur mycket det finns att upptäcka. Vännerna Anna, Felicia, Anders, Tim och Markus har ovanligt spännande ställen att besöka bara runt knuten i sin egen stad. Där invid Mörkån finns ju Gamla Stan, kvarter som stadens invånare drar sig för att besöka, för att det är litet underligt och litet farligt där. Så självklart är lockelsen stor för kompisgänget, och en kväll går de till slut dit.

Vilken underbar hemlighet de upptäcker! Där finns pubar, gatuliv och välkomnande människor, och de besökande ungdomarna får på olika vis just det de längtat efter. Men... det sitter förvisso ett osynligt pris på upplevelserna, och på olika vis sugs ungdomarna in mot ett beroende och träl-liknande förhållanden till dem de mött i Gamla Stan. Några av dem råkar värre ut än andra, och det gäller att någon skall se och förstå vad som håller på att hända, och våga försöka rädda sina vänner.

Det är på samma gång osannolikt och helt trovärdigt att tänka sig den magiska, lockande Gamla Stan inom gångavstånd från det dagliga livet i staden - en hemlighet gömd i öppen dager. De olika insnärjningarna av vänkretsen är väl beskrivna; detaljrika och tidlösa variater av lockelserna och förbannelserna. Emil Hasketts språk flyter smidigt både i vardagshändelserna, de övernaturliga situationerna och alla glidningar däremellan. Spänningen är hög medan vi får veta mer om Gamla Stan och de som bor där, med eller emot sin vilja. Dit du inte får gå är en välskriven bok, och jag vill gärna läsa vidare om Gamla Stan och vad som kan hända där.

*** recensionsex ***

måndag 28 maj 2018

Isle of Dogs

Wes Anderson gör filmer där oväntade saker händer och handlingen abrupt kastas in på ett nytt spår, med människor som beter sig litet konstlat och är vältaliga med få ord. Det sätter tonen för hans filmer och är vad tittare älskar eller hatar. Själv hör jag till älskarna, men i den animerade filmen Isle of Dogs blir Andersons stil till en nackdel. När huvudpersonerna är dockor gör manéren det extra svårt att relatera till dem och ta deras problem på allvar.


Nu är det ju redan så att Wes Anderson brukar behandla allvarliga situationer med lätt hand - inte skämta bort dem, men presentera dem med en viss distans så att sagostämningen inte krossas helt. Den grundläggande handlingen i Isle of Dogs är verkligen hemsk: den tyranniske borgmästaren Kobayashi tar en smittsam hundsjukdom som anledning till att samla in och förvisa alla stadens hundar till sop-ön. Vi får följa den första hundens färd dit, Spots från Kobayashis eget hushåll, och stället där han hamnar är dystert. Visst kan man tänka sig att hundar kan hålla sig vid liv på spännande sopor de gräver fram, men de hundar som redan lever där är magra, slitna och vana vid att slåss om allt ätbart.


Det är en fördel att hundarna inte är förgulligade - de ser inte klappvänliga ut, i synnerhet inte de förvildade gängen på sopön. Det skall inte hänga på söthet om ett liv är värt att rädda, så där gör filmen rätt - förutom när det gäller den före detta uppvisningshunden Nutmeg med sin märkligt perfekta päls. Hanhundarna viskar om henne, om vem hon har parat sig med, och det gör henne till ett onödigt inslag av gammaldags kvinnosyn.


"Synen på andra" visar sig också i den skissartade porträtteringen av det japanska samhället. Visserligen är det en dystopi 20 år in i framtiden vi ser, och visserligen gör Wes Anderson stereotyper av människor i alla sina filmer, men även om scener i Isle of Dogs är uppbyggda av kärleksfulla glimtar till klassiska japanska filmer, så blir bilden av japaner platt i filmen. Men greppet att låta människorna tala japanska och inte översätta det tycker jag om; det visar att det är hundarna som har huvudrollen, och att de/vi förstår vad som sägs även om vi inte förstår varje ord.


Isle of Dogs är nog menad att vara en underhållande äventyrsfilm i sagoformat och inte vara tänkt att generera djupare analyser av framställningarna, men det är svårt att låta bli när en del saker irriterar. Sammantaget är det ändå en smårolig men bitvis grym film med budskapet att det är fel att underkasta sig starka ledare och låta sig hjärntvättas till att acceptera massmord.




söndag 27 maj 2018

Gringolts Quartet i Konserthuset

Från Ryssland, Armenien, Rumänien och Tyskland sammanstrålade fyra musiker i Zürich och bildade Gringolts Quartet. Konserten i Stockholm inleds med ett fint stycke av den produktive Joseph Haydn, nämligen Stråkkvartett G-dur op 76:1 (1797). Det är fint att höra hur stämmorna inleder i en stafett med varandra som sedan övergår i en givande dialog i den vackra musiken.


Nästa verk är Culla d’aria för stråkkvartett (2004) av Lotta Wennäkoski. Det inleds på ytterst svag volym, så svag att man är tacksam för när tonerna börjar höras och bilda melodislingor. Långsamt växer ljudstyrkan, och under en spännande period i mitten är det som att fiolernas figurer växer upp från de stadiga tonerna från cellon. Så försvinner musiken bort igen, till ett pianissimo och ännu svagare tills allt ljud är borta.

Efter paus får vi höra Stråkkvartett Ess-dur op 127 (1825) av Ludwig van Beethoven. Musiken är tidvis ovanligt lekfull, men musikerna ger den en lagom tyngd och tyvärr en del misstag i förstafiolstämman. Man kan tänka sig att mer energi skulle ge musiken mer lättsamhet, men det är också ett bra val av Gringolts Quartet att fokusera på styrkan och rikedomen i harmonierna.

Som extranummer fick vi romantik - ett skönt klingande stycke av Antonín Dvorák, vilket gav konserten en skön, känslosam avslutning.

fredag 25 maj 2018

History of Wolves av Emily Fridlund

Det är svårt nog att finna sin plats i världen när man är femton, och ännu svårare om man kommer från stugan i skogen som en gång var en kommunitet för hippies som ville bygga en ny värld med kärlek. När alla sektmedlemmar gav upp och flyttade blev Linda och hennes föräldrar kvar. Från att ha levt omgiven av andra barn och vuxna är Linda ensam med två människor vars omsorger om henne är äkta men sporadiska - kommer hon inte hem en natt verkar de inte ens märka det.

På andra sidan sjön ser hon en ny familj flytta in, ett par med en liten son på fyra år. Med Lindas ögon ser vi hemmet när hon blir bjuden att stiga in - stora fönster mot sjön, inrett med eftertanke - med blicken hos en ung människa som börjar se och förstå andra sätt att leva. Kanske bättre sätt, kanske till och med det "riktiga" sättet jämfört med hennes eget. Den unga mamman Patra slösar kärlek på sin lille Paul på ett litet för desperat sätt. Tidigt i boken får vi veta att något kommer att gå illa och att Linda inför domstol kommer att bli tillfrågad om hon inte misstänkte något tidigare. Men som vi redan vet har inte Linda kunskapen eller erfarenheten att säga hur människor skall ta hand om varandra.

Sidohistorier med stor betydelse kretsar kring klasskamraten Lily och historieläraren Mr. Grierson som kom från Kalifornien till den snökalla Minnesota-byn mitt i vintern. Genom Lindas relation till Lily får vi se mer av skoldagarna och hur människor lever kring sjöarna i bygden. På grund av Mr. Grierson upplever Linda ett par besvikelser av olika storlek och också en odefinierad känsla av att vilja förändra sitt liv. Det är Lilys och Mr. Griersons liv som skall komma att rent konkret skakas om, men det går att se att Linda hellre velat gå deras väg in i den katastrofen än in i den hon själv skall komma att uppleva.

Emily Fridlunds prosa är inte övertydlig men låter oss tillsammans med Linda känna de känslor och tankar hon inte helt förstår, och se den natur som är hennes vardag och vardagsrum. I signifikanta situationer stannar Fridlund upp i beskrivningar av detaljer som gör att vi känner samma press som Linda känner då. Det blir extra tydligt under den natt då Leo, Pauls far, vill att Linda skall lämna deras hem och Patra vill att hon skall stanna, och låter oss läsare gissa hur personerna reagerar på det som händer i familjen just då. History of Wolves är en ypperlig skildring av en ung flicka på väg att växa upp, och hur hon senare i livet hanterar det som hänt. Jag ser fram emot att läsa mycket mer av Emily Fridlund.

torsdag 24 maj 2018

Djuphavsfisken med TeaterTillsammans på Stadsteatern

Kulturmannen Lorenz är grandios i sitt självförhärligande - och i sin självömkan. I tydliga ordalag lägger han ut för sin fästmö Gesine hur hon skall underordna och underkasta sig honom, medan han tar nästan alla pengar ur hennes plånbok - de sista sedlarna skall hon lägga på det han har bestämt för sig. "Varför går hon inte ifrån honom?" som en kvinna på tunnelbanan undrade när hon hörde dem käbbla. Men det finns många skäl till att en människa stannar hos en människa som suger åt sig av hens livskraft. Pjäsen Djuphavsfisken är skriven på 1930-talet, då genikulten och idéerna om konsten och de intellektuella som omdanare av samhället var starkare, och författaren Marieluise Fleisser har säkert tydliga minnen av sin tid tillsammans med Bertolt Brecht och andra samtida kulturhjältar. Vi ser också några snabba ömhetsbevis från Lorenz, men också den nakna uppgivenhet och förvirring som bidrar till att Gesine känner att hon måste beskydda honom.


Men Lorenz stjärna dalar, och de båda tappar alltfler av de viktiga kontakter som kan ge dem arbete till uppehälle. Skall Lorenz domedagsprofetior uppfylla sig själva? Skall Gesine kunna göra sig fri och tänka och skapa i eget namn?

Djuphavsfisken är på vissa sätt ett intressant tidsdokument och också en god studie av ett osunt förhållande med en partner som suger all den andras energi. Men pjäsen och framförandet är litet klumpigare än de borde vara. Lorenz och andra aktörer lägger själva ut texten om sina personligheter och härskarambitioner, vilket blir övertydligt efter hand. Handlingen faller också isär i olika delar; fokus splittras mellan Lorenz och Gesine och en mellanakt tillför inte lika mycket som den hackar upp handlingen ytterligare. Jag är ändå mycket glad att ha fått se den här pjäsen av en mer sällan spelad författare, och uppskattar Teater Tilllsammans ambition att spela tyska pjäser. Det vill jag gärna se mer av!

Länk till Stadsteaterns sida om Djuphavsfisken

Foto:Linnea Holm

onsdag 23 maj 2018

Deadpool 2

Vad är väl en superhjältefilm om inte fightscen efter fightscen med litet handling inklämd: hårt handgemäng i ultrarapid, vapenpackade strider i större skala och biljakter som kraschar andra bilar och hela hus; däremellan några hårdkokta oneliners och blinkningar till övriga filmer och superhjältar från samma filmbolag. Så Deadpool gör allt detta men skruvar upp det några varv extra och lägger också på ytterligare insiderskämt och kommentarer till publiken och Oscarsjuryn. Det funkade i första filmen om Deadpool och funkar fortfarande i Deadpool 2.


Därför borde jag inte klaga på handlingen, fast jo, det är några rasande korkade scener som gör att Deadpool tillsammans med en 14-årig mutantkille med glödande knytnävar sänds till mutantfängelset "Ice Box". Visst har Deadpool en dödslängtan, men nu låter han sig alltså avväpnas medan ett barnhem som plågar mutanter får fortsätta sin verksamhet - och samtidigt som den uppenbart hämndlystne cyborgen Cable anländer till vår tid, Terminator-style. I Ice Box sitter mutanter som är för farliga för att få verka i världen, med sina mutantkrafter inaktiverade av en grov ring runt halsen. Men självklart är de fortfarande farliga på tu man hand, och hur länge tror vi att mekanismen skall hålla dem i schack när nu filmen sätter fokus på Ice Box?


Deadpool 2 är lika pepprad med grovkorniga skämt som Deadpool själv med kulor under sina bovjagarturnéer. Referenserna till andra filmer i framför allt Marvels franchise haglar också tätt. Där finns retsamma blinkningar till andra viktiga roller som Hugh Jackman och Josh Brolin spelat, likväl biroller som är korrekt hämtade och refererade från serietidingsvärlden och har god chans att bryta sig ut i spinoff-filmer - mer av Domino, tack ! Filmen är också pepprad med fantastiska cameos som ibland bokstavligt talat blinkar till i bild och försvinner. Trots att filmen börjar ytterst sorgligt och inte slarvar bort det allvaret, är Deadpool 2 fräck och rolig även när blodet skvätter och kroppsdelar flyger genom luften.


måndag 21 maj 2018

Minnet av vatten av Emmi Itäranta

Människan klarar sig inte utan vatten, men även med en begränsad tillgång till vatten är det mycket som blir svårare och dyrare. I Skandinaviska unionen är vattenanvändningen ransonerad för invånarna, och att bryta mot lagarna straffas hårt. Vilket kom först, ransoneringen eller det auktoritära styret som övervakar lagarna? Det är svårt att säga, men nu är de hårt sammanknutna och en del av det dagliga livet i byn, i unionen och förmodligen i hela världen.

Under de omständigheterna kan det verka dumt och onödigt att hålla fast vid traditionen med teceremonier - är det inte ett onödigt slöseri med vatten? Men ritualerna är inte vårdslösa med vattnet och teet utan snarare tvärtom. Norias far är temästare, och Noria lär sig av honom för att kunna fortsätta traditionen som ärvts genom generationer.

Till temästarens övningar och kunnande hör en hemlighet: kunskapen om en källa gömd i berget som inte ens byns myndigheter känner till. Det extra vatten den bidrar med gör familjens liv litet lättare, men att känna till källan och inte berätta om den leder till stränga straff om den upptäcks. Vad skall Noria göra när hon får ansvaret för källan, och torkan i landet blir värre? Hon kan hjälpa några i skymundan, men är det rätt att hålla en källa hemlig för sina plågade medmänniskor, och hur skall Noria kunna hjälpa med vatten utan att det till sist upptäcks och bestraffas?

Emmi Itärantas prosa är återhållen men med en detaljskärpa som gör miljöskildringarna vackra även när de beskriver något vardagligt. I den framtida världen hon beskriver - först översvämmad, nu i brist på rent vatten - är plast och plastprodukter från äldre tider råvaror som lagas och återanvänds, vilket är intressant att föreställa sig. Fynd i "plastgraven", en soptipp från forntiden dit byborna ofta går och letar, antyder en större historia som egentligen inte är nödvändig då Itärantas styrka ligger i beskrivningen av det dagliga livet i liten skala. Sammantaget bjuder Minnet av vatten på spänning och skönhet.

söndag 20 maj 2018

Onåd på Stadsteatern

Amir har bytt namn och säger att hans familj kommer från Indien, inte Pakistan. Tekniskt sett var det Indien när föräldrarna föddes! Om man vill bli betrodd och ha chans på delägarskap i advokatfirman är det viktigt att inte ens på det mest långsökta sätt bli sammankopplad med potentiella terrorister. De mindre justeringarna tynger honom inte märkvärt och har gett honom en bra position i New York. Men hans avoga inställning till islam är djupare rotad, i personliga upplevelser och verkliga exempel ur familje- och vänskapskretsen. Därför tynger det honom när hustrun Emily, konstnär, och hennes möjlige curator Isaac så okritiskt omfamnar inte bara islamisk konstsyn utan religionen som helhet, utan att egentligen ha djupare insikt om den.


När systersonen Abe (också ett taget namn) kommer och ber om hans hjälp blir han än mer inträngd i ett hörn. Skall Amir försvara en imam som är anklagad för terroristbrott? Abe bedyrar att han är oskyldig och bara behöver en stjärnadvokat på sin sida, ett stort namn som Amir, men Amir vet att det kan ligga honom i fatet om han förknippas med ett aldrig så oskyldigt terroristmål.


Onåd/Disgraced är en Pulitzer-belönad pjäs av slaget som går hem på New Yorks teaterscener: kortare än två timmar, och koncentrerad i språk och rollfördelning. Fyra personer skapar ett helt spektrum av åsikter, etniciteter och relationer: Isaac med judisk bakgrund, hans fru Joy som är svart och kollega till Amir, och så Amirs vita fru Emily. Den enas priviligerade tillvaro gör hen blind för den andres problem, och vice versa. Allt dras till sin spets under en middagsbjudning som till sist spårar ur. Sanningarna som avslöjas känns först smärtsamt ärliga men tippar över i "förbjudna" känslor, vilket ger de övriga chansen att för några ögonblick spela holier-than-thou.

 
Som sagt är Ayad Akhtars pjäs rapp i replikerna, vilket tyvärr ligger den till last på olika sätt: först i inledningen, där dialogen är för slagfärdig för att kännas trovärdig, och så när allt börjar krascha och intressanta urspårningar inte följs fullt ut utan växlar över till nya katastrofer. Shebly Niavarani är en skicklig skådespelare som spelar den krävande rollen som Amir med återhållen energi. Emil Almén är alltid bra och gör Isaac till Amirs motvikt; irriterande avslappnad och självsäker i sin vida tolerans. Men jag hade önskat litet mer av pjäsen; renodling av ett tema och litet längre tid att genomföra det.

Länk till Stadsteaterns sida om Onåd

Foto: Bengt Wanselius

fredag 18 maj 2018

GLOW

Med skådespelardrömmar kommer många, många till Los Angeles. Men film- och teaterjobben är få, och många måste välja en annan bana. Det är vad som händer Ruth Wilder utan att hon först förstår det. Vad är det för provspelning hon hamnat på? GLOW står för Gorgeous Ladies Of Wrestling, och är upptakten till en TV-show där det är kvinnliga brottare som står för fighterna med överdådiga gester och uppskruvad dramatik.


TV-serien GLOW utspelar sig på 1980-talet, ett årtionde som var både mer och mindre stylat än vår tid. Tidsmarkörerna finns där i tights, smink och frisyrer, men också i mindre polerade utseenden och småsjaviga kläder. Den estetiken har hela serien byggt vidare på: det är i en dammig hall i en sömnig förstad som kvinnorna samlas för att träna. Litet i samma anda börjar övningarna skönt amatörmässigt; ingen uppvärmning eller mjuka mattor, bara att sätta igång och dänga varandra i det golvet. Regissören Sam Sylvia har som tur är några ganska kunniga instruktörer i Cherry Bang, som spelat i actionfilmer tidigare, och Carmen Wade, vars far och bror är kända wrestlingstjärnor.


Ruth stannar kvar för att wrestla, först litet motvilligt, men när hon är på väg att bli petad ur gruppen kämpar hon för att stanna kvar. Allt tar en ny vändning á la Tjuren Ferdinand när hon blir påhoppad och får rejält med smörj mitt framför alla de andra. Och det är på riktigt! Det är hennes förra bästa vän Debbie Eagan som fått reda på att Ruth legat med hennes man och hämnas med knytnävarna. Hon är precis den stjärna som teamet behöver! Ja, Debbie alltså, med sina meriter från en såpa och sina vackra blonda lockar.


Till wrestling hör att de tävlande har grandiosa, påhittade personligheter och bakgrundshistorier vilket är en del av att trissa upp förväntningarna inför en match mot någon som är ens raka motsats. Kvinnorna prövar sig igenom olika roller för att hitta något de kan gilla och som kan ge underhållande konflikter att spela på, vilket tillsammans med påminnelser från privatlivet låter dem ta form som mer än biroller i våra ögon. Under tiden försöker även Sam Sylvia ordna upp problem både för GLOW och för sig själv. Hans buttra sexism är så ingrodd och typisk för tiden att kvinnorna knappt reagerar.


Det är roligt och givande att se personerna i teamet utvecklas under seriens gång, som wrestlare och i sina privata liv. De dansvänliga '80-talslåtarna är förstås det perfekta soundtracket, och litet av neon och starka färger lyser igenom i de sjabbiga miljöerna. Stämningen i serien är underhållande, även om allvaret ligger med som en underton. Den första säsongen blev tillräckligt uppskattad för att serien skulle få en andra säsong. Skall det bli ett sådant där triumferande jubelslut i sista avsnittet som i alla '80-talsfilmer? Håll tummarna!


torsdag 17 maj 2018

New York 2140 av Kim Stanley Robinson

Nej, det gick inte att stoppa växthuseffekten. På 2060-talet nådde temperaturökningen en brytpunkt där effekterna på naturen tog ett stort språng uppåt på skalan. Isblock vid polerna bröts loss, seglade iväg och smälte, och havsytan höjdes ofrånkomligen. Vattennära städer och länder dränktes, människor dog och kartorna ritades om. Ett sådant språng skedde en gång till, med nya höjningar av havsytan och fler områden som lades under vatten. Skakades världsordningen om i grunden? Nej, egentligen inte, för de som hade mycket pengar kunde skydda sig och fortsätta med sina affärer, och de med mindre pengar fortsatte att hålla sig vid liv så gott de kunde under svårare omständigheter.

Nu är det 2140, och vi befinner oss i New York som blivit ett nytt Venedig med vattenvägar mellan husen en bit ovanför de ursprungliga avenyerna. Tack och lov för skyskraporna, som fortfarande ger folk någonstans att bo! De vi möter i boken New York 2140 bor alla i MetLife-huset, vars invånare format en boendekooperation med gemensam (dock otillräcklig) utspisning och hydroponiska odlingar.

Boken utvecklar sig till en äventyrshistoria på flera plan; inte nog med att de två föräldralösa rackarungarna Stefan och Roberto hamnar i knipa gång på gång under sina skattjakter i den sjunkna staden, i huset finns också två före detta programmerare som blivit besvikna på de banker de jobbat åt och vill sänka världsekonomin och börja på nytt. Lägg till det girigbukar som vill locka och skrämma de boende att sälja huset till dem, och alla huvudpersoner i boken har fullt upp med intriger som glider in i varandra.

 Det är ju författaren som bestämmer, så det är ingen komplett slump att alla vi möter har var sin pusselbit och var sin nödvändig kunskap för att kunna lösa de problem de gemensamt ställs inför; polischefen, stadsförvaltaren vars exmake nu är chef för Fed, finanshajen med sin snabba båt, den gedigne husförvaltaren med flera. De skämtar till och med om det själva, men det hjälper inte känslan av att vara ett alltför prydligt ihopplockat persongalleri utan annan funktion än att hjälpa författaren att få ett ramverk till tesen han vill driva. Rent irriterande är bifiguren Amelia, en podcast-kändis vars tittarsiffror skjuter i höjden varje gång hon råkar tappa kläderna - det påpekas några gånger för mycket. Och förutom de här människorna är berättelsen närmast folktom, vilket känns osannolikt i staden New York som är tänkt att myllra vidare och dra till sig nya invånare som alltid.

På samma sätt löser sig de flesta problemen litet för enkelt, medan Kim Stanley Robinson portionerar ut sin (visserligen rättmätiga) kritik mot ett finansiellt system som premierar klipp med pengar framför att syssla med något bestående och värdefullt. Det mest givande var att få tänka sig en stad litet halvt under vatten, med de problem och lösningar det medför.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
2312

tisdag 15 maj 2018

Massakerguden på Borås Stadsteater

Låt oss klara upp våra mellanhavanden som civiliserade människor! Den ene pojken har slagit sönder två framtänder på sin klasskamrat, men föräldrarna kan ju samtala om det istället för att fastna i fiendskap och rättsprocesser. Dock, fadern till förövaren är advokat så han har invändningar mot en alltför vass formulering i överenskommelsen. Fler invändningar reses. Litet espresso och hembakt clafoutis, så kan samtalet fortsätta, eller hur?


Men det finns fler detaljer att stöta sig på under diskussionens gång, och små vågor av aggression slår upp mellan föräldraparen under förhandlingarna - pikar mot den ene, pojkarnas motiv för bråk- och alltid är det någon som är åtminstone litet upprörd och inte kan släppa frågan. Replikväxlingarna är rappa men rimliga, och snart dyker det upp gamla stötestenar mellan de respektive äkta makarna också! Civilisationens fernissa är tunn. Steg för steg stiger stämningen från ansträngt avslappnad till konflikt i den trevliga Parisvåningen.


Yasmina Rezas moderna klassiker är en skön intellektuell berg- och dalbana där hövlighet skalas av till att släppa fram raseri och andra impulser. Skådespelarna på Borås Stadsteater är väl samspelta och håller uppe tempo och intensitet i den halvannan timme långa pjäsen. Det är grymt och roligt och mycket sevärt!

Länk till Borås Stadsteaters sida om Massakerguden

Foto: Amelia Bordahl

söndag 13 maj 2018

Alexander Klingspor på Waldemarsudde

Att Alexander Klingspor inspirerades av bland andra Edward Hopper är lätt att se i hans tavlor från tidigt 00-tal som visas på Waldemarsudde. Målningarna av fasader och dörrar har samma tidlösa kvalitet, noggrann men ändå lös i konturerna. Att avbilda Stockholm på det sättet är en välgärning; ett sätt att visa något stadigare och nästan evigt i stadsmiljöer som övertagits av hipsters och andra som vill synas hellre än att se.


Än mer tilltalande blir bilderna när Klingspor ökar mystiken i dem; ett fönster som genomlyses av starkt gult sken en mörk natt, portar som är så hårt tillslutna att det bara måste försiggå något ovanligt bakom dem. Därifrån tas ytterligare ett kliv till några intressanta scener där en kvinna i röd hatt tycks leva två parallella liv och se sig själv under helt andra omständigheter.


Jag tycker om konstnärer som väljer att måla i en realistisk tradition och lägga omsorg om sina motiv. Kanske var det blickar bakåt i konsthistorien som fick Klingspor att börja föra in element från forna tiders stilleben; grishuvuden och fiskar, uppskurna eller hela. Där blir jag aningen besviken, för speciellt de holländska målarna lade ju stor vikt vid att få fiskfjäll att glänsa, men riktigt så långt kommer inte Klingspors verk, och kanske förväntar jag mig för mycket eller fel saker.


Nu blir motiven ett frossande i frosseri parat med konsumtionskritik; festmåltider med dekadenta gäster som hugger in på den sista fisken. Å ena sidan är jag glad att Alexander Klingspor inte skriver oss sin civilisationskritik på näsan, å andra sidan hade jag velat se litet mer tydlighet i temat: vilka är de frossarna, vem är fiskaren som lugnt erbjuder den sista fisken? Med en pensel som tycks njuta av att måla djurkranier och nakna kvinnokroppar blir konstnären en del av konsumtionshetsen han står utanför och målar av. Eller, han står inte helt utanför för i många av tavlorna dyker konstnärens eget ansikte upp.


Från frosseriet över till den glittrande världen som helt och hållet är ett spel! Från burleskscenen i New York har Alexander Klingspors senaste tavlor hämtat motiv. Det syns inte så tydligt i de största, myllrande bilderna, men mellan de kostymklädda konsumenterna och de larger than life-klädda artisterna är skillnaden ganska stor; de senare är inte de som styr finanser och lever i överflöd utan har oftare skramlat ihop till en enda överdådig dräkt som blir en del av identiteten under timtals av träning på det som skall se enkelt ut på scen. Nu börjar kitschvarningslampan blinka diskret; är detta något som konstnären målat bara för att det ser fräckt och överväldigande ut? Jag saknar tidlösheten från de första tavlorna i utställningen, även om jag självklart vill låta en konstnär välja själv åt vilket håll han vill utvecklas. Återkommande motiv som fjärilar ur ett krokodilgap är fascinerande, så jag hoppas att Alexander Klingspor tar oss djupare in i surrealismen när han drömmer vidare.


Börje har också sett utställningen och skriver intressant om den med fler bilder och länkar.

Länk till Waldemarsuddes sida om Alexander Klingspor - Resande


fredag 11 maj 2018

The Eye of the World av Robert Jordan

För över trettio år sedan började Robert Jordan skriva på den episka berättelsen om The Wheel of Time, där ett pågående krig mellan skaparen och hans motståndare gång på gång slår sönder världen och påverkar människorna och varelserna i den även under de lugnare tiderna. Första boken, The Eye of the World, inleds med en scen från efterdyningarna av en grym strid, och visar den stora spännvidden i berättelsen: världens rumsliga omfång, tidens gång som är mer påtaglig och personlig än hos oss, och så de mänskliga aktörerna som den onda kraften blir allt bättre på att styra som marionetter.

Därefter gör boken ett språng till huvudhistorians början, till den lilla byn Emond's Field som förbereder sig för festivalen som är årets händelse. Kanske kommer det en gleeman och sjunger och underhåller dem! Speciellt ungdomarna är förväntansfulla, även om absolut ingen av dem tycks förstå sig på det andra könet som de ändå är så nyfikna på. De urgamla historierna om avgörande slag i trakten är lika bortglömda som ruinerna av fornstora städer några dagsresor bort.

Men festligheterna skall komma att glömmas bort när Trollocs anfaller byn, otäcka varelser som krossar och förstör medan de letar efter tre unga pojkar. De tre pojkarna i fråga måste fly från byn, men turligt nog guidas och skyddas de av två mycket speciella gäster som just anlänt byn, Lady Moiraine och hennes väktare Lan. Att Lady Moiraine är Aes Sedai och alltså kan utöva en stark magi räddar flera av byns invånare men skrämmer dem också, då de drar sin kraft från den urkraft som kan göra män galna och orsaka världen undergång ännu en gång. De som ger sig av är inte bara Lady Moiraine och de unga pojkarna, utan även några andra som ser dem förbereda sig och inte tänker låta sig avstyras från att följa med. Att resa från Emond's Field till större städer har förstås lockat länge, men hemlängtan hinner bli svår av flera skäl under resans gång.

Det är intressant att se städerna och händelserna genom pojkarnas ögon. Robert Jordan är bra på att skildra miljöer så de känns levande och trovärdiga, vilket är extra viktigt när de resande hamnar i situationer med fantastiska inslag och hotande fara. Under resans gång hinner såväl pojkar som läsare lära sig mer om det kungarike Emond's Field-borna knappt visste att de tillhörde, och om de krafter i världens fundament som hjälper eller skadar dess utövare. The Eye of the World är egentligen en ganska ordinär fantasy-berättelse, men lyfter på förlåten till kommande äventyr av större proportioner.

onsdag 9 maj 2018

Peer Gynt på Dramaten

Vad är sanning och vad är skröna i berättelsen om Peer Gynt? Det viktiga är vad Peer själv tror, och vad det gör med honom. Därför är det gott att se en uppsättning som tar fasta på det fantastiska i historien, som samtidigt minimerar och blåser upp scenerna så att det i slutändan är en resa genom Peers eget psyke. Där står han, mitt på scenen, så gott som hela tiden uppkrupen på en halvhög piedestal, och genom den stiliserade skogen på vridscenen bakom honom närmar sig de aktörer som prövar honom och skickar honom på nya vägar genom världen. Antalet skådespelare på scenen är reducerat till sex, men de fyller sina roller väl.


Regissören Michael Thalheimer gjorde en god uppsättning av Kasimir och Karoline på Dramaten för snart tio år sedan. Däremellan har jag hunnit se en svårnjutbar uppsättning av hans hand på Deutsches Theater i Berlin, men är mycket positiv till hur Thalheimer nu iscensätter vår nordiska anti-Faust.


Inför den goda (men inte menlösa) Mor Åse diktar Peer ihop en historia om vad han gjort de senaste dagarna och triggas strax till en handling som är lika kraftfull som den är dum - att röva bort bruden Ingrid från hennes bröllopsfest fastän Peer nyss fattat tycke för den väna Solveig. Snart möter han Dovregubben och hans troll som lovar honom ett lyckorike och härskartitel om han vänder sig från människornas sätt att se och stannar hos dem. Men nej, Peer Gynt väljer faktiskt bort den genvägen till tillfredsställelse och ger sig ut i den vida världen. Cynisk och vårdslös med andra människoliv samlar han själv ihop en förmögenhet på sina resor över jordklotet. Men har han nu varit sannare mot sig själv, mot sitt mänskliga jag, än om han antagit trollens erbjudande?


Mor Åse, trollen, Böjgen, Knappstöparen - alla är de värdiga motspelare mot mannen i mitten, och dialogerna klingar ärliga och upprivande. Ändå är det allra mest storslagna och minnesvärda i pjäsen Peer Gynts monologer, mer måleriska i ord mot den tomma bakgrunden än aldrig så mycket scenografi och specialeffekter. Erik Ehn utövar skådespelarmagi med sin kropp och röst: utsträckt i sin fulla längd eller hopkrupen på den lilla ytan; vädjande inför porten till himlen eller myndigt talande som Vår Herre. Under de tre timmar som föreställningen varar bär han Peer Gynt och hela pjäsen; gräver sig ned i djupen och lyfter allt med rörelser och tal. Detta är stor skådespelarkonst, och jag är glad att ha fått uppleva detta på Dramatens stora scen.

Länk till Dramatens sida om Peer Gynt

Foto: Sören Vilks

måndag 7 maj 2018

Amatörer


Låt oss känna en stunds sympati för kommunpolitiker runt om i landet. De lägger energi och sin fritid på att utreda och diskutera vad som skall göra just deras kommun bättre - i många fall att ens få den att överleva - på en budget som alltid är för liten. I västsvenska Lafors har den brokiga gruppen i kommunstyrelsen fått veta att de har chans att få dit den tyska lågpriskedjan Superbilly. Ett stort varuhus som skulle ge över tusen arbetstillfällen! Men hur skall man profilera sig så att företagsledningen väljer just Lafors? Om man googlar är det fyllevideos från senaste cowboyfestivalen som hamnar överst bland sökresultaten. Låt oss skapa en film som visar upp Lafors vackraste sida, det gör ju alla andra kommuner! Men tiden är knapp och börsen likaså. Kommunalrådet Musse får en snilleblixt: låt eleverna i nian spela in filmer med mobilerna, så blir det nyskapande och framför allt billigt!
Självklart är det många av ungdomarna som vill spela in en film om Lafors! Tyvärr (och det här är också en brist i filmen som bara blir större efter hand) så är Musse och framför allt deras lärarinna klantiga, låter dem ila iväg och hejar tafatt på dem utan att ge dem råd eller styrning. Några av de resulterande filmerna är så roliga att jag skrattar så jag tappar andan! Samtidigt kan man se hur kul det var för ungdomarna att bli tillfrågade om att beskriva sina liv. Det gäller allra mest för filmens två unga huvudpersoner, Aida och Dana, som upptäcker mer och mer om livet och samhället medan de susar runt i Lafors och filmar dem de möter.


Det är intressant att notera att så gott som alla personer som Dana och Aida möter pratar västsvenska med brytning av andra språk, för att de är inflyttade från andra delar av världen för ett, tio eller tjugo år sedan. De har också olika syn på hur det skulle bli om Superbilly etablerade sig i Lafors. Många är glada, för de vill kunna handla billigt. De som jobbar i garveriet, stadens (forn)stora industri, har dock hört att Superbillys produkter är tillverkade under dåliga förhållanden av underbetalda människor i fattiga länder. Nu öppnas Aidas ögon för världens orättvisor, och när hon kopplar det till vad hon själv sett i sitt födelseland blir hon ilsken och tar ut det på nästa person hon möter. Det visar i sin tur upp skillnaderna mellan de två bästa vännerna: Danas välbärgade föräldrar vill att deras dotter skall vara modig, men Aidas moster och fostermamma är rädd för vad det kan få för konsekvenser för hennes eget jobb.


Blir flickornas Lafors-film bra? Tack och lov slutar filmen inte i några "underdog-som-vinner-till-folkets-jubel"-scener, för det är inte det som är meningen. Amatörer är en fin skildring av bandet mellan två vänner som är så där starkt som det just kan vara mellan två tonåringar som håller på att hitta sin plats i världen. Vid sidan av dem visar filmen också Musse, den kloke och entusiastiske Laforsbon som rubbas i sin trygghet när han först är för brun i skinnet för att duga till reklamfilmen, sedan inte kan tala med sin egen mamma för att hon glömt svenskan och bara kommer ihåg tamil. Amatörer må visa stökiga scener med skakig handkamera, men det den säger i tysta, stilla scener är det som är minnesvärt.

Lafors kommun har en hemsida på Facebook där man ser vad som händer!

"Rondälgen" i Lafors

lördag 5 maj 2018

The Collapsing Empire av John Scalzi

Det är skönt att få skjuts på vägen när man koloniserar galaxen. Det blev så mycket lättare att nå andra solsystem när mänskligheten upptäckte Flow, genvägar genom rymden med fasta start- och slutpunkter. Vägarna mellan stjärnorna är ojämnt fördelade, och öppningarna är inte alltid så nära så en resa med rymdskepp innebär två sträckor genom vanlig rymd och en sträcka genom Flow, innesluten i en egen bubbla av rymdtid för att inte gå förlorad. De inlänkade solsystemen innehåller sällan beboeliga planeter, men driftiga människor har byggt avancerade bosättningar i mekaniska konstruktioner och specialiserat sig på olika exportvaror. Handeln mellan de olika kolonierna regleras av ett styre som inbegriper såväl statsskick som religion; Interdependency betyder att alla människor har tillgång till det som möjliggör överlevnad, till ett pris förstås.

Boken The Collapsing Empire följer tre personer: Kiva Lagos, ägarrepresentant på ett handelsskepp på väg till End och mycket ful i munnen; Marce Claremont, Flow-forskare på End; och Cardenia, nyutnämnd men motvillig Emperox, härskare över det komplexa imperiet. De har alla olika mål när berättelsen börjar, men snart står det klart att de håller var sina pusselbitar till något av stor vikt för hela imperiet. Gång efter annan står de också ansikte mot ansikte med medlemmar ur familjen Nohamapetan, ett handelshus med en egen agenda vilken ofta lägger krokben för de tre huvudpersonerna på olika sätt.

John Scalzi skriver rappt och underhållande om ett imperium med intressanta kulturer och en spännande gemensam historia. Intriger spinns, nystas upp inom rimlig tid och spinns om på nya sätt med trådarna i händerna på nya människor. Vad är Nohamapetan ute efter på planeten som fått namnet End för att den ligger "längst bort", i slutet på alla Flow-vägar? Vad kan Emperox göra åt att hennes imperium tycks vara på väg att falla sönder? Frågorna får tillfredsställande om än preliminära svar innan boken tar slut. Men historien är inte slut än, för redan i år kommer Scalzis första uppföljare, The Consuming Fire, och den kan säkert bli lika bra.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
Redshirts


torsdag 3 maj 2018

Den talangfulle Mr Ripley på Uppsala Stadsteater

Pengar kan inte köpa lycka, säger de som har dem i massor, men visst kan de avhjälpa många problem vet vi som inte har det. Tom Ripley hankar sig fram i New York, utan mål i livet, inneboende hos sin faster som kallar honom sölkorv. Men så hamnar han i kretsar där pengarna föder det goda livet, och allt förändras. Hans avlägsne bekant Dickie Greenleaf har rest till Italien för att leva konstnärsliv och vill inte komma hem och kliva in i det stora familjeföretaget. Fadern och modern skalar av några småsmulor av sin förmögenhet och skickar Ripley - biljett och extrapengar - till Italien.


Dickie och flickvännen Marge lever la dolce vita på stranden. Tom Ripley är osäker och fumlig bredvid dem, men hur gärna vill han inte leva som de, vara som de! I replikväxlingarna med Dickie hörs skillnaden mellan dem två; en som är van vid pengar och vad de kan ge, och en som inte har någon aning om någondera. Och ändå är de så lika varandra i utseendet, Dicke och Ripley, tycker Ripley! Det kunde lika gärna vara Ripley i de fina, välsittande kläderna, världsvan och italienskkunnig. Ödet tycks ha spelat Ripley ett spratt. Kan Ripley ändra på ödet? Allteftersom han blir mer självsäker nästlar han sig djupare in i Dickies och Marges liv. Så kommer ögonblicket när han inte krymper inför en förolämpning utan hugger tillbaka. När kylan tar plats i Ripleys hållning och blick är det skrämmande.


I soliga Italien, långt bort från USA där människor känner dem båda, ser Ripley chansen att ta Dickies plats. Från båtturen i Sanremo kommer bara en av de unga amerikanerna tillbaka. Skickligt växlande mellan att spela Dickie och Ripley förser sig Ripley med det viktigaste för att ta över Dickies liv. Men helt klarar sig inte Ripley utan kontakter med Dickies gamla vänner, och här och där uppstår misstankar. Det första mordet på Dickie måste skylas över med fler mord, mer blod och fler ödslade liv. Finns det en gräns för hur många människor som måste offras för att Ripley skall få fortsätta leva omsluten av pengar?


Patricia Highsmiths moderna klassiker spelas på Uppsala Stadsteater på en naken scen som fylls med energi och rörelse av de kunniga skådespelarna. Tyvärr fläckas uppsättningen av några komiska inslag - vimsighet hos Dickies föräldrar, översexualiserade slapstickpoliser - som tidvis fäller krokben för stämningen. Men till största delen är det allvaret som lyser igenom; avundsjukan och habegäret hos Ripley och klivet från att ha varit utom räckhåll från det goda livet till att ta för sig fritt. Den talangfulle Mr Ripley är en spännande historia och sevärd även som teaterpjäs.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Den talangfulle Mr Ripley

Foto: Micke Sandström