Med skådespelardrömmar kommer många, många till Los Angeles. Men film- och teaterjobben är få, och många måste välja en annan bana. Det är vad som händer Ruth Wilder utan att hon först förstår det. Vad är det för provspelning hon hamnat på? GLOW står för Gorgeous Ladies Of Wrestling, och är upptakten till en TV-show där det är kvinnliga brottare som står för fighterna med överdådiga gester och uppskruvad dramatik.
TV-serien GLOW utspelar sig på 1980-talet, ett årtionde som var både mer och mindre stylat än vår tid. Tidsmarkörerna finns där i tights, smink och frisyrer, men också i mindre polerade utseenden och småsjaviga kläder. Den estetiken har hela serien byggt vidare på: det är i en dammig hall i en sömnig förstad som kvinnorna samlas för att träna. Litet i samma anda börjar övningarna skönt amatörmässigt; ingen uppvärmning eller mjuka mattor, bara att sätta igång och dänga varandra i det golvet. Regissören Sam Sylvia har som tur är några ganska kunniga instruktörer i Cherry Bang, som spelat i actionfilmer tidigare, och Carmen Wade, vars far och bror är kända wrestlingstjärnor.
Ruth stannar kvar för att wrestla, först litet motvilligt, men när hon är på väg att bli petad ur gruppen kämpar hon för att stanna kvar. Allt tar en ny vändning á la Tjuren Ferdinand när hon blir påhoppad och får rejält med smörj mitt framför alla de andra. Och det är på riktigt! Det är hennes förra bästa vän Debbie Eagan som fått reda på att Ruth legat med hennes man och hämnas med knytnävarna. Hon är precis den stjärna som teamet behöver! Ja, Debbie alltså, med sina meriter från en såpa och sina vackra blonda lockar.
Till wrestling hör att de tävlande har grandiosa, påhittade personligheter och bakgrundshistorier vilket är en del av att trissa upp förväntningarna inför en match mot någon som är ens raka motsats. Kvinnorna prövar sig igenom olika roller för att hitta något de kan gilla och som kan ge underhållande konflikter att spela på, vilket tillsammans med påminnelser från privatlivet låter dem ta form som mer än biroller i våra ögon. Under tiden försöker även Sam Sylvia ordna upp problem både för GLOW och för sig själv. Hans buttra sexism är så ingrodd och typisk för tiden att kvinnorna knappt reagerar.
Det är roligt och givande att se personerna i teamet utvecklas under seriens gång, som wrestlare och i sina privata liv. De dansvänliga '80-talslåtarna är förstås det perfekta soundtracket, och litet av neon och starka färger lyser igenom i de sjabbiga miljöerna. Stämningen i serien är underhållande, även om allvaret ligger med som en underton. Den första säsongen blev tillräckligt uppskattad för att serien skulle få en andra säsong. Skall det bli ett sådant där triumferande jubelslut i sista avsnittet som i alla '80-talsfilmer? Håll tummarna!
TV-serien GLOW utspelar sig på 1980-talet, ett årtionde som var både mer och mindre stylat än vår tid. Tidsmarkörerna finns där i tights, smink och frisyrer, men också i mindre polerade utseenden och småsjaviga kläder. Den estetiken har hela serien byggt vidare på: det är i en dammig hall i en sömnig förstad som kvinnorna samlas för att träna. Litet i samma anda börjar övningarna skönt amatörmässigt; ingen uppvärmning eller mjuka mattor, bara att sätta igång och dänga varandra i det golvet. Regissören Sam Sylvia har som tur är några ganska kunniga instruktörer i Cherry Bang, som spelat i actionfilmer tidigare, och Carmen Wade, vars far och bror är kända wrestlingstjärnor.
Ruth stannar kvar för att wrestla, först litet motvilligt, men när hon är på väg att bli petad ur gruppen kämpar hon för att stanna kvar. Allt tar en ny vändning á la Tjuren Ferdinand när hon blir påhoppad och får rejält med smörj mitt framför alla de andra. Och det är på riktigt! Det är hennes förra bästa vän Debbie Eagan som fått reda på att Ruth legat med hennes man och hämnas med knytnävarna. Hon är precis den stjärna som teamet behöver! Ja, Debbie alltså, med sina meriter från en såpa och sina vackra blonda lockar.
Det är roligt och givande att se personerna i teamet utvecklas under seriens gång, som wrestlare och i sina privata liv. De dansvänliga '80-talslåtarna är förstås det perfekta soundtracket, och litet av neon och starka färger lyser igenom i de sjabbiga miljöerna. Stämningen i serien är underhållande, även om allvaret ligger med som en underton. Den första säsongen blev tillräckligt uppskattad för att serien skulle få en andra säsong. Skall det bli ett sådant där triumferande jubelslut i sista avsnittet som i alla '80-talsfilmer? Håll tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar