Wes Anderson gör filmer där oväntade saker händer och handlingen abrupt kastas in på ett nytt spår, med människor som beter sig litet konstlat och är vältaliga med få ord. Det sätter tonen för hans filmer och är vad tittare älskar eller hatar. Själv hör jag till älskarna, men i den animerade filmen Isle of Dogs blir Andersons stil till en nackdel. När huvudpersonerna är dockor gör manéren det extra svårt att relatera till dem och ta deras problem på allvar.
Nu är det ju redan så att Wes Anderson brukar behandla allvarliga situationer med lätt hand - inte skämta bort dem, men presentera dem med en viss distans så att sagostämningen inte krossas helt. Den grundläggande handlingen i Isle of Dogs är verkligen hemsk: den tyranniske borgmästaren Kobayashi tar en smittsam hundsjukdom som anledning till att samla in och förvisa alla stadens hundar till sop-ön. Vi får följa den första hundens färd dit, Spots från Kobayashis eget hushåll, och stället där han hamnar är dystert. Visst kan man tänka sig att hundar kan hålla sig vid liv på spännande sopor de gräver fram, men de hundar som redan lever där är magra, slitna och vana vid att slåss om allt ätbart.
Det är en fördel att hundarna inte är förgulligade - de ser inte klappvänliga ut, i synnerhet inte de förvildade gängen på sopön. Det skall inte hänga på söthet om ett liv är värt att rädda, så där gör filmen rätt - förutom när det gäller den före detta uppvisningshunden Nutmeg med sin märkligt perfekta päls. Hanhundarna viskar om henne, om vem hon har parat sig med, och det gör henne till ett onödigt inslag av gammaldags kvinnosyn.
"Synen på andra" visar sig också i den skissartade porträtteringen av det japanska samhället. Visserligen är det en dystopi 20 år in i framtiden vi ser, och visserligen gör Wes Anderson stereotyper av människor i alla sina filmer, men även om scener i Isle of Dogs är uppbyggda av kärleksfulla glimtar till klassiska japanska filmer, så blir bilden av japaner platt i filmen. Men greppet att låta människorna tala japanska och inte översätta det tycker jag om; det visar att det är hundarna som har huvudrollen, och att de/vi förstår vad som sägs även om vi inte förstår varje ord.
Isle of Dogs är nog menad att vara en underhållande äventyrsfilm i sagoformat och inte vara tänkt att generera djupare analyser av framställningarna, men det är svårt att låta bli när en del saker irriterar. Sammantaget är det ändå en smårolig men bitvis grym film med budskapet att det är fel att underkasta sig starka ledare och låta sig hjärntvättas till att acceptera massmord.
Nu är det ju redan så att Wes Anderson brukar behandla allvarliga situationer med lätt hand - inte skämta bort dem, men presentera dem med en viss distans så att sagostämningen inte krossas helt. Den grundläggande handlingen i Isle of Dogs är verkligen hemsk: den tyranniske borgmästaren Kobayashi tar en smittsam hundsjukdom som anledning till att samla in och förvisa alla stadens hundar till sop-ön. Vi får följa den första hundens färd dit, Spots från Kobayashis eget hushåll, och stället där han hamnar är dystert. Visst kan man tänka sig att hundar kan hålla sig vid liv på spännande sopor de gräver fram, men de hundar som redan lever där är magra, slitna och vana vid att slåss om allt ätbart.
Det är en fördel att hundarna inte är förgulligade - de ser inte klappvänliga ut, i synnerhet inte de förvildade gängen på sopön. Det skall inte hänga på söthet om ett liv är värt att rädda, så där gör filmen rätt - förutom när det gäller den före detta uppvisningshunden Nutmeg med sin märkligt perfekta päls. Hanhundarna viskar om henne, om vem hon har parat sig med, och det gör henne till ett onödigt inslag av gammaldags kvinnosyn.
"Synen på andra" visar sig också i den skissartade porträtteringen av det japanska samhället. Visserligen är det en dystopi 20 år in i framtiden vi ser, och visserligen gör Wes Anderson stereotyper av människor i alla sina filmer, men även om scener i Isle of Dogs är uppbyggda av kärleksfulla glimtar till klassiska japanska filmer, så blir bilden av japaner platt i filmen. Men greppet att låta människorna tala japanska och inte översätta det tycker jag om; det visar att det är hundarna som har huvudrollen, och att de/vi förstår vad som sägs även om vi inte förstår varje ord.
Isle of Dogs är nog menad att vara en underhållande äventyrsfilm i sagoformat och inte vara tänkt att generera djupare analyser av framställningarna, men det är svårt att låta bli när en del saker irriterar. Sammantaget är det ändå en smårolig men bitvis grym film med budskapet att det är fel att underkasta sig starka ledare och låta sig hjärntvättas till att acceptera massmord.
En ordenligt excentrisk film, roligt att diktaturen tillåter "Science party" som (rätt värdelöst) oppositionsparti och riktigt kul att man/jag bara begriper när hundarna talar.
SvaraRaderaMen kanske lite för själlös för att riktigt gå hem.