Årets bästa konserter 2017

I början av året fick jag höra en av mina favoritmusiker igen: Ed Harcourt. Vilken begåvning! Jag är glad att han kommer till Sverige och spelar då och då. Andra drömartister som gav inlevelsefulla konserter var Bryan Ferry, Magnus Carlsson och John Legend.

Mer rockigt sound men nog så mycket känsla och nyans hade Rival Sons på båda konserterna jag fick höra i år. En som alltid ger en riktigt underhållande show är Alice Cooper, världens äldsta och hårdaste tonåring. Lika rysligt bra även utan koreografi var Kungliga Filharmonikerna i konserten The Horror med suggestiv musik från skräckfilmer. Och så gav oss Kungliga Operan en annan vacker chock med den nyskrivna operan Dracula!

Jag är väldigt glad att ha återupptagit vanan att gå på jazzkonserter, och framför allt få njuta av alla goda svenska jazzmusiker! Patrik Bomans Ambivalent gjorde en bra spelning, och där Oddjob själv sammanfattade sina första tjugo år som band innehöll hyllningskonserten till E.S.T. inte bara de kvarvarande gruppmedlemmarna utan många andra goda musiker som lät tonerna leva vidare. Tack för all fin musik i år och alla år innan!

Årets bästa utställningar 2017

Det finns något tilldragande med sköna ting och bilder, något som minsta barn känner men även vi vuxna. Kan det vara så enkelt? En del väljer då att sky det vackraste som banalt, men det är en orättvis tanke. Det eviga och värdefulla kan även finnas i det allra mest tilltalande. Ett gott exempel på det var utställningen Salongsmåleri?! på Waldemarsudde. Under perioder mindre genomsyrade av uppmärksamhetskrävande bilder än vår och med generellt sämre förhållanden måste man se viljan att skapa något vackert som beundransvärd.

Lika imponerande är viljan att skapa en ny, vackrare tillvaro i tavlorna Gerda Wegener målade några decennier senare. I utställningen på Waldemarsudde är det lätt att leva sig in i önskan att forma sitt liv efter mer tillåtande skönhets- och moralregler.

 Men idag är vi överösta med glättighet och genvägar till snygghet, och konsten vill finna andra vägar att beröra. Ibland går moraliserandet till överdrift, som i stolpskottet Manipulera världen på Moderna Muséet. Tur då att man kunde gå in i det lilla rummet där Louise Nevelsons collage hjälpte en att finna harmoni i världen. Ännu mer givande var utställningen på Waldemarsudde med verk av en av våra mest begåvade samtida konstnärer, Cecilia Edefalk. Fastän den inte innehöll alla hennes mest esoteriska verk fick man en bitterljuv glimt av det överjordiska hon kanaliserar i vissa av sina tavlor, och det kanske är allt jag skulle mäkta med.

På Göteborgs Stadsmuseum pågår fortfarande utställningen av Freddie Wadlings verk, en man med bred och livlig fantasi vilken kom till fantastiskt uttryck i såväl hans tavlor som hans liv. Väl värt ett besök om man har vägarna förbi!

Årets bästa filmer 2017

Det första jag vill ta upp är tre riktigt bra svenska filmer som hade premiär under 2017. Det är så glädjande att se att vi har kunniga filmmakare med egna röster och historier att berätta, så stort tack till Wictor Eriksson för Jordgubbslandet, Kasper Collin för I Called Him Morgan och förstås Amanda Kernell för Sameblod.

 Andra tunga men givande filmer från franskspråkiga länder var kyliga Elle, intensiva Inte hela världen?, världsodysséen Farväl Europa, Silence och Lady M, alla sinsemellan mycket olika och med olika (och lyckade) metoder för att visa vad personen i fokus upplever i spänningsområdet mellan omgivningens krav och den egna viljan.

Så några roligare europeiska filmer: Vad döljer du för mig? och The Trip to Spain. Tack för de goda skratten, inlindade som de var i existensiella frågor! Och när vi är inne på det som är roligt går vi över vilda Thor Ragnarök vidare till fler actionfilmer: The Last Jedi, också gjord med viss humor, och så de mer allvarliga Wonder Woman, den underskattade Life, Blade Runner 2049 och Arrival, varav de två sistnämnda ställer frågan vad som definierar en människa och vad som är möjligt med livet. Samma frågor inställer sig också under hårt tryck i filmen Dunkirk, inte en reguljär actionfilm utan en skildring av den enskilda människans litenhet i den stora krigsmaskinen.

Bland Oscarsfilmerna fanns det två verkligt gripande historier: Moonlight och den verklighetsbaserade Dolda tillgångar. De förtjänade alla priser de fick och ännu fler, men det gjorde även den mer sorglösa musikalen La La Land.  Så skönt att film både kan tala allvar och sjunga om glädje!

Årets bästa teater 2017

Mit teaterår började med en fullträff på Borås Stadsteater, nämligen den starka uppsättningen av Cabaret. Tyvärr hann jag inte se några fler av de intressanta uppsättningarna i Borås under året, vilket jag är litet ledsen över, då ensemblen och föreställningarna brukar vara mycket proffsiga.

Teateri i Jönköping har fört över Shaun Tans tecknade historia Ankomsten till scenen, och jag är glad att jag hann se den när de gästade Stockholms Stadsteater. Men stadsteatern själv hade en del bra att bjuda på under våren: en skönt dekonstruerad Bernardas Hus, och den underbara musikalen Fun Home, som borde ha gått för utsålda hus! Efter sommaren kunde vi rysa och skratta åt den grymma komedin Lite lugn före stormen.

I övrigt är det mest fria teatergrupper som gjort den i mitt tycke mest minnesvärda teatern i år.
Fria Teatern på Kungsholmen spelar många intensiva och välbalanserade pjäser i sin källarlokal. Glasmenageriet är en gripande historia som de satte upp med den äran. Omfamningar på Teater Galeasen höll inte hela vägen men var ändå sevärd. Prima Liv på Playhouse Teater växte å andra sidan fram till i slutscenen, och Hålet på Orionteatern var ljuvligt absurd med en botten av allvar från början till slut. Jag gillar verkligen de stora teatrarna, Stockholms Stadsteater och Dramaten, men är glad att det finns flera scener som kan tala med andra röster, och hoppas att de kan fortsätta att bjuda på originalitet och nyskapande.

Årets bästa böcker 2017

I år läste jag de två sista böckerna i Elena Ferrantes Neapel-serie. En sådan fördjupning i vänskapen, rivaliteten och skuldkänslorna mellan två väninnor som varit med och ifrån varandra under viktiga händelser i livet är sällsynt. Jag önskar både Lila och Elena lugn och glädje i livet, när de nu fortsätter utan mig.

När jag äntligen läste J.M. Coetzees The Schooldays of Jesus fick jag till min glädje och viss frustration inte fler svar men fler frågor om världen den utspelar sig i, och lika mycket om vår egen värld. Coetzee är en av mina favoritförfattare och jag är glad att jag har fler olästa böcker av honom att ta mig an.

Paul Auster har inte hört till mina favoriter, men tegelstenen 4 3 2 1 vann mitt hjärta med sina fascinerande variationer på en pojkes liv. Det var stundtals hjärtslitande, stundtals upplyftande att se vilka människor som betydde mycket för honom och vart han hamnade beroende på vilka tragedier som formade honom.

Inte bara personliga tragedier utan en hel planet som sprängs i stycken är början och slutet (?) i N.K. Jemisins trilogi, The Fifth Season, The Obelisk Gate och The Stone Sky. Den sistnämnda har jag kvar att läsa, de två förstnämnda är väl värda sina respektive Hugo-pris, så mycket längtade jag efter att återvända till böckerna medan jag höll på med dem.

 En annan Hugonominerad bok som skulle varit en värdig vinnare var Becky Chambers A Closed and Common Orbit, en uppföljare till lovordade A Long Way to a Small and Angry Planet. ... Orbit har ett allvarligare tema men är fortfarande lika full av möjligheter och spännande livsformer som debutboken, och jag ser fram emot att Chambers bygger vidare på sitt universum.

Långsam och drömsk och lockande på ett farligt sätt var Michel Fabers The Book of Strange New Things. Samtidigt med huvudpersonen kröp planeten Oasis fuktiga, varma klimat in under mitt skinn och fick mig att känna mig mer hemma hos de underliga små utomjordingarna än på människornas utpost.

En plats där det inte alls går att känna sig hemma är den artificiella, sammantvingade familjen som Margaret Atwood visar fram i The Handmaid's Tale. Den välkända blandningen av kvinnoförakt och sexuell frustration under en fernissa av religion har blivit verklighet och tyranni i det som förut var USA, och i det strängt styrda samhället är möjligheterna till revolt små men så lockande, trots de drakoniska straffen som hotar.

 Jag har ofta skrattat åt bok-blurbarna till många SF- och fantasyböcker, som är "tredje delen av sju" eller "fjärde delen i en serie om nio". Finns det ingen måtta i berättandet? Men så föll jag själv för James S.A. Coreys actionfyllda böcker med den sammanhållande titeln The Expanse, och nu längtar jag ivrigt efter de fem som är kvar (varav några oskrivna) efter att ha plöjt de första fyra under året. Författarteamet med namnet James S.A. Corey är ytterst skickliga på att fylla varje kapitel med spänning och vidga berättelsen steg för steg. Varför stanna vid nio, grabbar, kan ni inte skriva nittio till, tack?!

Quatre Motets pour le temps de Noël av Francis Poulenc

Medan juldagarna ännu pågår, låt oss lyssna på vacker musik i julens anda. Netherlands Chamber Choir sjunger Quatre Motets pour le temps de Noël av Francis Poulenc.

Ett julkort från 1945

Även i år har Postmuseum i Stockholm postat julkort från äldre tider på sin Facebook-sida. De är så vackra att se på, och det är rogivande när de dyker upp i flödet med händelser från vänner. Det kort jag fäste mig vid mest var från 1945, då ju det andra stora världskriget var över men många länder ännu låg i spillror och ännu fler fortfarande var fattiga.

Sex små änglar plockar blommor och pyntar granen utanför en stuge vid kanten av en mörk skog. Så underligt att kunna plocka blommor i juletid! Men för änglar är säkert det möjligt, även för de små knubbiga ängelbarnen som ser så levande och fina ut trots att de är ganska enkelt målade. En av kommentarerna till FB-posten föreslog att de kanske klädde granen för en familj som ligger och sover i stugan. Det är en fin tanke; granen blir en glädjande överraskning för några som inte har det så lätt.

Jag hoppas att vi alla ser det vackra i allt som glittrar och pinglar omkring oss de här dagarna. Jag önskar alla en God Jul.

The Schooldays of Jesus av J.M. Coetzee

Simón, kring vilken berättelsen kretsar, är en måttfull man, så han borde känna sig hemma i den tillrättalagda världen J.M. Coetzee beskriver. Ändå gör han inte det; i förra boken kändes hans (dämpade) frustration över den fantasilösa kosten och de primitiva arbetsuppgifterna. Nu fortsätter hans försök att navigera i byråkratin och konventionerna, kafkalika om än inte lika tvingande, i staden Estrella dit han rymde med pojken Davíd och Inés som är tilldelad rollen som Davíds mor.

Davíd själv känner sig inte heller tillfreds i denna världen, vilket tar sig uttryck i detaljerade frågor, ifrågasättande av svaren och frustrerade utrop över att andra inte förstår hur världen verkligen är. Ett konkret exempel på detta är matematiken. När Davíds privatlärare skall lära honom siffror protesterar pojken; det är inte de verkliga siffrorna de talar om, de är något annorlunda än det vi böjer dem till för att bli användbara.

Davíd minns också saker om sig själv från tiden innan de anlände i det nya landet, och ofta förvånar det mig att ingen frågar honom mer om de saker han så gärna tycks vilja berätta om, om inte annat så bara för att visa honom uppmärksamhet. Men Coetzees böcker om en föregiven Jesus är inte skrivna som upptäcktsfärder i det mystiska landet bortom Lethes minnesslukande vatten, utan snarare som en bild av människor som lever nära och ändå isolerade från varandra, i respekt men utan förståelse för världens regler, och utan passion.

Dock, i boken finns en man som drivs av passion. Han heter Dmitri, har vildvuxet skägg och ovårdad klädsel, och är helt klart en anomali i den välordnade världen. Ändå är hans livskraft inte ett bra alternativ till de städade Estrella-bornas stillsamhet; utan att egentligen vilja revoltera mot ordningen är han ett ständigt hot mot den bara genom sin existens, och hans närhet till Davíd och de andra skolbarnen är oroväckande i sig.

Det ljuvliga händer dock att Davíd blir antagen till en skola vars filosofi är i samklang med vad han intuitivt känner. I dansakademin tränas barnen till att dansa på vägar som kallar ned siffrorna från himlen. Då jag själv har studerat matematik på universitetsnivå i ett par år kan jag faktiskt förstå och gilla idén om att nå siffrornas sanna väsen i form av korrekt och inlevelsefullt utförda danssteg, och jag önskar att jag fick vara med och lära mig danserna. Samtidigt ser jag hur absurd sammanställningen mellan siffrornas inre sanning och dansrörelser är, i Estrellas värld likaväl som vår. Pojken har funnit sina likasinnade, men är det ett bra sammanhang för honom?

The Schooldays of Jesus är en ny gåta, inte för att boken inte ger svar, utan för att dess huvudpersoner inte förstår att ställa frågorna som är nödvändiga. Detta är extra svårt för barnet Davíd att acceptera, då han tycks bära på så många kunskaper som ingen är intresserad av. Jag älskar hur Coetzee låter människorna i boken vara ganska tunna, entydiga figurer, så att de underliggande mekanismerna och de filosofiska frågeställningarna syns tydligare. Jag tror nog inte att han kommer att skriva någon uppföljande bok (anm: Jo, det gjorde han!), men jag hoppas på fler berättelser av samma slag; avskalade, litterära gestaltningar av filosofiska problem.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus

The Death of Jesus 

Star Wars: The Last Jedi

Gigantiska skepp mot en ännu mer vidsträckt rymd, och modiga rebeller mot en till synes övermäktig förtryckare, det är så välbekant som The Last Jedi inleder. Snart är de två styrkorna i full strid med varandra, ett slag som kan göra stor skillnad i den fortsatta kampen mellan dem. Rebellsidans stridspilot Dameron Poe är fräck och framgångsrik, men det gäller att många saker klaffar för att attacken skall bli lyckad, och samarbete är livsviktigt.

Det kan vara så att hemliga initiativ och avstickare på egna uppdrag inte alltid är det bästa för den svårt decimerade skaran av rebeller. Tur då att de leds av den kloka och erfarna generalen Prinsessan Leia, och tur också att hon har ändå ett gott öga till svårtyglade rebeller som Dameron Poe. Men förlusterna mot det överlägset rustade First Order är svåra. The Last Jedi är ju en mellanfilm, så man kan tänka sig att rebellerna decimeras grovt för att sedan förhoppningsvis komma tillbaka stort i sista filmen. Men hur många blodiga motgångar skall de råka ut för? Ett par gånger tror jag att filmen skall sluta mitt i den mörkaste stunden, men kampen fortsätter och det är bra.

Star Wars är inte bara blanka uniformer och mäktiga rymdstrider, utan också Kraften - Rey har funnit Luke Skywalker på Atch-To, dit han drog sig undan - och underfundiga utomjordingar - de söta runda fåglarna, stora sjökreaturen och gruffiga ödlenunnorna som nu utgör Lukes vardag. På planeten där Jedi-orden grundades lär sig Rey och vi tittare mer om Kraften och om hennes egen plats i universum.

Ett på flera sätt fascinerande nedslag på en annan planet som ger stor insikt i galaxens handel och vandel är besöket på Canto Bight som Finn och Rose måste göra. Sejourerna genom det lyxiga casinot och de närliggande områdena - välbärgade och fattiga - är ett skönt panorama över utomjordiska livsformer, och det går att spinna fram spännande historier om vad som händer från de korta ögonblick man ser umgänget kring spelborden. Det som dock irriterar stort är att den här utflykten försiggår medan rebellerna jagas av First Order - låt oss alltså glömma för några timmar eller mer att fienden ligger våra vänner hack i häl och sticka iväg på en vild idé. Nåja, scenerna på Canto Bight är minnesvärda och ger några fler trådar att spinna vidare på i denna filmen och några till.

När slutuppgörelserna tar vid är den stora striden på planeten Crait visuellt imponerande; det vita saltlagret på marken rivs upp av alla mötande fordon så att den röda stenen under blottas som långa röda sår. Men ännu mer spännande är alla scener mellan Rey och Kylo Ren. Motvilligt så väl som frivilligt slår det gnistor mellan dem båda, och gång på gång känns det verkligen som att galaxens öde hänger på vad som händer mellan dem båda.

Nu när man har fått upp farten igen kommer det förmodligen inte att ta slut med den nionde filmen. Star Wars kommer inte längre att vara de tre mytiska filmerna som återuppväckte science fiction-genren på bio på nittonhundratalet, utan en pågående saga och mytbildning. The Last Jedi förvaltar historien väl och det är mycket bra.

Ensam på Dramaten

År 1886 skrev Alfhild Agrell pjäsen Ensam, nästan femtio år efter C J L Almqvists Det går an, men en ogift kvinna var fortfarande en anomali i det svenska samhället, och ännu mer om hon var en ogift mor. Nu har Thora Edlin (Thérèse Brunnander) ändå klarat sig väl; hon är företagsam och har en god ekonomi tack vare skjortorna hon syr, och dottern har vuxit upp till en klok och självständig ung kvinna. Men till och med den bäste vännen, doktor Sandén (Peter Engman), antyder ofta att det vore bättre för henne om hon kallade sig fru Edlin utgav sig för att vara änka. Det går dock inte den starka Thora med på; hon vet redan hur godtycklig den allmäna moraluppfattningen är och vet att hennes människovärde inte förändras om hon böjer sig för den.

Hur känner då dottern Yngva (Karin Franz Körlof)? När modern har stridit för respekt för ogifta kvinnor har dottern ofrivilligt blivit vapendragare. Nu har hon funnit kärleken, men kommer kärleken hos den unge Allan Eksköld (David Fukamachi Regnfors) att hålla när han inser att hans käresta är en oäkting? Det gäller inte längre bara Thoras eget liv, utan den framtida lyckan för hennes älskade dotter.

Pjäsen spelas med ett lätt tonfall, med ömhetsbetygelser och uttryck av ett modernt snitt, och doktor Sandén är skämtsam och fräck som en dåtida Jack Sparrow. Det är bra att man inte valt en stelare, tidsbunden spelstil, för när personerna känns som nutidsmänniskor blir det lättare att se det absurda i vad som krävs av Thora. Mannen som en gång gjorde henne med barn har misslyckats i sin karriär och slösat bort sin förmögenhet - och ändå skulle Thoras heder vara större om hon varit gift med honom? Och sådana tankar finns ju fortfarande idag i olika grad i olika samhällsgrupper. Det är glädjande att tänka på att Ensam spelades femton gånger då den sattes upp på Dramaten första gången, och därefter togs upp på fler scener i Sverige och Europa. Den lär ha gjort sitt till för att väcka diskussioner som kom att förändra inställningen till ogifta mödrar i vårt land, så låt oss hoppas att den och andra exempel kan ge ogifta mödrar och deras barn samma respekt och hänsyn som alla andra mödrar och barn.

Länk till Dramatens sida om Ensam

Foto: Sören Vilks

Saffron and Brimstone av Elizabeth Hand

När berättelserna i kollektionen Saffron and Brimstone med undertiteln strange stories är som bäst, får de omgivningarna i bokens värld att framstå som vackra, rika och aningen, aningen magiska - detta trots att de inte skildrar några palats utan ensliga hus och natur i höstligt förfall. Därtill visar de på ytterligare ett lager magi, det som de inneboende i novellerna glimtar i en tarotkortlek eller i minnena av en boksvit med fascinerande innehåll. Fantasy-elementet i Elizabeth Hands historier är sparsamt utportionerat, men gör sig ändå bäst när är insmuget i bakgrunden av allt som händer.

Det är dock först mot slutet av läsningen som denna känsla kommer över mig. De första novellerna i boken oroar och irriterar mig en hel del, då handlingen är upphängd på människor som är med om hemska händelser, utsätter andra för otrevligheter, följer dåliga råd och lever självdestruktivt. Texterna har inte heller den lockande undertonen av fantastik; antingen är den stort uppslagen men slarvigt hanterad (Cleopatra Brimstone) eller helt frånvarande (Pavane for a Prince of the Air). Drogerna och de destruktiva inslagen återkommer i flera av de följande novellerna, men då som sagt bättre förvaltat i historierna och deras stämning.

Mordet på Orientexpressen

Är det inte dags att bli litet gammaldags nu? Agatha Christies bok Mordet på Orientexpressen är från 1934, och den hittills mest kända filmatiseringen är från 1974, tider som ligger långt från vår upplysta samtid i tonfall på många sätt. Många av oss blir nostalgiska över äldre filmer och de goda minnen vi har av dem, även om rasismen och kvinnosynen kan chockera när vi ser om dem idag. Låt oss bara plocka det trevligaste ur den gamla tidens filmer när vi gör en ny ansats idag: Kenneth Branagh med mysig belgisk accent som världensmest berömde detektiv Hercule Poirot, Willem Dafoe med österrikisk accent som otrevlig ingenjör, och en blandning av karaktärsskådespelare, filmstjärnor och stjärnskott i de övriga rollerna som charmigt stereotypade européer och amerikaner som hamnat på samma tåg.

Vilket tåg, sedan! Fantastisk träinredning och glasdetaljer, ett kök som serverar läckerheter och de nödvändiga kopparna kaffe och te, med en kvist av min älsklingsblomma, den bräckliga freesian, placerad på frukostbrickan. Vilken lyx! En tågresa och en film har vissa likheter; en följd av vackra scenerier drar förbi framför ens ögon, och man kan inte behålla dem utan bara njuta av dem i stunden. Och det är undersköna bergslandskap vi får se tåget dra fram genom, för att inte tala om sträckan genom Istanbul (och dessförinnan Jerusalem, och en sträcka med båt).

Men det vackra livet på tåget ruckas av två saker: mordet på medresenären Ratchett, och snöraset som får tåget att spåra ur och stanna just ovanför en brant bergssida. Instängda på tåget med en mördare på fri fot! Den ytterst motvillige Monsieur Poirot måste till slut bryta sin semestervila och börja nysta fram mördarens identitet.

Vare sig man är bekant med handlingen eller ej är det mycket underhållande att försöka plocka upp ledtrådarna samtidigt med världens mest kände detektiv, även om han förstås alltid ligger några steg före oss andra. Det är uppfriskande att få se en mordgåta lösas med tankekraft, list och sparsamt med handgemäng. Nästa film om Hercule Poirot lär redan vara planerad, och jag ser fram emot ytterligare en intellektuell och internationell resa med den klipske mannen.

Någon kommer att komma på Teater Giljotin

De två människornas särdrag och vrids till max, och relationen reduceras till ett ständigt stötande mot varandra, när paret kommer ut till det hus de har köpt långt från alla andra. Pjäsen Någon kommer att komma liknar på så sätt en annan av Jon Fosses pjäser, En sommardag; även där har ett par flyttat till ett hus vid havet långt från alla andra, och fokus sätts på en aspekt av dem vardera och vad det gör med deras förhållande. Det är en bra utgångspunkt att ha för Teater Giljotins uppsättning av Någon kommer att komma: inte realism, utan en skarp belysning på något speciellt.

Mannen är nöjd och lugn. De kommer att vara ensamma, och bara ha varandra. Men kvinnan är orolig: någon kommer att komma! De bådas meningar bollas mellan dem med bara små variationer; mannens lugn är orubbligt, kvinnans oro likaså. Det blir som ett spel mellan dem, som de kanske har spelat länge och är vana vid.

Men någon kommer verkligen, och allt förändras. Det är mannen vars hus de köpt, som är deras närmaste granne. Tänk att ha lämnat allt för att vara ensamma, och så ogillar man den enda människan i närheten! Nu är rollerna växlade. Mannen är förkrossad över den påträngande grannen, men det kvinnan fruktade har skett, så nu kan hon slappna av. Dialogen mellan dem fortsätter med ombytta förtecken.

Det är dock inte så svartvitt. Tvivlen smyger sig in, och när de båda börjar dela samma tankar växer risken för en malström av oro som kan dränka dem båda två. Är de fast i huset, är livet de hade hoppats på ett fängelse?

Skådespelarna på scenen är mycket bra, men allra bäst är Angela Kovács. Hennes desperation är påtaglig, men slår aldrig över i något okontrollerat, utan håller publiken i ett järngrepp. Teater Giljotins uppsättning av Någon kommer att komma är mycket sevärd.

Länk till Teater Giljotins sida om Någon kommer att komma

Fellside av M.R. Carey

När Jess vaknar till liv har hon ont, utanpå och inuti sig. Hon är på sjukhus och så väl omhändertagen som möjligt, men smärtorna finns där ändå. Hon håller på och återhämtar sig från en katastrof, och hon är inte oskyldig till det hemska som har hänt.

Efter att ha läkt någorlunda flyttas Jess till Fellside, ett högsäkerhetsfängelse för kvinnor. Inpyrt i väggarna där finns mycket illvilja och tynande minnen av mord. I ensamheten på vårdavdelningen börjar Jess höra saker hon inte borde höra, något hon vagt känner igen från sin barndom, då hon besökte the Other Place i sina drömmar. Det hon hör kan bli chansen till räddning, inte främst för henne själv utan för en orättvist mördad människa som inte vill försvinna oihågkommen. Men det är inte riskfritt att röra sig i skuggvärlden.

Än mer farligare är den fysiska världen på Fellside. Det pågår förstås droghandel, utpressning och våldsammma hämndaktioner mellan de kvinnliga fångarna, och Jess kan inte hålla sig utanför intrigerna fastän hon försöker. Jag måste erkänna att jag skumläste alla partier som beskrev planerandet och smugglandet av droger, och det förlorade inte boken på och jag tappade inte heller några viktigare delar i handlingen när jag fokuserade på kapitlen med och om Jess.

Fellside är en berättelse främst om det övernaturliga, med flera ganska råa partier och inslag skräck, dock inte överdrivet skrämmande. Det är inte någon genre jag brukar läsa, och jag upplever att det är därför som jag tyckte att thrillertemat och de övernaturliga händelserna var spännande. Boken var passabelt skriven med ganska trovärdiga personbeskrivningar, men tippade över litet för mycket åt det osannolika mot slutet, vilket dock inte förtar helhetsintrycket.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Girl With All The Gifts

The Boy on the Bridge

The Book of Koli

The Trials of Koli

The Fall of Koli

Lucifer

The Unwritten

Lee Miller - Krig och mode på Kulturhuset

I Kulturhuset visas en utställning om Lee Millers liv och verk som fotograf med så skilda intressen som mode, krig och konst. Född i USA 1907 blev hon som nittonåring eftersökt fotomodell, men sökte sig snart vidare till Europa, till en plats bakom kameran och nya sätt att uttrycka sig tillsammans med surrealisterna och då främst Man Ray.

När andra världskriget bröt ut fick Lee Miller tillfällen att fotografera livet under pågående krig från sin egna synvinkel. Även modefotograferandet fortsatte, nu under nya förhållanden då eleganta fotostudierna bombats och bristen på tyg inskränkte modets möjligheter. Men att klä sig väl även under knappa förhållanden var inte bara en motståndshandling utan en nödvändighet; livet pågår ännu med vardagssysslorna, i gatumiljöer, och ibland lyckligtvis i en ny, snygg kappa.

Utställningen innehåller några fina tittskåp där man rekonstruerat en representativ garderob och köket på herrgården där Lee Miller fortsatte sitt liv och modefotografi efter kriget, och där finns flera av hennes fotografier från tiderna som beskrivs. Ändå känns utställningen litet tunn, och kronologin inte helt tydlig. När man ändå gör en utställning om och med Lee Miller hade jag önskat att den varit fylligare både i text och bild. Utan att förminska Lee Millers gärning vill jag också påpeka att det vid den aktuella tiden fanns flera andra anlitade kvinnliga fotografer, vilka förtjänstfullt presenteras i novembernumret av Harper's Bazaar UK, till exempel Lillian Bassman, Toni Frissell, Genevieve Naylor och inte minst Louise Dahl-Wolfe. Jämfört med dagens modebilder av håglöst blickande flickor i ironiskt tillkrånglade poser lyser modellerna från 1940- och 50-talet av humor, kraft och självständighet. Det är uppmuntrande att se! Jag hoppas att återupptäckterna av Lee Millers och andras bildsamlingar kan inspirera till ett mer positivt modefotografi.

Länk till Kulturhusets sida om Lee Miller - krig och mode

Dracula på Operan

Att låta historien om Dracula ta plats på Kungliga Operans stora scen är helt rätt. I djupaste Transsylvanien, i ett gammalt slott, hjälper den unge advokaten Jonathan sin klient att hitta en bostad i London, dit greven har tänkt att flytta. Inför natten varnas gästen för att saker kan hända, och det gör det verkligen - vålnader kryper fram ur hans säng och sjunger "Han är vår! Han är vår!" - en hallucinatorisk mardröm som är perfekt att iscensätta på operascen. De skickliga dansarna och kören som myllrar kring Jonathan är klädda i mjuka, grå, trasiga dräkter som liknar riktigt gammal aska och skrämmer och lockar på samma gång.

Den mystiske grevens bohag anländer till London, inklusive en ovanligt stor och förseglad låda. Ur den tar sig ett rovdjur i halvmänsklig form som överfaller advokaten Renfield, som råkar vara i närheten. Renfield dör inte men blir galen, och stryker omkring på Londons gator mumlande om en Mästare som är nära.

I societeten dyker det upp en ny spännande adelsman: greve Dracula, litet mystisk och intressant för såväl män som kvinnor. Greven själv upplever det otroliga att möta en kvinna som helt liknar Elisabetha, hans älskade som dog för fyrahundra år sedan. Kärleken lockar honom åter igen! Men kvinnan han dras till är ingen annan än Mina, fästmö till Jonathan som nu ligger svårt sjuk efter tiden i Transsylvanien. Skall hon upptäcka sanningen om greven eller ge sig hän åt hans kärlekstörst?

Kungliga Operans uppsättning av Dracula har inte sparat på effekter, och det fulländar föreställningen: scener med otäcka varelser i halvdunklet, döda som reser sig ur sina kistor och en alltigenom stilig scenografi. Musiken är stämningsdrivande, och de allra vackraste sångerna har faktiskt Jonathan, som är mitt i allt utan att kunna påverka något. Joel Annmos fina stämma får ofta klinga utan orkestern, och även kärleksduetten med Mina (Elisabeth Meyer) är minnesvärd. Det är underbart att få se Kungliga Operan göra en sådan här fullträff.

Länk till Operans sida om Dracula

Foto: Carl Thorborg

Elmet av Fiona Mozley

Pappa bygger ett hus åt sina barn i skogen. Han är väldigt stor, stark, händig och kunnig om skogen de lever intill. Syskonen Cathy och Daniel är sexton och fjorton när de flyttar ut med Pappa, och de lever på vad de själva och Pappa kan jaga eller byta till sig av grannarna i staden. Det är ett gammaldags liv, men de lever i nutid och verkligheterna skaver mot varandra.

Cathy är lik Pappa, storvuxen och stark och med en dragning till naturen. Utan att säga det rent ut, är Daniel annorlunda än de andra i familjen. Men han hör till, och han finner lugnare och minst lika viktiga sysslor för sig själv i hushållet.

Pappa får också en hel del pengar från boxningsmatcher han ställer upp i. Hans styrka och storlek kommer till pass där, men det är också så att uppgörelsen man mot man ligger i hans kynne. Motstånd bemöts fysiskt, en person mot en annan, i ringen och i livet. Men det finns motståndare som kommer från flera håll samtidigt och använder sig av ord istället för knytnävarna, och mot dem räcker det inte med råstyrka. Människorna med onda avsikter och makt som söker mer makt drar sig närmare familjen. De kan kanske inte fortsätta att leva enskilt och fritt.

I Fiona Mozleys bok är landskapet kargt, landskapet som ändå är både hem och skafferi. Även språket är kargt; ofta släpper man det definierade "the" i talspråket. Daniels språk, berättarens, är däremot flödande och ordrikt. Det är svårt att tänka sig att en tonårspojke som hoppat av skolan i förtid skulle uttrycka sig som Daniel i boken, men jag har i princip inget emot att berättarrösten är mer vältalig än den den tillhör. Däremot är språket ändå blomstrande i överkant i en del partier, och det är onödigt.

Sammantaget är Elmet ändå en stark debut och mycket läsvärd, och jag ser fram emot att läsa mer av Fiona Mozley.

Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst av C F Hill

Snön kom häromveckan och försvann efter någon dag. Den kommer säkert igen i vinter, och några klara vinternätter kommer den att ligga orörd och gnistrande över stora ytor och rama in mörka trädgrenar vackert. Men den kommer också att trampas till slask där människor går, och göra det svårt och otrevligt att ta sig fram.

Carl Fredrik Hills tavla Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst visar den dubbelheten och flera andra dubbelheter. På fälten ligger snön mjuk och inbjudande, men på vägen har den trampats ned i jorden och bildat en sörja. På samma sättt står kraften och rörelsen hos den stegrande hästen i motsats till den stillsamma solnedgången, och vägen som går in i tavlans mitt står mot trädens upprätta resning. Och hela tavlan bär så på sina egna motsättningar: Harmoni och paradox. Lugnande och oroande på samma gång.

Stenhammar Quartet i Grünewaldsalen

De sympatiska herrarna i Stenhammar Quartet är återkommande gäster i Konserthusets stråkkvartettsserie. Den här gången uppträdde de utan några verk av svenska kompositörer, men med nog så intressant program ändå.  Olga Neuwirths korta, intensiva settori, stråkkvartett nr 2 (1999) inledde, och lät i sina expressiva fraser som kallt, blåsigt vinterväder men på ett positivt sätt.

Claude Debussys Stråkkvartett g-moll (1893) lät inte så skir som Debussys musik kan göra, utan gavs en robust och litet träig klang av Stenhammarkvartetten. Den melodiska kvartetten var en lisa för själen att få höra.

Efter paus kom Stråkkvartett nr 2 (1945) av Dmitrij Kabalevskij, musik som är så uttrycksfull så att den låter som filmmusik utan att behöva bilder. Dramatiken ökade när en sträng på Mats Olofssons cello brast, och musiken fick avbrytas i letande efter en ny. När problemet åtgärdats, fick vi höra verket från början igen, vilket var välkommet eftersom inledningen är ovanligt stark och lockande. Men det är även den avslutande satsen, och däremellan är musiken mycket varierad och intressant. Sammantaget var det en riktigt bra konsert.

Birdbox av Josh Malerman

Det har dykt upp något otäckt i världen, något som gör en galen när man ser det. Först attackerar man de närmsta människorna, sedan tar man sitt eget liv på något grymt sätt. De första gångerna hände det långt bort, i Murmansk och ännu längre bort, men efter hand började samma saker hända i Alaska och sedan komma ännu närmare staden där Malorie bodde.

Det obegripliga och livsfarliga som kan dyka upp när som helst har fått människor att låsa in sig i sina hus med övertäcka fönster, och bara ge sig ut korta sträckor med ögonbindel. Några har slutit sig samman i större hus i grupper som samarbetar om att samla mat och hämta vatten till varandra. Malorie lyckades ta sig till ett sådant hus där några försigkomna redan hade börjat samla konservburkar med mat, och där en brunn med färskvatten finns inom gångavstånd. Men hon liksom de flesta andra har förlorat sina närstående, eller vet inte om de ännu lever, och för varje dag och varje tur utanför huset känns hotet från det de inte kan se mer påtagligt.

Det som skulle kunnat vara en riktigt spännande historia tappas tyvärr bort av, enligt mig, slarv i berättandet. Steget från konstiga anekdoter till mass-skräck går för snabbt, och hur vet man så snabbt att människor blir galna av något de ser? Jag hade velat ha grund för det påståendet tidigare i boken. Och hur är det med djur, blir de också galna? Det är svårt att förstå att de försiktiga människorna går utomhus med seende hundar utan att oroa sig för att de skall bli galna och attackera dem.

Ett annat slarv är i personskildringarna; de olika människorna i stugan blir pappdockor som flyter samamn i läsningen. Alltför mycket berättas genom att Malorie tänker det, utan att det har visats i handlingen. När hon mot slutet av boken tänker att allt hon gjort har varit färgat av tanken på barnet hon bär, är det inte något som framgått på de tvåhundra sidorna innan.

Det här och ännu fler gapande luckor i logiken gjorde att jag inte kunde uppskatta texten ens när författaren skrev scener som var tänkta att vara extra spännande. Det var tur att boken var så lättläst att den inte tog för mycket av min tid.